Den frågan ställer miljöprofessorn Johan Rockström, när han diskuterar när och hur Sverige ska åstadkomma ett fossilstopp, under ett seminarium där en handfull företrädare för näringslivet, finansvärlden, politiken, media och miljörörelsen diskuterar ett fossilförbud i Sverige och i världen.

Kanske i år

Klimatminister Isabella Lövin, som är en av de inbjudna, ger dock inget slutgiltigt svar på frågan ”när”.

– Det ska först utredas och fyra partier ska komma överens om direktiven men min förhoppning är att vi kan sätta ett datum för utfasning av fossila bränslen redan i år, säger hon.

Och "hur” visar sig svårt att enas om.

Men först allvaret. Johan Rockström sammanfattar vetenskapliga evidensen för att allt är på väg åt helvete om det som behöver göras inte görs tillräckligt snabbt. Han presenterar alltså det vetenskapliga stöd som finns "för att Sverige inte bara kan utan också måste bli världens första fossilfria välfärdsnation".

Kommande katastrof

Det handlar om ett Arktis som förmodligen sett sin sista istäckta sommar, om en redan konstaterad global uppvärmning på en grad Celsius, om korallrevens partiella död, om 2018 års globalt spridda skogsbränder, om att vi nu med all säkerhet bara har en halv grads uppvärmning till på oss för att förhoppningsvis undvika katastrofala klimateffekter, om en ofrånkomlig biosfärsåterkoppling redan vid 2 graders uppvärmning och om att vi i så fall snabbt kommer att röra oss mot en irreversibel och snabb Klimatförändring.

Hans slutsats är att eftersom Sverige har alla förutsättningar för att bli fossilfritt kan vi, trots att svensk fossilfrihet bara skulle sänka de globala utsläppen med en promille, visa världen att det går.

– Och det är också vår moraliska skyldighet. Jag slutar ju inte betala skatt bara för att mitt bidrag till statskassan endast är en tusendels promille, säger han.

Förbud nödvändigt

Så till "hur”. För att visa att det går, krävs ett totalt förbud mot användning av fossila bränslen, inte fortsätta med "business as usual". Om detta är Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, övertygad.

– Det går för långsamt. Därför är förbud en tydlig signal. Ni inom närings- och finansliv kräver ofta tydliga spelregler, men fler av er måste säga det så att politiker vågar ta besluten, säger hon riktat till Philip Ripman, senior fondförvaltare och hållbarhetsanalytiker SPP Global Solutions.

– Klimatfrågan är den största utmaning vi har och vi inom finansvärlden måste ha verktyg från politiken. Men att sälja av innehav i allt som inte är förnybart är en engångslösning. När vi väl gjort det kan vi inte påverka. I Sverige skulle ett förbud fungera, men hur ska vi påverka bolag i Indien, i Kina, i USA om vi säljer av innehavet? Det är helt andra förutsättningar i de länderna. Då kommer bara någon annan att köpa aktierna. Det är bättre att påverka inifrån, svarar han.

Positiva visioner

Jonas Carlehed, hållbarhetschef IKEA Sverige, motsätter sig däremot inte förbudsspåret, bland annat eftersom en kollapsad värld är en värld utan konsumenter.

– Vi vill vara framgångsrika i ytterligare 75 år. Vi kan göra en hel del själva, men vi behöver också samhällets och politikens hjälp. Människor måste få positiva visioner, man måste ha tekniska lösningar och så måste en gemenskap skapas kring frågan, så att massorna nås, säger han.

Isabella Lövin säger å sin sida att hon som miljöpartist vill ha ett förbud, men att hon som minister först måste få med sig regering och riksdag.

– Vill man som medborgare ha förändring måste man kräva av sina politiker en realistisk klimatpolitik, säger hon.

Hopplöshet naturlig

Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, menar att klimatfrågan hittills behandlats som ett särintresse och inte fått den existentiella, avgörande dignitet den borde ha.

– Media måste använda sin potential, granska och utkräva ansvar. Och politiken måste tala på ett annat sätt, vara ärlig med målkonflikten. Världen präglas av en enorm absurditet. Om Preem får tillstånd att investera i ett raffinaderi i Lysekil trots att det kommer att öka utsläppen är det klart att människor känner en djupgående hopplöshet, säger han.

Själv efterlyser han "ledarskap", något han tycker att världens samlade institutioner misslyckats med att leverera. Han utvecklar för Dagens ETC vad han menar:

– Man ska inte uppfatta det som en efterlysning av en konkret person – klimatfrågans Gandhi, Martin Luther King eller Nelson Mandela – utan som en funktion hos alla dem som har ledande och beslutande funktioner i samhället. Hos dem är då ledarskap att göra det som Greta Thunberg har gjort: modet och förmågan att peka ut målkonflikten mellan hur vi lever och krisens allvar och visa att det är den vägen vi måste gå.