Låt mig vara tydlig: Bidens plan är på intet sätt tillräcklig för att klara Parisavtalets skarpaste mål, att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Det skulle kräva betydligt tuffare åtgärder, inte minst för att få ner utsläppen i närtid. Planen handlar om att driva på en grön, teknisk strukturomvandling, med allehanda morötter, från skatterabatter och subventioner till federala investeringar och en grön investeringsbank. Samtidigt har förhandlingsspelet lett till att i stort sett alla piskor för att explicit minska utsläppen lyser med sin frånvaro. Undantaget är en ny avgift för att ta itu med fossilbranschens metanutsläpp. Samtidigt innehåller kompromissförslaget också eftergifter till USA:s fossilbransch, inklusive stöd och upplåtande av federal mark till nya gas- och oljeprojekt.

Enligt beräkningar kan planen minska USA:s utsläpp med 40 procent till 2030, jämfört med landets toppnotering 2005. Även om det troligen inte räcker för att uppnå Parisavtalet ser den amerikanske klimatveteranen Bill McKibben ändå beslutet som ett tecken i tiden. En växande klimatopinion slår till slut igenom i USA. Jag tror att han delvis har rätt, men skulle snarare beskriva det som resultatet av en vidare och mer omvälvande utveckling. Vi kan kalla det slutet på slutet av historien. Med detta menar jag att den nyliberala globaliseringen är på väg att bryta samman som idé och projekt. Efter tre–fyra decennier håller de miljömässiga och sociala konsekvenserna på att tvinga fram förändring.

Det är ingen entydig utveckling. Progressiva krafter tävlar med djupt reaktionära. Sociala motreaktioner kolliderar med radikal klimataktivism. För att citera den marxistiske filosofen Antonio Gramsci: när det gamla bryter samman uppenbarar sig ”en stor variation av morbida symptom”. Men också utrymme för förändring.

Genombrottet för förnybar energi har spelat en nyckelroll. Det försenades i decennier av mäktiga fossilintressen och nyliberalismens aversion mot statliga ingripanden. Men nu ritas kartan om. Bland politiska eliter framstår en omställning bort från det fossila numera som både möjlig och ofrånkomlig. Ja, en räddningsplanka ur globaliseringens backlash och ­moras. Genom att satsa på den nya tekniken hoppas man skapa arbetstillfällen och ”grön” tillväxt samt erövra marknads­andelar i en framtida fossilfri värld. Nyliberala dogmer kastas på sophögen till förmån för statliga investeringar, subventioner och industripolitik. Vi kan kalla det statligt driven eko­logisk modernisering, kärnan i både Bidens klimatplan och EU:s gröna giv.

Förnybar energi lär förvisso inte räcka för att lösa världens miljöproblem, men det är en nödvändig grund. Än mer intressant: teknikskiftet trycker på för mer förändring. Vår tids sociala och ekologiska bekymmer är intimt länkade. De ekonomiska klyftorna har vuxit till bristningsgränsen. Omställningen ställer problemen på sin spets, genom fenomen som gula västar. För den politiska elit som vill driva på utvecklingen räcker det inte med industripolitik. För att vinna stöd krävs att omställningen blir rättvis, annars övertrumfas man av den högerpopulism som götts av gångna decenniers sociala misslyckanden. Därmed växer trycket för en stat som kan garantera en mer inkluderande utveckling. Om den chansen kan tas så stärks förutsättningarna för ekologisk hållbarhet. Jämlikhet och trygghet ökar möjligheten för mer djupgående reformer.

Pandemin och Ukrainakriget har blivit de senaste händelserna i det förgångnas förfall. En sönderprivatiserad välfärd har blottlagts. Globala leveranskedjor brutit samman, produktion flyttas hem på jakt efter stabilitet. Samtidigt har säkerhets­politik och krigsdriven inflation blivit nya argument för att accelerera strukturomvandlingen bort från det fossila. Ånyo åkallas den stat som i decennier dragit sig tillbaka.

Den 27 juli – samma dag som Manchin deklarerade sin kovändning – beslutade Tysklands regering att under ­kommande fyra år lägga 1 842 miljarder kronor på en ­accelererad omställning. Den största delen, motsvarande

584 miljarder kronor, skall gå till att energieffektivisera landets byggnadsbestånd. 368 miljarder kronor ska driva på utbyggnaden av förnybar energi. Utöver detta satsas ­mångmiljardbelopp på elektrifiering av transporter, vätgasproduktion och industrins omställning.

Den tyska omställningsplanen är, mig veterligt, den mest omfattande hittills. Tyskland lägger lika mycket som Bidens USA, trots att landet är betydligt mindre: 460 miljarder kronor per år, motsvarande 1,2 procent av Tysklands BNP. Det är ungefär vad som beräknas vara nödvändigt för att göra landet klimatneutralt till år 2045.

I den svenska valrörelsen lyser satsningar som Tysklands och USA:s med sin frånvaro. Istället har fältet lämnats fritt för högerpopulismens reaktionära lösningar: kärnkraft om 20 år, kompensation till landets energislukande övre medelklass. Det är en häpnadsväckande lojhet, som mycket väl kan bidra till ett regeringsskifte. Det tyska paketet har förhandlats fram mellan socialdemokraterna, de gröna och marknadsliberala FDP. En rekommendation till ledarskiktet i S, MP och C inför valspurten är därför: ta tåget till Berlin. Tysklands ekonomi är sju gånger större än Sveriges. En svensk omställningsplan av samma dimension skulle landa runt 66 miljarder kronor per år. Det är, för att uttrycka sig milt, betydligt mer än svenska regeringar hittills lyckats klämma fram. Se och lär.