Migration med värdighet. Det var den högst angelägna uppmaningen till världens rika nationer från de låglänta önationerna. De möttes nyligen – inför FN:s klimattoppmöte – på Kiribati, en liten ögrupp i Stilla havet. Det sägs att Kiribatiborna är de första som ser solen gå upp. Som en ödets ironi kommer de också att vara den första nation som helt utplånas när havsnivån stiger.
Landets president Anote Tong har inte bara i uppgift att styra sitt land, han måste också hitta en ny plats att förflytta sin befolkning till när Kiribati blir obeboeligt. Flera av de drygt 30 atollerna har redan övergivits när allt större del av marken lagts under vatten. Landets huvudstad är kraftigt överbefolkad. Människor tränger ihop sig för att hålla sig ett snäpp över vattenytan, ännu en liten tid. Ett område har köpts på Fiji – också hotat av havsnivåhöjningen – som första nödlösning.
Invånarna på Stilla havets korallatoller är särskilt sårbara, inte enbart för att deras hemländer är extremt låglänta, utan också för att havet häromkring för närvarande stiger fyra gånger snabbare än det globala genomsnittet. I Kiribatis fall är flykt inom kommande generation snarare ett oundvikligt faktum än en risk.
Men Kiribati har knappt haft några klimatutsläpp och har ingen skuld till uppvärmningen. De ansvariga rika länderna, å andra sidan, beväpnar sina gränser och bygger högre murar. Det är då vädjan om migration med värdighet blir ett av de mest explosiva klimatkraven. Att 250 miljoner människor kommer att vara klimatflyktingar år 2050 är inte ett otänkbart scenario om business-as-usual fortsätter – och då pratar vi inte om en avlägsen framtid, utan om 35 år.
Så vad gör länder som både har pengar, utrymme och stor utsläppsskuld? Australien har sagt nej till att ge plats till önationen Tuvalus befolkning den dag deras land ligger under vatten. Nya Zeeland skickade så sent som i september tillbaka en familj, som angav klimatförändringar som asylskäl, till just Kiribati. Och i veckan stoppade Australien ett förslag inför klimattoppmötet om ett internationellt organ som skulle kunna koordinera folkomflyttningar när människor blir klimatflyktingar.
”Dö i haven, genom att era länder går under eller att ni drunknar på väg hit” – det verkar vara den rika världens svar till klimatflyktingar. Vår uppgift måste bli att strida för deras rätt till skydd, men först och främst, naturligtvis, att kapa utsläppen. Kanske är det försent för Kiribati, men ett snabbt utsläppsstopp skulle rädda hundratals miljoner människor. Insatserna kunde knappast vara större.
