Idén om att det gick att spara pengar genom att investera i smartare produktion dök upp.
Nu betyder inte smartare produktion alltid mindre utsläpp – det kan också vara mer automatiserad produktion kontra mer manuell. Och sker produktionen med smutsig energi kan fler maskiner innebära ökade utsläpp.
Men för att få en bild över vad industrin kan göra och hur produktionen påverkar är det viktigt att kolla på ett tidsspann som startar några årtionden bakåt och slutar i nutid. Då syns en rejäl förändring.
Motsatta trender i Sverige
Låt oss börja med Sverige.
Den svenska industrin består av stora företag, ofta exportanpassade, och det betyder att förändringar inom några få jättar kan betyda en hel del.
I dagsläget försöker Vattenfall, SSAB och LKAB ta fram ny stålproduktion som baseras på vätgas istället för kol. Det skulle – om de lyckas – betyda att de största svenska utsläppsbovarna blir rena i ett huj. Sett till statistiken är det här dock en resa som en del andra företag redan har gjort.
Sveriges industriproduktion har nämligen fördubblats på dessa år, räknat per capita (det vill säga per medborgare). Vi producerar dubbelt så mycket varor nu jämfört med år 1990.
Men utsläppen har samtidigt nästan halverats!
Det betyder att industrin idag står för 17 procent av de svenska utsläppen. Våra hus och transporter står för mycket mer.
Den här utvecklingen (se diagram 1) är något som gäller för flera liknande industrinationer. Danmark till exempel. Här ökar industriproduktionen med tjugo procent medan utsläppen minskar med 40 (diagram 2).
Även Finland (diagram 3) har en liknande utveckling. Diagrammet visar att industriproduktionen går upp med över 50 procent och utsläppen ner med nära hälften.
Också det i affärstidningar ofta förtalade Frankrike (diagram 4) har ökat produktionen med över tjugo procent och minskat utsläppen med nära hälften.
Detta samtidigt som det ofta hyllade Tyskland (diagram 5) faktiskt inte utmärker sig mer än grannlandet. Här ökar produktionen efter drastiska utsläppsminskningar, där de senare bromsat då regeringen bromsat solcellsrevolutionen och ännu inte åtgärdat kolet.
Olika för olika länder
Men så finns såklart länder som inte klarat samma sak. Storbritannien har ingen höjd produktion och utsläppen har halverats (diagram 6). Man kan kanske säga att Storbritanniens förändring vad gäller industrin på så sätt stämmer med tankarna på minskad tillväxt.
På samma sätt skulle då Italien (diagram 7) vara ett mönsterland. Där har vi en stillastående eller minskande produktion och kraftig sänkning av utsläpp från industrin.
Men tittar man på ett utvecklingsland som Brasilien så spricker den bilden. Här har produktionen stått still men utsläppen från den ökat rejält (diagram 8).
Hänger ihop med energityp
Det värsta exemplet på en misslyckad politik när det gäller industri och utsläpp är nog ändå Norge (diagram 9).
Landet har sedan 90-talet blivit världens rikaste per invånare, det har byggt den största fonden av alla länder och det har ensidigt satsat miljard efter miljard på att öka produktion… av olja.
Det betyder att utsläppen hänger ihop med energin som används och Norges industri är oljedopad på både produktions- och konsumtionssidan. Oljebranschen har, trots de enorma miljarderna, inte klarat av att ställa om sin industri. Eller kanske inte brytt sig att utveckla annat än oljan.
Men de här diagrammen berättar också något annat.
För ekonomer som Paul Romer (som fick ekonomipriset i år) är frågan om produktivitetens utveckling, alltså att med mindre insats av energi och timmar kunna producera mer, nödvändig för att rädda klimatet.
Men när politiken stimulerar tillväxt i form av skattesänkningar och när samhället har en finansmarknad som spekulerar med tusentals miljarder så blir det ingen riktig tillväxt, alltså inte någon verkligt ökad produktivitet.
Istället riskerar vi att få mer konsumtion och högre vinster på en produktion som är onödigt ineffektiv och slösaktig. Man kan säga att ägarna blir lata av tillgången på kapital – så lata att investeringarna inte sker.
Det går därför inte att prata ”tillväxt” utan att titta på vad det är som skapas. En tillväxt av solceller är inte detsamma som en tillväxt av plastleksaker producerade med kolkraftsel. Om industrin kan producera mer med mindre utsläpp är det viktigt, förutsatt att det som produceras är hållbart och samhällsnyttigt – inte annars.
Utsläpp ökar i andra sektorer
Nu ska man självklart lägga till att de diagram vi hänvisar till här absolut inte innebär att industrin har löst eller kommer att lösa klimatfrågan av egen kraft. Det behövs rejäla styrmedel, begränsningar, förbud och reglering av hur, när och med vilken energi saker får produceras. För trots en effektivare produktion har utsläppen på jorden ökat.
Det beror i första hand på att energikonsumtionen har ökat i andra sektorer och att den energi som används är fossil. (81 procent av all energi globalt kommer från kol, olja eller gas.)
Men diagrammen visar att en förändring är möjlig. Och att den måste snabbas upp rejält om vi ska ha en chans att begränsa den globala uppvärmningen.
Om ökad produktion kan gå hand i hand med minskade utsläpp, ja då är det faktiskt möjligt rent tekniskt att lösa det här. Huruvida det är det politiskt och ekonomiskt är en annan sak. Men det är inte industrinsproduktion som hotar världen idag. Det är vilken energi den drivs med.
