En angelägen uppgift för klimatrörelsen, inte minst inför Paris, är att pressa våra folkvalda att föra ner klimatpolitiken från abstrakta målsättningar till konkreta beslut. Det räcker inte att svävande lova att nå tvågradersmålet om man inte binder sig till motsvarande utsläppminskningar. Det räcker inte heller med löften om minskade utsläpp om inte dessa konkretiseras i tydliga planer. Vi behöver mätbara åtgärder med tidsramar. Inte bara på vad vi behöver mer av i form av ny teknik och grön energi utan framför allt på hur och när vi ska fasa ut kol, olja och gas. Den stora merparten av jordens fossila bränslen måste stanna kvar där de är – i marken.

Mot denna bakgrund är det väldigt glädjande att kampanjen för så kallad divestering rönt sådan framgång under året. Divestering är en anti-investering, det vill säga att göra sig av med tillgångar och investeringar som är etiskt/politiskt tveksamma. Kampanjer för divestering av olika slag är naturligtvis inget nytt utan har förts med mer eller mindre framgång gentemot olika former av industrier och länder. Nytt är däremot att fossila bränslen äntligen hamnat i skottgluggen.

 Lokala kampanjer förs i ett stort antal länder och har hittills förmått en uppsjö kommuner, lärosäten, pensionsfonder med mera att besluta sig för att genomföra en fossil divestering. I Sverige har bland annat Svenska kyrkan, Lunds universitet och Örebro kommun hoppat på tåget och mycket tyder på att vi har positiva besked att vänta i andra kommuner och institutioner. En alldeles färsk rapport uppger att på global nivå har mängden institutioner och kapitalförvaltare som åtagit sig att avyttra sina investeringar i fossila bränslen ökat med 50 gånger det senaste året. Totalt uppges de kontrollera investeringar värda 2,6 biljoner dollar.

En biljon är inte ett låtsas-tal utan betyder 1 000 000 000 000. Det vill säga en miljon miljoner. Jag går inte i god för rapporten men om det stämmer är det onekligen ett imponerande resultat på ganska kort tid. Räcker det att divestera då? Nja. En flyttad investering från en oljekälla innebär ju bara att någon annan kan göra denna investering. Vad vi behöver är naturligtvis globala överenskommelser om utfasning och förbud. Men förhoppningsvis kan divestering vara ett sätt att föra oss närmare sådana politiska beslut. Fossilindustrin ska i gemene mans ögon bli en ful-bransch. På med skäms-kepsen! Inte skulle svenska staten driva verksamheter som säljer knark till barn? Precis lika otänkbart måste det vara att vi driver kolkraftverk och saknar en plan för fossil utfasning.