Kritikerna kallade detta oansvarigt alarmistiskt. Anhängarna ansåg att texten var en länge behövd motkraft till bekymmerslösheten kring klimatet. Oavsett vad man tycker så var den en av de mest lästa klimatartiklarna i amerikansk historia. Nu är han tillbaka med den uppföljande boken ”The Uninhabitable Earth – a story of the future.”
Du har skrivit en sjuhelvetes bok. Din inledningsmening – ”Det är värre, mycket värre, än du tror” – är som en röst ur en mardröm. Försöker du avsiktligt att göra människor upprörda över klimatet?
– Det är ett av syftena med den. Min förhoppning är först och främst att berätta historien som jag ser den. Den har ett antal komponenter. En är att visa att krisen sker mycket snabbare och är mycket mer omfattande än vad folk tror. En annan är att fundera över hur de här dramatiska förändringarna kommer att forsa genom de liv vi lever, vårt sätt att förhålla oss till varandra, vår politik, vår kultur, vår psykologi, allt det där. Jag skulle vilja att människor är rädda för vad som kan hända, för jag är rädd. Och eftersom jag motiveras av rädsla hoppas jag att de också blir motiverade.
Känslan av skyndsamhet framträder väldigt starkt. Det är som om människor har blivit vana vid att se klimatkrisen som en gammal skräckfilm med långsamt smygande zombies, men i din version är zombierna mycket snabbare och läskigare än dem man ser i moderna skräckfilmer. Du tar upp riskerna med värmedöd, svält, drunkning, skogsbränder, döende hav, ekonomiska kollapser och konflikter, och skriver att de klimatproblem som ligger bakom dem har accelererat i superfart, betydligt snabbare än många tror.
– Det var det som först öppnade mina ögon för förändringen. Jag blev verkligen chockad när jag fick höra talas om det faktum att mer än hälften av den koldioxid vi har släppt ut i atmosfären genom att bränna fossila bränslen har släppts ut under de senaste 25 åren. Det betyder att vi har bränt mer fossila bränslen sedan FN etablerade sin klimatpanel IPCC än under alla tidigare århundraden – vi har alltså medvetet gjort mer skada än vi någonsin gjorde omedvetet. Det är upprörande. Det betyder också att vi skapar vår egen ödeläggelse praktiskt taget i realtid. I vilken utsträckning kommer att bero på hur vi agerar, hur vi beter oss, hur vi bemöter den.
Boken bygger på den artikel du skrev för New York Magazine 2017 och som fokuserade på värstafallsscenarier för klimatet. Var du beredd på den storm den orsakade?
– Den fick ungefär sex miljoner visningar och blev på bara några dagar den mest lästa artikeln vi någonsin publicerat. Den blev verkligen ett fenomen. Det var spännande på sätt och vis, för den konventionella synen på klimatartiklar – åtminstone inom amerikansk journalistik – var att de var kryptonit för läsartrafiken, att ingen skulle läsa dem. Jag kände att det delvis berodde på att vi hade lämnat en hel del av berättarverktygen på bordet och inte omfamnade en viss sorts skrivande som skulle kunna nå människor dramatiskt. Jag kände att artikeln blev ett bevis på det.
I boken fokuserar du framförallt på en uppvärmning på omkring 2–4 grader, vilket är mer sannolikt än värstafallsscenarierna, men ändå illa nog. Var den här nya ansatsen ett försök att säkra upp eftersom du fick en hel del vetenskapliga mothugg mot en del av de påståenden du kom med i den ursprungliga artikeln?
– Jag hade förväntat mig mothugg. I den ursprungliga artikeln skrev jag om vetenskaplig tystlåtenhet och om hur många forskare ogärna ville prata om sina egna skrämmande upptäckter offentligt i samma ordalag som i sina rapporter. Men jag tycker inte att vetenskapen i min text var oansvarig. I slutändan publicerade vi fyra rättelser till artikeln. Det motiverade mig – och inte bara mig, utan även min faktagranskare och redaktör – att inom ett par dagar publicera en ny version av artikeln med källhänvisningar, i vilken varje faktauppgift hade en fotnot med hänvisning till en rapport. Jag tror att det bemötte den första reflexmässiga kritiken mot artikeln som vetenskapligt oansvarig.
Det uppstod också frågor kring retoriken. Forskare sade att din artikel var ”hyperbolisk” och ”överdriven”, och att din alarmism var lika oansvarig som klimatförnekelsen. I boken ursäktar du dig inte. Du skriver: ”Faktauppgifterna är hysteriska” och det enda sättet att bemöta dem är med ett teologiskt och mytologiskt språk. Är den här armageddoniseringen ett sätt att nå ut till en ny publik och bryta ned barriärer?
– Ja, och att aktivera människor som bara är löst engagerade. För mig är det budskapets viktigaste uppdrag. Det är viktigt att mobilisera människor som är bekymrade, men i stort sett tillfreds, och göra dem till människor som är mycket mer aktiva och som röstar med klimatet som sin främsta politiska prioritering – snarare än tredje eller fjärde – och som bedömer politiker utifrån deras klimatpolitik.
Att skaka om är viktigt. Men i vilken utsträckning? Du talar om IPCC:s 1,5-gradersrapport från förra året. Det är en vetenskaplig rapport och den är saklig. Den förklarar de enorma – och skräckinjagande – skillnaderna mellan en uppvärmning på 1,5 grader och en på 2 grader, och de åtgärder vi behöver vidta genast för att undvika den där extra halva graden, vilket kommer att kräva en 45-procentig minskning av utsläppen till 2030. Du säger att rapportens budskap är: ”Nu är det okej att flippa ut.” Men jag antar att de flesta forskare skulle säga: ”Flippa inte ut! Agera! Fokusera! Ge inte efter för en förlamande rädsla.” Är det verkligen ”flippa ut” du menar?
– Det korta svaret är ja. Vi bör inte luta oss tillbaka och känna oss tillfreds med att världen utanför oss kommer att lösa det här utan politiska påtryckningar. Vi kan inte fortsätta på samma spår och tro att vår framtid kommer att vara säker och stabil. Vi behöver dramatiskt förändra vår klimatpolitik globalt. Det var det väldigt tydliga budskapet i FN-rapporten. Du har rätt i att den, på sätt och vis, var sakligt skriven, men det är också så att den sade att vi behöver mobilisering på den nivå vi såg under andra världskriget i Europa och USA – och det är inte ett budskap om att hålla sig lugn. Det är ett budskap om att vi måste kavla upp ärmarna och sätta igång.
– Vad det gäller frågan om vilket slags motivation som är mest effektivt så tror jag inte att rädsla och oro är de enda alternativen, det finns även utrymme för hopp och optimism. Det finns många nyanser däremellan. Men rädslan var det som väckte mig. För människor som ska sluta röka berättar vi inte bara om de positiva effekterna, vi berättar också för dem vad som kommer att hända med dem om de röker. Och för att återgå till jämförelsen med andra världskriget så mobiliserade vi inte som vi gjorde för att vi var optimistiska inför framtiden. Vi mobiliserade som vi gjorde av rädsla, för att vi trodde att nazismen var ett existentiellt hot. Och klimatförändringarna är uppenbarligen ett existentiellt hot och det är naivt att tro att vi skulle kunna bemöta dem utan att några människor blir rädda. Jag tror att det är dumt att kasta bort det retoriska verktyget. Mitt grundperspektiv är att alla berättelser som fastnar är bra. Om man kan få människor att engagera sig så är det bra, hur man än gör det.
– Men jag tog mig inte an det här ämnet som en förkämpe, som en miljöaktivist. Jag har i viss mån fått den rollen till följd av det här arbetet. Jag tog mig an ämnet som journalist och historieberättare, och på någon nivå är mitt syfte att berätta den sanna historien, att berätta den som jag ser den. Som du säger, och som jag skriver i boken, så är det helt enkelt så att faktauppgifterna är hysteriska. Att blunda för det är, tycker jag, oansvarigt – delvis för att det skulle uppmuntra till tillfredställelse, men också på en grundläggande sanningsnivå. Vi vet att de här uppgifterna är sanna i den utsträckning som forskarna kan veta något om dem. Jag tycker inte att allmänheten bör skyddas från dem.
Något som jag reagerade på i boken var att du skakar om läsaren och säger: ”Titta här, vakna, sätt igång!” Men sedan står det inte så mycket om vad som är nästa steg. Du utforskade olika lösningar, men du gav dem inte någon större chans att åstadkomma något. Tror du inte att det finns så mycket därute som kan hjälpa oss?
– Jag tycker att boken ger en del hopp. Det viktigaste vi kan göra är att rösta. Om människor mobiliserar sig kan vi relativt snabbt få fram – kanske inte globalt, men i många av de viktigare länderna – ett mycket starkare åtagande om en mer aggressiv klimatpolitik. Min förhoppning är att USA och Kina, med stöd från en del andra länder, ska börja göra dramatiska investeringar i klimatteknologi inom den närmaste framtiden. Jag är skeptisk till konventionell utfasning av fossila bränslen. Vi kommer även att behöva de här nya teknologierna. Vi behöver investera i dem snabbt.
Tilltron till teknologin är vad George HW Bush angav som ursäkt för att han inte gjorde något avgörande i slutet av 1980-talet när han var president, och det är budskapet från Trumpadministrationen. Du låter inte som att du står på deras sida. Vad tror du om en koldioxidskatt?
– Vi måste göra allt vi kan. Jag skulle absolut stödja en koldioxidskatt och det vi nu talar om i USA: en grön ny giv med enorma investeringar i förnybar energi. Men när man tittar sig omkring i världen så har inte små koldioxidskatter haft någon betydande påverkan. Jag tror att vi måste lära oss av det och inse att vi behöver mycket aggressivare skatter eller andra lösningar.
Under det senaste året har vi sett mer radikala aktioner, såsom elevstrejker ledda av Greta Thunberg och protester av Extinction Rebellion. Tror du att sådana här grupper är betydelsefulla?
– Absolut. Jag är en stor beundrare av Thunberg och jag är imponerad över hur mycket energi och uppmärksamhet Extinction Rebellion har genererat på så kort tid. Jag tror att deras uppmaning att berätta sanningen är väldigt viktig och stark.
Skulle du kunna tänka dig att gå med?
– De organiserar ett stort event i New York snart som jag ska gå på. Sett till min natur och bakgrund så är jag inte en aktivist och jag ser mig själv fortfarande främst som journalist och historieberättare. Men oavsett hur ovillig man är, hur tveksam man än är till att gå med, så är det svårt att tänka på klimatets tillstånd och inte vilja göra något.
Hur ser du på individuella val? Tidigt i boken slår du väldigt tydligt fast att du inte är en miljökämpe, att du äter kött och att du tycker att det är bättre att ha ekonomisk tillväxt än att skydda naturen. Men sedan skriver du: ”Som många amerikaner är jag dödligt tillfreds och villigt vilseledd.” Det var din utgångspunkt. Hur har du förändrats av att skriva den här boken?
– Alla bör leva i enlighet med sina värderingar. Det finns människor som vill förändra sina liv radikalt för att minska sitt koldioxidavtryck, och det finns människor som vill göra symboliska handlingar. Flygandet är det enda som jag verkligen känner skuld kring. När jag fattar beslut kring mina resor har jag det i åtanke på ett sätt som jag inte hade för ens ett år sedan.
Och kött?
– Personligen så känner jag inte att det är min grej. Jag beundrar människor som slutar äta kött av det här skälet. Jag tror att vi globalt sett behöver äta mindre kött, särskilt vi i de rika delarna av världen som äter för mycket av det; även av hälsoskäl. Men om jag skulle gå från att äta tre hamburgare om året till noll så är påverkan på mitt koldioxidavtryck ganska trivial. Jag måste säga att just nu så känns det så oerhört starkt att det viktigaste någon kan göra, även jag själv, är att agera politiskt. Det är viktigare än allt det andra.
I boken frågar du huruvida det är moraliskt att skaffa barn i det här klimatet. Under det gångna året har du gjort just det. Vilken förhoppning har du att ditt barn inte kommer att behöva leva i den obeboeliga världen från din boktitel?
– Jag närmar mig frågan om hopp utifrån perspektivet att total förödelse är möjlig och att vi nu är på väg mot något som ligger nära det. Så varje grad kallare, varje temperatursteg som vi förhindrar, är en förbättring och därmed ett skäl till hopp. Om vi stabiliserar planeten vid 3 grader så är det bättre än 3,5 och 2,5 är bättre än 3 och så vidare.
– Jag ville skaffa barn av skäl som inte har med klimatet att göra. De flesta vill det. Jag tror inte att det är en impuls som vi behöver förneka innan vi är färdiga med den sista akten i den här historien. Jag tycker att det är ett skäl till att kämpa nu så att vi kan fortsätta att skaffa de där barnen och fortsätta att leva på de sätt vi vill leva. Det är möjligt, hur dåliga nyheterna från vetenskapen än är.
Fotnot: Den här artikeln har tidigare publicerats i The Guardian.
