Under kommande tio år måste utsläppen halveras. Annars försvinner Parisavtalets skarpaste säkerhetsgräns, 1,5-gradersmålet, utom räckhåll.
Summeras världens ambitioner så räcker de inte på långa vägar. Klimatplanerna duger inte ens för att utsläppen ska minska beskedligt – de beräknas ligga still. Implikationen är drygt tre graders uppvärmning, långt över klimatforskningens säkerhetsgränser. För att klara tvågradersmålet måste världens åtaganden trefaldigas, för 1,5-gradersmålet femfaldigas. Det senare motsvara Kinas utsläpp två gånger om.
Allt handlar om utsläpp
Det finns förvisso annat att göra. Ett antal lösa trådar i Parisavtalets 300-sidiga regelbok. Utsläppshandel. Gemensamma tidsramar – ska världens länder uppgradera sina klimatmål vart femte eller vart tionde år? Mekanismen för att ersätta de länder som ofrånkomligen drabbas av uppvärmningen ska ses över. Och den eviga frågan om bristande klimatfinansiering stötas och blötas.
Men kärnfrågan kvarstår: Utsläppsgapet. I slutänden är det vad allt kokar ner till: Antalet miljarder ton som pytsas ut i atmosfären – och vad världens länder är beredda att göra åt saken. I år. Nästa år. Kommande tio år. Ja, ända tills utsläppen utraderats. Tills dess kommer jordens medeltemperatur fortsätta att stiga.
Tyst från utsläppsjättarna
Så hur ska det bisarra gapet täppas till? FN:s generalsekreterare António Guterres kommer att upprepa sin bön: Att alla skärper sina klimatplaner, slutar subventionera fossila bränslen, slutar bygga kolkraftverk och utlovar netto nollutsläpp 2050.
FN:s klimatchef Patricia Espinosa kommer att göra allt för att utöka listan av länder som är beredda att skärpa sig. Hittills är de 68 stycken. 59 av dem kallar sig Climate ambition alliance.
Problemet är att de 68 länderna bara omfattar åtta procent av världens utsläpp. Några små rika länder tillsammans med världens fattigaste och sårbaraste. Från världens sju största utsläppsjättar – som står för två tredjedelar av alla utsläpp – har det hittills varit knäpptyst.
Hoppet står till EU
Vilka av jättarna är beredda att agera i Madrid? Inte USA – Trump har bestämt att de ska lämna Parisavtalet nästa år. Knappast Ryssland – de har precis ratificerat avtalet. Inte heller Japan – de har fastnat i nya kolkraftverk. Indien? Chansen finns, men de kräver att den rika världen först slantar upp mer pengar. Kina? Osannolikt. Kanske nästa år, men då krävs förmodligen att ett betydande rikt land också agerar.
Återstår en aktör: EU. Hoppet i Madrid står till EU. Och EU kommer sannolikt att presentera någon form av löfte. EU:s ledning snickrar för närvarande på en “Green Deal” – med en viss skärpning av beskurna utsläpp till år 2030.
USA blir en vattendelare
Kanske kan klimatplanerna skärpas så att en del av utsläppsgapet täpps till under nästa år. Låt säga en fjärdedel av vad som krävs för att klara 1,5-gradersmålet. Är det kört då? Nej. Kanske för 1,5-gradersmålet. Men varje tiondels grad är avgörande. Tekniskt och ekonomiskt är det alltjämt fullt möjligt att pressa världen en bra bit under två graders uppvärmning. Men det kräver en politisk omsvängning. Det är där skon klämmer.
Världens klimatambitioner avgörs inte på toppmöten. De avgörs på hemmaplan – och beror på politiskt tryck och vilka som styr. Det är här det verkliga slaget står under kommande år. Det här innebär att det finns hopp. Politik kan förändras, regeringar kan bytas ut. I Sverige, i EU. Den stora vattendelaren äger rum i USA. Klimatförnekaren Trump kan ställas mot en demokrat som lyfter den mest radikala klimatagendan hittills. Trycket för förändring växer – vid avgrundens rand.
Så här rankas världens länder av forskningsnätverket Climate Action Tracker. Bedömningen utgår från nuvarande klimatplaner och tar hänsyn till att rika länder behöver göra mer.
USA
Rankas med dagens klimatpolitik bland världens sämsta, i klubben med sikte på minst 4 graders uppvärmning. Ska enligt Trump lämna Parisavtalet efter presidentvalet nästa år. Samtidigt är USA djupt splittrat. De delar som går emot Trump står för 70 procent av landets BNP och deltar i Madrid under parollen We Are Still in, med en större delegation än den officiella. Nästa års presidentval kommer att bli avgörande – för USA och världen.
Brasilien
Bolsonaros Brasilien visar noll tecken på skärpta klimatambitioner. Tillbakarullningen av skydd av regnskogen – där Brasilien tidigare gjort stora framsteg – har öppnat en enorm osäkerhet om landets framtida utsläpp. I Madrid kan landets förhandlare försöka maximera Brasiliens möjligheter att räkna in regnskogen som kolsänka när landets utsläpp kalkyleras – samtidigt som Bolsonaro skövlar Amazonas på hemmaplan.
Ryssland
Världens femte största utsläppsland parkerar i bottenträsket. Olje- och gasjätten är mästare på klimatpolitiskt dubbelspråk. Putin bejakar Parisavtalet och har utlovat en omställning till en ”grön ekonomi”. Men landets förnybara satsning är obefintlig och Ryssland har bland de tunnaste klimatmålen av alla. Ambitionsnivån: Att utsläppen ska fortsätta växa med 10 procent till 2030.
Kina
Världens utsläppsjätte – totalt sett. Men räknat per person är Kinas utsläpp som EU:s och mindre än hälften av USA:s. Tillväxtmiraklet stöptes i kol på 90- och 00-talet. Sen drog ledningen i bromsen p.g.a. smoggen. Kolanvändningen slutade växa. Nu satsar Kina mest i världen på förnybar energi. Officiellt ska Kinas utsläpp nå sin topp senast 2030, vilket placerar landet i 3–4-gradersklubben. Många hoppas att Kina ska skärpa sitt mål. Men handelskrig med USA och en mer hårdför ledning, som antytt att på nytt tillåta kolet att växa, har sått tvivel.
Indien
Den enda storspelare vars klimatmål är i linje med 2-gradersmålet. Har tidigare satsat stort på kolkraft. Men allt billigare sol- och vindenergi har ritat om jättelandets energiframtid. I år backar kolkraften i landet, för första gången på 30 år. Indien är ovilligt att skärpa sina åtaganden – i varje fall innan den rika världen utlovar mer klimatfinansiering. Samtidigt talar Indiens premiärminister Modi om att flerfaldiga landets mål för förnybar energi. Rör sig omvärlden så kan Indien röra sig.
Japan
Japans nye miljöminister Shinjiro Koizumi gjorde succé i New York. Det ska vara sexigt att kämpa mot klimatkrisen, deklarerade den välfrisserade 38-åringen. Men några skärpta klimatåtaganden är inte i sikte. Fukushima-olyckan spökar fortfarande. Kärnkraftens framtid är oklar, de förnybara satsningarna för klena och landets ny kolplaner blockerar all sexig klimatpolitik. Japan lunkar på mot 3–4 graders uppvärmning.
Afrika och små önationer
20 afrikanska länder har tillsammans med 33 små önationer utlovat att stärka sina klimatambitioner under nästa år – av ren självbevarelsedrift. Önationerna siktar på 100 procent förnybart. Den positiva överraskningen är Sydafrika, som har en omfattande kolindustri. Samtidigt har länderna problem att finansiera sina klimatplaner.
EU
Med Trump och Bolsonaro hoppas världen på EU. Men hittills räcker EU:s ambitioner bara till att leda världen mot 2-3 graders uppvärmning. Den nya kommissionen har utlovat en ”Green Deal”. Socialdemokrater, konservativa och liberaler vill se 30–40 procent lägre utsläpp under 2020-talet, de gröna en halvering. Ambitionerna är hjälpligt kompatibla med 2- respektive 1,5-gradersmålet – om man låtsas att rika länder inte behöver agera snabbare än övriga världen. EU:s nye klimatkommissionär Frans Timmermans deltar i Madrid. Löfte om skärpta klimatmål och netto nollutsläpp 2050 bör betraktas som ett minimikrav.
Australien
Ingen förväntar sig nya löften från Australien, trots monumentala skogsbränder. Scott Morrisons regering har slagit ifrån sig allt tal om klimatkris. Landets klimatmål pekar mot 2–3 graders uppvärmning – oräknat landets omfattande export av kol. Men precis som USA är Australien splittrat. Förnybart växer så det knakar och samtliga delstater och territorier har numera netto nollutsläpp som mål 2050.)
Källa: Emissions Gap Report 2019, UNEP
