Först på Almedalveckans sista dag med MP:s Per Bolund fick klimatfrågan en framstående plats i en partiledares tal. Kvällen innan blev Annie Lööf (C) därutöver den första partiledaren att nämna klimatet i mer än en bisats, i ett tal som framför allt fokuserade på lösningarna med grön teknik och de jobb som den skulle skapa. Samma tongångar, fast mindre utvecklade, hördes tidigare i veckan från L, M, S.
– De tilltalar egennyttan och jag tror att det är en bred föreställning hos politiker att det är svårt att få folk med sig om de inte vinner något på det. Coronakrisen visade dock att människor kan förstå sakens allvar och sätta andra först. Det är klart att vi ska ha grön tillväxt, men dels är de en utveckling som redan pågår, dels räcker det inte med bara teknikutveckling. Vi måste också ändra hur vi lever, säger Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik och expert på klimatargumentation vid Södertörns högskola.
Förutom C var det ingen av de borgerliga partierna som lade något direkt fokus på frågan.
– M, KD och L nämner inte klimatet explicit, men förespråkar kärnkraft, ofta med koppling till elpriserna, säger Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet.
Speciellt Ulf Kristersson (M) propagerar i sitt tal för kärnkraften som ett klimatsmart energialternativ. Det räcker inte, enligt Markku Rummukainen.
– Det är olyckligt att man tänker att man kan vänta in klimatlösningarna. Utsläppen måste minska nu, vi hinner inte vänta in tekniker som nästa generations kärnkraft som inte ens finns på marknaden ännu.
Den enda gången SD nuddar vid något som skulle kunna liknas vid en klimatfråga är när de kritiserar reduktionsplikten respektive energipriserna.
– Deras generalargument är ”varför ska Sverige gå före?”. Men hur ska vi kunna påverka någon annan att minska utsläppen när vi själva inte gör det? Det är sprickan i deras klimatargumentation, säger Maria Wolrath Söderberg.
För Markku Rummukainen var det enkelt att gradera partiledarnas tal utifrån fokus på klimatfrågan.
– Miljöpartiet lyfter frågan mest och med flest aspekter, Vänster- och Centerpartiet näst mest, dock med olika betoningar, och sedan kommer Socialdemokraterna. Efter det kommer Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna och sist kommer Sverigedemokraterna. Men jag skulle inte dra i så stora växlar av att bara utgå från korta tal, även om tongångarna är bekanta. Det är viktigt att man ser på helheten och att det är bråttom och att lösningar finns.
Maria Wolrath Söderberg tycker dock att bristen på klimatledarskap är högst oroande och känner sig förtvivlad över den klimatpolitiska utvecklingen i Sverige.
– Forskare påpekar om och om igen att den svenska klimatpolitiken inte duger, men ändå fortsätter politikerna att skjuta ifrån sig ansvaret. Det viktigaste man nu kan göra som medborgare är att tala om för partierna att man som väljare tar klimatfrågan på allvar. Man behöver inte vara miljöpartist för att tänka i dessa banor. Tala om för det parti som du stödjer vad du vill att partiet ska göra och att du inte accepterar deras undanflykter.
