Målet är enkelt: Att få världens länder att trissa upp de klimatambitioner som idag är otillräckliga för att undvika en klimatkatastrof.
På måndag vi om hon lyckats. Då presenteras resultatet.
– När FN:s generalsekreterare António Guterres initierade toppmötet så var en bärande tanke att klimatfrågan måste hamna i centrum. Den kan inte längre vara punkt fem på dagordningen när världens regeringar håller sina kabinettsmöten. Eller nummer sju i partiernas valmanifest. Den måste ligga i topp, berättar Rachel Kyte.
Själv är Kyte en mångårig kämpe för förnybar energi och leder till vardags FN:s organisation Sustainable energy for all.
– Fantastiskt nog så har förberedelserna för det här toppmötet sammanfallit med den explosion i engagemang som ägt rum bland unga. Klimatfrågan har lyfts upp på allvar. Det här innebär att världens ledare kommer att ställas till svars när de reser hem. De kommer alltmer att tvingas att agera och visa ledarskap.
På vilket sätt märks den här förändringen?
– Den allmänna opinionen har förändrats avsevärt under det senaste året. I Storbritannien säger 60 procent att de tänker flyga mindre. På allt fler håll talas numera om ett klimatnödläge. I länder som Danmark är klimatfrågan nummer ett. Men också här i USA syns förändringen tydligt.
Kan du se det här när du arbetar med regeringar?
– Ja, absolut. Bland utvecklingsländer handlar det ofta om att de har drabbats snabbare och hårdare av klimatförändringarna än någon anat. Många befinner sig i en situation där de verktyg och den finansiering som krävs för att hantera det här helt enkelt saknas. Och otåligheten växer. De kommer att agera, de kan inte vänta längre.
– Samtidigt ser du utvecklade länder som gör allt större åtaganden. Klimatlagar införs, målsättningar att nå netto nollutsläpp 2050 slås fast. Och du börjar se en seriös diskussion om vad detta faktiskt innebär. För transporter, bostäder, industrin, hela samhällsplaneringen.
– Det finns också en växande klubb av centralbanker och finansministrar som på allvar insett att de måste förändra finanssystemet. Och det här, att de som styr över finanssystemet faktiskt insett att det måste ändras, det är stort skifte som ägt rum under de senaste ett-två åren.
Men när det kommer till faktiska åtaganden, hur många länder är det som har deklarerat att de kommer att höja sina klimatambitioner?
– Vi har fler än 60 länder som sagt att de ska göra det. Nu eller fram till FN:s klimatmöte i december nästa år – när världens länder formellt förväntas lämna in sina nya klimatambitioner enligt Parisavtalet. I EU är 25 av 28 länder överens om att ambitionsnivån måste höjas. Antalet länder måste växa, men det är definitivt något som håller på hända.
– Sedan har vi de koalitioner av olika länder, företag och organisationer som bildats inför toppmötet. Vår målsättning har varit att bygga allianser och initiativ som kan ge ny skjuts åt omställningen. Med fokus på områden som tidigare hamnat i skymundan. En koalition kommer att arbeta med energieffektiviseringar. En annan kommer att ta upp utsläppen till havs. Hela värdekedjan – från varv, till rederier till frakt till bränsle. Det handlar inte bara om att säga att man ska göra något allmänt åt klimatfrågan. Den här koalitionen vill se fartyg med nollutsläpp 2030. Det är den typen av ledarskapsallianser vi försökt forma.
En slags förändring underifrån, där grupper av länder och aktörer som är beredda att gå före driver på?
– Både uppifrån och underifrån. Det behövs politiska ledare som är beredda att ta på sig ansvaret och risken att agera nu. Inte vänta tills nästa val och lämna agerandet till sina efterträdare. Samtidigt behövs ett tryck från civilsamhälle och näringsliv. Idag ser vi allt fler företag som deklarerar att de ska bli koldioxidneutrala. Inte bara i produktionen, utan i hela värdekedjan. Hela systemet håller på att börja röra sig. Och det här FN-toppmötet handlar om att skynda på den här förändringen.
Hur många länder har sagt att de ska bli koldioxidneutrala 2050?
– Det handlar om ett tiotal länder: Frankrike, Storbritannien, de nordiska länderna, Nya Zeeland, Chile, Costa Rica. En klubb av länder som går före med tydliga mål om vad de behöver göra: 2030, 2040, 2050. Det vi behöver se till är att alla stora ekonomier kommer med i den här klubben så snart som möjligt.
Kommer Kina att höja sina klimatambitioner?
– Det är ingen tvekan om att Kina rör sig. I vår ska de presentera en långsiktig plan 45 år fram i tiden. Frågan är när Kina kommer att ta steget och göra nya utfästelser på den internationella arenana. De kan signalera det här, på FN:s klimatmöte i december, när de antar sin nya femårsplan eller på FN:s klimatmöte nästa år.
Tyskland?
– Tyskland fattade nya beslut om sin omställning i fredags. Forskarvärlden och miljöengagerade i Tyskland menar att den här nya planen är otillräcklig. Frågan är vad som kommer att hända i Tyskland kommande ett och ett halvt år. Får du inte det hela rätt första gången, så kan du göra det nästa gång. Allt slutar inte här i New York.
Kommer vi få se något annat land göra ett avgörande utspel på måndag?
– Du kommer inte att få se några enskilda jätteutspel på måndag. Du kommer att få se en rad olika initiativ. Parisavtalet är utformat så att klimatambitionerna ska skruvas åt, hårdare och hårdare. Det är det här vi arbetar med, nu och inför nästa år. Och när du pusslar ihop bilden efter det här toppmötet så tror jag att den kommer att visa ett system som har börjat röra sig. Världen har börjat agera kring klimatnödläget.
Men kommer det att vara tillräckligt?
– När FN:s generalsekreterare mötte ungdomsaktivisterna idag så påpekade han något viktigt: Det de gör är inte bara att väcka folks medvetande om klimatkrisen. De ställer också honom och hans generation till svars. Det är hans generation som sitter vid makten idag. Om de inte agerar så kommer de ställas till svars. Jag hoppas innerligt att nya ledare kommer att röstas fram i land efter land under kommande decennium. För det är nu vi måste agera. Vi har nått vägs ände. Det går inte att skjuta det här problemet framför oss längre.
