Det är den sista oktober, några veckor efter att FN:s klimatpanel släppt sin senaste alarmerande rapport, och den gångna extremsommaren ligger färsk i minnet. Allt fler människor tycks ha tröttnat på politikernas flathet i frågan om planetens överlevnad och runt om i världen syns tecken på hur miljörörelsen växer och radikaliseras.

I tyska Rhenlandet har 6 500 aktivister från klimatnätverket Ende gelände nyligen blockerat koltransporter i vad som beskrivs som Europas största klimataktion någonsin. I Frankrike deklarerar universitetsstudenter att de vägrar ta jobb hos miljöförstörande företag, och i en rad städer världen över sitter människor varje fredag och strejkar för att sätta press på politikerna. Demonstranterna har anslutit sig till den skolstrejk för klimatet som Greta Thunberg drog igång i Stockholm inför riksdagsvalet i september, då hon ifrågasatte varför hon ska utbilda sig och bry sig om sin framtid när vuxna uppenbarligen struntar i densamma.

”Allt måste förändras”

På plats i London berättar Greta Thunberg för klimataktivisterna som samlats på Parliament Square att det är dags att göra uppror.

– Vi kan inte rädda jorden genom att följa spelreglerna. Allt måste förändras och det måste börja idag, säger hon till den jublande folkmassan som en stund senare går ut på gatan och blockerar den hektiska innerstadstrafiken.

De följande veckorna genomförs ytterligare en rad uppmärksammade icke vålds-aktioner under beteckningen ”rebellion days”. Bland annat blockerar aktivisterna flera broar runt om i London och klistrar fast sina händer vid ingången till Downing Street i närheten av premiärministerns bostad.

Extinction rebellion-nätverket anser, i likhet med Ende gelände-rörelsen, att det är nödvändigt med ett uppror av icke-våld för att hindra en klimatmässig och ekologisk katastrof. De uppmanar därför till storskalig mobilisering av människor som är beredda att bryta mot lagen för att kräva förändring.

Rörelsen, som stöds av ett stort antal forskare, journalister och akademiker, har på kort tid fått tusentals anhängare världen över och även i Sverige genomförs och planeras direktaktioner.

– Det är massor av människor som känner att allt vi har försökt hittills för att skapa en omställning har varit ineffektivt. Tiden rinner ut och vi behöver mer extrema åtgärder, sa Bo Thorén, en av initiativtagarna till den svenska falangen av Extinction rebellion, till Dagens ETC tidigare i höstas.

I mitten av november genomförde de svenska klimatrebellerna fredliga olydnadsaktioner i Stockholm och Göteborg. Bärande på banderoller med budskap som ”Systemskifte eller utrotning?” och ”Tiden rinner ut för klimatet” blockerade de vältrafikerade vägkorsningar på centrala platser i städerna.

Inget nytt fenomen

Civila olydnadsaktioner är i sig inget nytt fenomen, utan har länge använts av aktivister och grupper som kan ha svårt att komma till tals för sin sak. I exempelvis Tyskland är protestmetoden väletablerad och acceptansen för den anses större än i Sverige, där förekomsten generellt är mer blygsam och har varierat över tid.

– Det är ett ganska etablerat synsätt att civil olydnad är användbart och legitimt i situationer när demokratin gått i stå i en fråga som upplevs som viktig för väldigt många människor. Just nu är klimatet en sådan fråga, säger Håkan Thörn, sociolog och forskare som under lång tid studerat rörelseaktivismen.

Att vi nu ser en ökad aktivitet gällande olydnadsaktioner i protester kopplade till klimatkrisen tror han – vid sidan av det allmänt ökade fokuset på frågan – är ett resultat av en medveten strategi.

– I samband med klimatmötet i Paris 2015 lyfte miljörörelsen fram en delvis ny metod som handlade om att agera mer direkt genom civil olydnad. Tidigare hade de stora protesterna främst varit kopplade till klimattoppmötena. Nu diskuterades lokala men globalt samordnade civila olydnadsaktioner. Ende gelände var mycket aktiva i den diskussionen och nätverket bjöd i princip in hela miljörörelsen till den aktion som sedan ägde rum mot Vattenfall år 2016.

Ökat tryck på politiker

Den senaste tidens klimataktioner har bland annat lett till pausad biltrafik och ett kortsiktigt upphörande av brunkolstransporter. Ur ett mer långsiktigt perspektiv bidrar aktionerna till att skapa ett ökat tryck på politikerna, säger Håkan Thörn.

– När tusentals människor är beredda att riskera fängelse, som det ju ofta handlar om, ger det eko.

Han lyfter fram Ojnareprotesterna som ett nutida exempel på när civila olydnadsaktioner haft effekt. Högsta Domstolen beslutade i början av sommaren att riva upp och ogiltigförklara bolaget Nordkalks tillstånd att bedriva kalkbrytning i området vid Ojnare myr på Norra Gotland – något som miljöaktivister länge kämpat för, bland annat genom fredliga direktaktioner.

– Även när Tyskland svängde i kärnkraftsfrågan var det efter en massiv olydnadskampanj från den tyska miljörörelsen, säger Håkan Thörn.

 Folkupproren är sannolikt en nagel i ögat för utsläppsintensiva bolag vars affärsidé riskerar att stjälpa om miljö- och klimataktivisterna får gehör. Även beslutsfattare som på olika sätt allierat sig med fossilkapitalet får det allt hetare om öronen när strålkastarljusen riktas åt deras håll. Men det finns också politiker som välkomnar miljörörelsens radikalisering. En av dem är Sara Bronner, kommunalråd för Miljöpartiet i Örebro.

– Efter sommaren blev det så tydligt för mig att vi befinner oss i en akut klimatkris samtidigt som politiken går åt andra hållet. Jag kände en uppgivenhet, och än mer så efter valet. Därför blev jag glad när jag såg den massiva folkliga motreaktion som Ende gelände arrangerade i Tyskland. Jag kände hopp, men också att jag ville åka dit och vara en del av det – att jag ville göra något mer, säger hon.

Någon resa till Tyskland blev det emellertid inte. Däremot har Sara Bronner, sedan hon av en slump gick ut ur rådhuset en fredag och såg fyra personer sitta på trappan för att backa Greta Thunbergs klimatstrejk, anslutit till protesten som nu pågår varje fredag. 

Får stöd även högerut

Enligt Håkan Thörn har gränsen mellan politiska rörelser och partier mer till vänster aldrig varit knivskarp, medan rörelseaktivismen generellt inte varit lika påhejad från högerhåll.

Men kanske har det på senare tid skett en viss svängning när det gäller just klimatfrågan. På Twitter tackade nyligen Göteborgspolitikern Axel Darvik (L) miljörörelsen som kämpar för att stoppa bygget av en fossilgasterminal i staden, däribland aktivistnätverket Fossilgasfällan. En annan liberal som ger tummen upp till den tilltagande miljöaktivismen är Järfällapolitikern Helena Mischel.

– Klimat och miljö är mina viktigaste frågor och det är bra att människor använder alla medel som finns för att sätta fokus på problemen. Det som Greta Thunberg gör är jättebra. Samtidigt vill jag slå ett slag för vardagsaktivismen – som att sätta upp solceller och prata med sina vänner och bekanta om varför man exempelvis väljer att inte äta kött eller flyga. Sådant har enligt forskning stor effekt, säger hon.

Helena Mischel har själv inte deltagit i någon civil olydnadsaktion och kan se vissa problem med politikers involvering i den typen av protester.

– Det finns ju någon osynlig gräns här och gör man saker som inte accepteras av partiet blir man till slut utesluten, eller hamnar längre ner på listorna. Därför får man kanske välja sin bana – om man vill gå den politiska eller aktivistiska vägen.

Deltog i Ende gelände-protest

Det håller inte vänsterpartisten Angelica Svensson, kommunfullmäktigeledamot i Lund, med om. Själv har hon deltagit i flera civila olydnadsaktioner.

– Jag tycker att det ingår i att vara politiskt aktiv att också engagera sig i utomparlamentariska rörelser. Sedan deltar jag ju i protesterna som samhällsmedborgare och inte som politiker i första hand, även om det såklart inte går att bortse från att jag även sitter i en parlamentarisk församling, säger hon.

Om Angelica Svensson inte nyligen fått barn hade hon sannolikt deltagit i den stora Ende gelände-aktion som ägde rum i Tyskland i slutet av oktober.

– Jag var med på förra årets stora Ende gelände-aktion och gjorde det för att jag kände ett behov av att påverka mer handgripligt. Det är också roligt att vara en del av en växande miljörörelse, säger hon.

Miljöpartisten Sara Bronner, som även denna fredag ska strejka för klimatet, ser inte heller något problem med att engagera sig både inom- och utomparlamentarisk.

– Jag är politiker visserligen, men jag är också förälder och en människa bland alla andra. När jag och de andra sitter och klimatstrejkar på rådhustrappan är det ju inte för att fälla krokben för politikerna, utan snarare för att stärka dem och visa att de har folkets stöd att fatta modiga och radikala beslut. Ska vi lösa klimatfrågan och stoppa den globala uppvärmningen tror jag att det krävs aktivism och civil olydnad.