Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

I den granskning av samtliga klimatartiklar i landets fyra största dagstidningar som Dagens ETC låtit göra visar det sig att av de artiklar som på något sätt berör åtgärder för att komma till rätta med den akuta klimatkrisen under juli månad, fokuserar mer än dubbelt så många på individens ansvar i jämförelse med strukturella utmaningar (70 mot 31 st).    

Genom att cykla i stället för att ta bilen, genom att äta mindre kött, sluta flyga eller byta elavtal, uppmanas vi som individer att bidra till att den globala uppvärmningen hejdas.

Mediernas fokus i klimatfrågan är mer balanserat under augusti månad, men fortfarande är artiklar med individ- och konsumentperspektiv i övervägande majoritet i jämförelse med de strukturella analyserna (82 mot 53 st).   

”Klassisk medialogik”

Peter Berglez, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Jönköpings högskola, tror det beror på att det strukturella är mer abstrakt och svårare för läsarna att ta till sig.    

– Det är egentligen klassisk medialogik. Vad krävs för att en fråga ska bli en nyhet? Jo, det handlar om att en fråga måste kunna engagera, väcka känslor, ligga nära och vara konkret. Det är uppenbart så att individfokus är lättare att få in i den logiken, säger han.

Att det strukturella fokuset ändå fått ett uppsving under den senaste månaden kan ha att göra med sommarens skogsbränder och den pågående valrörelsen, tror Peter Berglez.

– Skogsbränderna har bidragit till att klimatfrågan skapat engagemang. I och med att redaktioner och enskilda journalister känner av sådant har frågan fått en skjuts framåt. Då blir det enklare att skriva även mer strukturella och fördjupande texter, säger han.

Många känner skuld

Emmy Dahl, forskare i miljövetenskap vid Linköpings universitet, konstaterar i sin avhandlingen ”Om miljöproblemen hänger på mig: Individer förhandlar sitt ansvar för miljön”, att många svenskar har svårt att finna ett rimligt förhållningssätt till klimatfrågan på grund av övervikten av individfokus i samhällsdebatten.

– Alla känner att de behöver förhålla sig till frågan på ett individuellt plan, men många känner skuld och uppgivenhet. De känner att de inte klarar av ta det ansvar som krävs av dem, säger hon.

Christian Azar, professor i energi och miljö vid Chalmers tekniska högskola, i Göteborg är inne på samma linje. Rubriker som ”Så lindrar du din klimatångest” och ”Du kan stoppa katastrofen” tenderar att lägga ansvaret för omställningen på individen i stället för de politiska besluten. Något som han menar är problematiskt eftersom de avgörande förändringarna måste genomföras på en strukturell nivå.

– Att bara lägga fokus på individnivå riskerar att avleda uppmärksamheten från det som verkligen betyder något, nämligen att vi måste öka trycket på våra politiska beslutsfattare för att få kollektiva styrmedel på plats, säger han.    

”Balanseras väl”

Peter Berglez menar att frågan inte får slå över för mycket åt det ena eller andra hållet.

– Individperspektivet är ändå viktigt för att skapa intresse och en tillräckligt stor kritisk massa, som i sin tur ställer krav på våra politiker om att åstadkomma den verkligt betydande förändringen, säger han.     

Christian Azar tycker att de svenska medierna generellt balanserar frågan ”rätt bra”.

– Men det finns en stark tendens till att ständigt dra tillbaka frågan till det individuella, till frågan: ”Vad gör du?”, vilket aldrig skulle ske i andra frågor, som till exempel den globala fattigdomsbekämpningen, eftersom alla begriper att problemet ligger på en helt annan nivå.         

Rimlig ansvarsbörda

Därför efterlyser han en annan ansats i debatten.

– Det är såklart jättebra att folk bidrar själva, men det kommer inte enbart vara de individuella initiativen som löser klimatkrisen, utan det behövs stora incitament och strukturomvandlingar.

Emmy Dahl, som i sitt forskningsarbete har pratat med fokusgrupper sammansatta av olika befolkningskonstellationer, lyfter fram att ansvarsbördan måste vara rimlig och stå i proportion till vilka möjligheter vi som individer har att påverka.

– Ibland låter det som att individen kan ställa sig över sina materiella, sociala och ekonomiska villkor. Det skapar bara en känsla av hopplöshet, av att hela projektet är omöjligt. För att förändringen ska upplevas realistisk krävs det att vi agerar tillsammans, och att samhället underlättar omställningen, säger Emmy Dahl.