Avloppsvatten färdas onödiga mil

I Burgsviks hamn, som gästas av tusentals turister varje år, har det placerats två stora klarblå containrar. Därinne finns pumpar och behållare där ortens avloppsvatten renas genom en teknik som kallas omvänd osmos. Förenklat går det ut på att avloppsvattnet pressas mot ett filter som bara vattenmolekylerna kan tränga igenom. Idag pumpas avloppsvattnet från Burgsvik till Klintehamn, nästan fem mil norrut, där fekalierna tas bort i ett reningsverk varpå det renade vattnet pumpas ut i Östersjön.

– Några mil söder om Klintehamn pumpar vi sedan in saltvatten som avsaltas och pumpas ner till Burgsvik för att bland annat bli avloppsvatten. Detta pumpande fram och tillbaka bör vi försöka ändra på, säger Jan Larsson, lokal kontaktperson för projektet, som leds av Region Gotland, tillsammans med IVL Svenska Miljöinstitutet.

I framtiden hoppas han att endast fekalierna ska skickas upp och vattnet stanna kvar, vilket är syftet med försöket i containern. 

– Det är svårt att säga hur lång tid det kan ta innan tekniken kan tillämpas, men jag hoppas på att det kan ske inom ett eller två år, säger Jan Larsson. 

Havsvatten blir till dricksvatten

Trots att sommaren hittills inte varit ovanligt torr, är grundvattentäkterna under normal nivå på ön. Det år alla fortfarande minns är 2018, då torkan på Gotland ledde till nödslakt och skördeförluster på omkring 800 miljoner kronor. I framtiden förutspås somrarna bli ännu torrare, samtidigt som det kommer att regna mer under höst och vinter. 

Idag är det i första hand grundvattnet och insjöarna som ger gotlänningarna dricksvatten. Men för att säkra tillgången finns också två avsaltningsanläggningar. Den första byggdes 2016 längst ut på östra Gotland, och 2019 byggdes norra Europas största avsaltningsanläggning på sydvästra Gotland. Vattnet från Östersjön pumpas in via en ledning som ligger cirka en kilometer ut i havet och avsaltas genom så kallad membranteknik. Det handlar om att vattnet efter att ha silats i flera steg pressas genom ett membran under högt tryck. Koncentratet av salt återförs till havet och neutraliseras vid behov, enligt Patrik Johansson, som är tillförordnad avdelningschef på VA-avdelningen på Region Gotland. 

Hur stor del av öns vatten som kommer från avsaltningsanläggningen är sekretessbelagt, men det är inte omöjligt att regionen satsar på fler avsaltningsanläggningar i framtiden. 

– Om det finns behov är det en möjlighet, säger han. 

Men det finns en del kritik mot metoden. Miljöpartiet på Gotland har bland annat påpekat att det både är dyrt och kräver onödigt mycket energi. För att kompensera för den höga energiförbrukningen har regionen anlagt solceller på avsaltningsverkets tak, vilket täcker cirka 30 procent av åtgången på sommaren. 

Ingen egentlig brist på vatten

Det finns också kritik mot att saltkoncentratet som släpps ut i havet stör naturen och att mineraler går förlorade i processen. I en skrivelse anser Miljöpartiet att det är mer hållbart att återskapa våtmarker för att höja grundvattennivån och ta tillvara på nederbörd genom tekniska lösningar – vilket Testbädd Sudret går ut på. 

– Att samla in regnvatten är en av världens äldsta tekniker så egentligen är det ingenting nytt. Det handlar bara om att sätta ihop redan befintliga tekniker på ett nytt sätt, vilket är långt billigare och mer hållbart än avsaltning, säger Mikael Olshammar, ansvarig för projektet på IVL.

Han påpekar att det inte egentligen råder någon brist på vatten på Gotland. Varje år regnar det i genomsnitt 600 millimeter vatten, vilket motsvarar 70 miljoner kubikmeter på Storsudret där man förbrukar cirka 300 000 tusen kubikmeter.

– Så om vi bara kan behålla några procent av den nederbörd som faller under ett år på Storsudret skulle det räcka för att täcka behoven. Problemet är att det mesta av regnet kommer under vinterhalvåret. Om det ska räcka måste därför vattnet samlas in, lagras och återanvändas, säger Mikael Olshammar.

Projektet startade för åtta år sedan och innehåller förutom rening av avloppsvatten, försök att samla in regnvatten i diken och leda vattnet därifrån till större dammar. En annan del går ut på att magasinera vatten i sjön Mjölhatteträsk. Med hjälp av en dammlucka ska vattennivån i sjön regleras så att så mycket vatten som möjligt magasineras utan att omkringliggande marker översvämmas.

– Det vattnet ska sedan kunna användas för bevattning och i framtiden också eventuellt till dricksvatten efter rening. Om vi lyckas så kan de här teknikerna användas världen över och spara både kostnader och energi, samtidigt som Gotland och Sverige får en framskjuten position inom det här viktiga området, säger Mikael Olshammar.  

Han tror att närliggande lantbruk på Gotland kommer att kunna använda vatten från magasinering redan nästa år. Förutom att det är mer hållbart och inte kräver en massa energi är en annan fördel med lokal vattenförsörjning att samhället blir mindre sårbart, säger Mikael Olshammar.

– Stora centraliserade system är lätta att slå ut. Om det skulle ske ett utbrott av sjukdomsalstrande bakterier eller en attack av något slag blir det mindre sårbart med lokala småskaliga anläggningar. Och hela Gotland skulle inte påverkas.