Sedan hittade The Guardian polisens kontraterroristiska guide till de tecken och symboler som används av olika grupper. Jämte terrorister och våldsamma extremistiska organisationer, listade guiden Greenpeace, XR, djurrättsorganisationen Peta, antikärnvapenkampanjen CND, socialistpartiet, fredsrörelsen Stop the war och andra fredliga gröna och vänsterorienterade organisationer. Därefter upptäckte tidningen att Londonpolisen har listat XR som ett ”nyckelhot” i sin terrorismbedömning.

I Storbritannien finns en lång historia av försök att knyta fredliga protester till extremism eller terrorism. Som exempel så tog polischefsförbundet ACPO fram en lista över ”inhemska extremister” 2008. Bland dem fanns Peter Harbour, en pensionerad läkare och universitetslärare som hade begått dödssynden att demonstrera och samla in namnunderskrifter mot elbolaget Npowers planer att torrlägga en vacker lokal sjö och fylla den med pulvriserad flygaska. ACPO försökte smutskasta fredsaktivister, Greenpeace och Climate camp med samma anklagelse.

Polisen har alltid skyddat maktens etablissemang mot dem som utmanar det, oavsett utmanandets natur. Och de har länge försökt att kriminalisera fredligt oliktänkande. En del av anledningen är ideologisk: Det kryllar av inskränkta och odemokratiska åsikter i det här landets polisväsen. En del av den är imperiebyggande. Om polisenheter kan övertyga regeringen och media om överhängande hot som bara de kan avvärja, så kan de argumentera för mer finansiering.

Men det finns ännu ett skäl, vilket, vågar jag påstå, är ännu farligare: Förbindelserna mellan staten och storbolagens makt.

Över hela världen försöker storbolagens lobbyister att svartmåla sina branschers motståndare som extremister och terrorister, och en del regeringar och poliskårer är beredda att lyssna.

En artikel som nyligen publicerades i nättidningen The Intercept, försöker komma underfund med varför det amerikanska justitiedepartementet och FBI lagt betydligt större möda på att jaga uppdiktade ”ekoterrorister” än på att angripa verklig terrorism från extremhögern. En tidigare tjänsteperson förklarade:

– Det är inte en massa företag som säger att ”vi önskar att ni kunde göra något åt de här högerextrema terroristerna”. Däremot förekommer ständiga påtryckningar från bolagen att ”göra något” åt miljö- och djurrättsaktivister.

Vi känner av dessa påtryckningar i Storbritannien. I juli publicerade lobbygruppen Policy exchange en rapport som hävdade att XR leds av farliga ”extremister”. Policy exchange är en dunkel organisation som vägrar att avslöja sina finansiärer. Men en granskning genomförd av tidskriften Vice avslöjade att den fått pengar av energibolaget Drax, branschorganisationen Energy UK samt gasbolagen Eon och Cadent.

En av de två författarna bakom Policy exchange-rapporten, Richard Walton, är en tidigare polischef. En rapport av den oberoende kommissionen för polisklagomål uppgav att han skulle ha ställts till svars i ett tjänstefelsärende om han inte hade pensionerat sig. Ärendet gällde anklagelser kring hans roll när polis spanade på familjen till den mördade svarte tonåringen Stephen Lawrence. Syftet med spaningsoperationen var, enligt en av de involverade poliserna, att försöka hitta ”vilseledande information” och ”skitsnack” om familjen och stoppa deras kampanj för rättvisa i startgroparna.

Inrikesministern Priti Patel har försvarat medtagandet av XR på polisens lista över extremistiska ideologier. Men som jag ser det så utgör folk som Patel och Walton mycket större hot mot nationen, staten och vår välfärd än vad någon grön aktivist gör. Innan hon kom in i parlamentet arbetade Patel för företaget Weber Shandwick, som lobbyist för British American Tobacco (BAT). En av hennes uppgifter var att bedriva kampanj mot EU:s tobaksdirektiv, vars syfte är att skydda folkhälsan. I ett pm beklagade sig BAT att Weber Shandwick-teamet som helhet ”inte kände sig bekväma med eller glada över att jobba för BAT”. Men de var nöjda över att två av teammedlemmarna ”verkar ganska avslappnade med att jobba med oss”. En av dem var Patel.

I sin tidigare regeringsroll, som minister för internationell utveckling, höll Patel obehöriga och hemliga möten med israeliska tjänstepersoner, efter vilka hon började dryfta möjligheten att hennes departement skulle kanalisera brittiska biståndspengar, genom den israeliska militären, i de ockuperade Golanhöjderna. Efter att hon inte var ärlig mot premiärminister Theresa May om vidare hemliga möten, tvingades hon att avgå. Men hon återinsattes, i en betydligt mäktigare position, av Boris Johnson.

Vår regering bidrar till att vi drivs mot en katastrof på en nivå som aldrig tidigare drabbat mänskligheten: kollapsen av våra livsuppehållande system. Den gör det till stöd för vissa ideologier – konsumism, nyliberalism, kapitalism – och på uppdrag av mäktiga branscher. Detta är tydligen definitionen av besinning. Att försöka förhindra denna katastrof är extremism. Om du bryr dig om andra människor hamnar du på listan. Om du inte bryr dig det minsta om mänskligheten och resterande liv på jorden, kommer polisen och regeringen att låta dig vara. Du kanske till och med utnämns till en hög post.

Det är svårt att tänka sig någon framgångsrik kampanj för demokrati, rättvisa eller mänskliga rättigheter som idag inte skulle klassas, av poliskåren och regeringen, som en extremistisk ideologi.

Utan extremister som Emmeline Pankhurst, som hävdade att ”den krossade fönsterrutans argument är det värdefullaste argumentet i modern politik”, skulle Patel inte sitta i parlamentet. Endast män med en viss mängd egendom skulle ha rätt att rösta. Det skulle inte finnas någon tillgång till rättvisa, inte några rättigheter för arbetstagare, inget skydd mot hunger och fattigdom, inga helger.

I sitt brev från fängelset i Birmingham skrev Martin Luther King, som utsattes för smutskastning liknade den som idag riktas mot XR och andra miljögrupper:

”Frågan är inte huruvida vi ska vara extremister, utan vilken sorts extremister vi ska vara. Ska vi vara extremister för hat eller för kärlek? Ska vi vara extremister för orättvisans bevarande eller för rättvisans utvidgning?”

Goda medborgare kan inte fogligt acceptera den levande planetens död. Om vi definieras som extremister för att vi försöker försvara livet på jorden, då har vi inget annat val än att äga beteckningen. Vi är extremister för rättvisans utvidgning och för livets fortbestånd.