En snudd på enig forskarkår anser att vi ska göra allt för att hålla temperaturökningen under 2°C till år 2100 (Parisavtalet). Den danske statsvetaren Bjørn Lomborg har dock länge varit på kollisionskurs med större delen av det ”klimatvetenskapliga samfundet”. Han har gett ut flera välsäljande böcker som säger att vi lägger enorma belopp på meningslösa miljöåtgärder. I våras gav han ut False Alarm och menade att 3,75°C är ett mer kostnadseffektivt mål. I en ny vetenskaplig artikel kommer han fram till slutsatsen att världens BNP bara kommer påverkas marginellt av temperaturökningar ända upp till 8°C. Detta bygger mycket på ekonomen Nordhaus arbete som 2018 belönades med ekonomipriset till Nobels minne. Nordhaus ansåg att 3,5°C var ett bra mål.
Skillnaden mellan 2 respektive 4°C uppvärmning låter kanske inte mycket, men i ett historiskt perspektiv är skillnaden enorm. Vår civilisation har utvecklats under de senaste 10 000 åren då både temperaturer och havsnivåer legat på relativt stabila nivåer. Nuvarande temperatur är dock redan i paritet med den som rådde under den interglaciala perioden Eem för 130 000 år sedan. Havsnivån var då flera meter högre än idag. Under Pliocene (några miljoner år tillbaka) var det ca 1–2°C varmare än idag med havsnivåer på 15–25 meter över dagens.
Lomborg lyfter ändå fram att vi ska rikta in oss på nästan 4°C högre temperatur än den förindustriella. Redan där är vi långt utanför vad homo sapiens någonsin varit i närheten av. Vidare ska världens BNP bara påverkas marginellt av dubbla den temperaturen. Ingen människoliknande varelse har upplevt dess like!
Nordhaus ekonomiska modell, som Lomborg baserar sina slutsatser på, har fått hård kritik. Ekonomiprofessor Keen har påvisat en rad märkliga antaganden som modellen bygger på. Exempelvis antas 90 procent av alla branscher inte påverkas av klimatförändringarna då dessa sker inomhus. Likaså har Nordhaus hittat en svag korrelation mellan USA:s staters BNP och deras medeltemperatur. Denna korrelation används för att extrapolera vad som händer med världens BNP om jordens medeltemperatur ökar. Det är väsensskilda saker. Keen är långt ifrån ensam om att kritisera Nordhaus modell och slutsatser.
Man kan även fundera på om världens BNP är en bra måttstock om vi ska agera eller inte? Afrika bidrar med bara 3 procent, innebär det att det är okej att ”offra” hela den kontinenten?
En annan ekonomisk modell Lomborg använt sig av är framtagen av Richard Tol – ännu en kontroversiell person i klimatdebatten. 2012 publicerade Frank Ackerman en artikel som innehöll svidande kritik mot modellen. Ackerman var då knuten till Stockholm Environment Institute, SEI. Tol anklagade Ackerman för förtal och skrev inte bara till SEI:s ledning utan även till Sveriges miljöminister och utrikesminister. Han krävde en ursäkt och att artikeln skulle dras tillbaka. En lång rad av Tols akademiska kollegor skrev på ett protestbrev mot Tols beteende.
Tol väckte senare uppmärksamhet när han 2014 lämnade FN:s klimatpanel då han ansåg att rapporten var alarmistisk. Han har hävdat att klimatförändringarna kommer ge en positiv effekt på ekonomin med stöd av särskilt en vetenskaplig artikel han skrivit. Men artikeln var så felaktig att den behövde uppdateras två gånger. Många framstående ekonomer anser att slutsatserna trots detta inte håller.
Tol hävdar vidare i en artikel från 2018 att klimatförändringarna kommer ha en positiv effekt på ekonomin. Men av de 22 studier han hänvisar till är det bara två som visar detta, båda mer än 15 år gamla. Dessa slutsatser bör alltså tas med en rejäl skopa salt.
Lomborg driver tankesmedjan Copenhagen Consensus Center, CCC, som gör analyser över vilka åtgärder som är mest kostnadseffektiva i olika frågor. Klimat- och hälsoanalyserna tycks alltid mynna ut i att det inte är lönt att åtgärda grundproblemen – det vill säga att minska utsläppen. De menar istället att minskade handelshinder är flera tusen gånger mer kostnadseffektivt. Åtgärder ska tydligen komma på köpet. Det gäller inte bara koldioxid. De förespråkar ökad medicinering mot hjärt-kärlsjukdomar men anser det vara slöseri med resurser att försöka få ner luftföroreningarna – trots att dessa orsakar över tre miljoner dödsfall varje år, ofta på grund av just hjärt-kärlsjukdomar.
Att minska användandet av fossila bränslen skulle med andra ord drastiskt förbättra läget både vad det gäller hälsa och uppvärmning och en rad andra punkter som CCC tar upp men prioriterat ner framför frihandel. Det är dock inte så att de miljöförbättringar vi åstadkommit har uppstått ur intet. Den fria marknaden har inte löst allt på frivillig väg. I princip alla större utsläppsregleringar har kommit efter år av alarmism och motstånd från just frihandelsfundamentalister.
Det är inte bara miljöorganisationer som menar att nuvarande utveckling är ohållbar. World Economic Forum har uppskattat att värden motsvarande över hälften av världens BNP riskerar att förloras på grund av att naturen förstörs. I deras riskbedömning från 2020 klassas miljörelaterade problem som de värsta hoten mot människans utveckling och välfärd. Samma budskap hittas i EASAC:s rapport från i år (rådgivande organ från EU-ländernas respektive vetenskapsakademier).
Ekonomin måste vägas in vid prioritering av klimatåtgärder. Man bör dock se upp med vad några av de mest högljudda debattörerna framför. Lomborg har i senaste bok ”False Alarm” exempelvis angett kostnader för klimatåtgärder med hänvisning till en studie, men i en not angett att han dubblerat den – utan vidare förklaring mer än att han ansåg det vara mer realistiskt. Samma kritik som framförts mot hans tidigare böcker.
