Vi är lagbrytare och avfällingar tack skyldiga för att vi har rösträtt, för vår frihet från slaveri och underkastelse, för vårt välstånd och vår trygghet. Att bryta mot lagen för andra människors bästa är en lång och hedervärd tradition
Nu kommer några dussin oberoende aktivister att påbörja vad de kallar Heathrow pause. De kommer att flyga drönare inom den skyddade zonen runt flygplatsen. Drönare som inte kommer att störa den direkta flygvägen, och som inte kommer att styras högre än huvudhöjd, allt för att minimera riskerna. Men varje sådan drönaraktivitet tvingar flygplatsen att stänga ner tillfälligt. Aktivisterna vet att de riskerar att gripas och att eventuellt dömas till långa fängelsestraff.
Deras plan är att skicka upp sina drönare i ett flöde, för att stoppa flygtrafiken så länge det bara går, kanske under flera dagar. Målsättningen är att avnormalisera något av det mest destruktiva som sker på planeten. Först var det otänkbart, sedan en bisarr nymodighet, sedan en extraordinär lyx, sedan en förhoppning, sedan en förväntan. Flygande – och frekvent flygande – är nu betraktat som en rättighet.
Globalt uppskattas antalet avgångar dubbleras på 20 år. Här i Storbritannien – om trafiken tillåts öka utan begränsning – kommer flyget snart att stå för nästan alla fossila bränslen vi kan använda, givet att regeringen tänker fullfölja sina åtagande i enlighet med Parisavtalet. Redan dagens flygtrafik gör internationella åtaganden för klimatet till åtlöje. Ändå försöker regeringar överallt utöka flygplatsernas kapacitet.
De som försvarar branschen brukar poängtera att den ”bara” står för 2,4 procent av världens utsläpp. Men det är tack vare att inte mer än 20 procent av världens befolkning har flugit. Om vi istället talar om direkt påverkan, för individen, så tillfogar en flygresa mer skada än något annat du kan tänkas hitta på.
Även i rika länder är flygande koncentrerat till de mest förmögna medborgarna. 15 procent av britterna står för 70 procent av flygresorna. De som flyger mest har ofta, enligt en utredning från parlamentet, ett andra hem utomlands och en hushållsinkomst över motsvarande 1,4 miljoner kronor.
Vi får höra att flygande handlar om frihet.
Men det är de rikas frihet att förstöra livet för de fattiga.
När flygande fortsätter att öka, kommer det att bli en av de främsta orsakerna till global upphettning. Påverkan är redan större än vad de 2,4 procenten signalerar eftersom att flygplan skapar cirrusmoln som, grovt räknat, dubblar upphettningseffekten.
Det finns idag teknologiska alternativ till de flesta av våra skadliga aktiviteter, men inte till flygande. Biobränslen kommer att leda till fler problem än vad de löser. Stora elektriska flygplan är, trots all hype, många år bort och kommer kanske aldrig att förverkligas.
Det enda sättet att undvika mer än 1,5 grader i upphettning är att drastiskt minska utsläppen, medan vi samtidigt skyddar och restaurerar naturen så att den kan absorbera koldioxid från atmosfären. Det enda ersätter inte det andra. Vi behöver maximera båda.
Det enda realistiska alternativet är att resa mindre med flygplan.
Ändå är spontant flygande idag normaliserat, till och med hypernormalisterat. I fjol skrev magasinet Tatler, som vänder sig till extremt förmögna läsare: “The long-haul long Weekend is now a thing.” Att åka riktigt långt över helgen. Artikeln sprudlar om att fly ”grå England” till Seychellerna i fyra dagar – eller till Kenya, Antigua eller Kapstaden, bara elva timmar bort. ”Stick iväg till en av dessa destinationer på en torsdag och kom tillbaka på tisdag med ett äventyr värt att skrika om.”
Bland det mest deprimerande jag har sett under senare år är att Jane Goodall dyker upp i en reklam för British airways: När en framträdande miljökämpe säljer ett flygbolag, då vet du att vi har djupa moraliska problem.
Den mest rättvisa lösningen är en hävstång föreslagen av koalitionen Free ride. Ingen flygskatt för den första flygresan en person gör under ett år, men sedan stigande skatt för efterföljande resor. Det här skulle kunna dämpa behovet av att bygga ut flygplatser och gradvis krympa industrin. Men räkna inte med att regeringen lyssnar. Den nya transportministern, Grant Shapps, var tidigare ordförande i British infrastructure group, som lobbade för att ”garantera att varje möjlighet till tillväxt tas”, bland annat genom att kräva expansion av flygplatser.
Ingenting kommer att förändras förrän konsekvenserna blir påtagliga. En av personerna bakom kampanjen Heathrow pause, Valerie Brown, sa till mig:
– Jag är livrädd så klart… Det är ingen enkel sak att riskera fängelse, men det är ännu mer skrämmande att tänka på vad mina barnbarn och alla väldens barn kommer att möta om 20-30 år.”
En annan, James Brown, förklarade att han själv beslutade sig för att delta efter att hans hans vuxna dotter brutit ihop av sorg på grund av ekologisk förstörelse.
– Jag är beredd att ta repressalierna. Jag vet inte hur fängelse kommer att bli för mig, men ställt mot alternativen är det ett lågt pris att betala.
De riskerar sin frihet i förhoppning att befria oss från klimatets sammanbrott.
Historien kommer att döma dem välvilligt.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. Översättning: Andreas Gustavsson
