Bakom latinet döljer sig tre av otaliga exempel på så kallade invasiva arter som, på grund av misstag, tillfälligheter eller mänsklig okunskap, spritt sig från sitt naturliga habitat, etablerat sig i ett nytt och där rubbat hela ekosystemet.
Problemet är långt ifrån nytt. Ovan nämnda Oryctolagus cuniculus, mer känd som den europeiska kaninen, torde de flesta känna till. Om hur den fördes till Australien, förökade sig på kaniners vis och på kort tid gnagde sönder landets betesmarker.
Mindre känt är kanske att sanering efter den vackra vattenväxten Hydrocotyle ranunculoides, med ursprung i amerikanska kontinenten, årligen kostar en rad EU-länder miljonbelopp. Eller att den afrikanska tigermyggan Aedes albopictus, värd åt minst 22 olika virus, bland dem denguefeber, nu misstänks ha etablerat sig i Europa och USA.
Nytt är däremot att problemet verkar vara mera akut än någonsin. För en vecka sedan publicerades en studie i Global change biology som varnar för att en ökning av antalet invasiva arter med så lite som 20–30 procent kan leda till en dramatisk förlust av biologisk mångfald – på global nivå. Och att vi troligen kan komma att passera denna gräns inom kort.
Mänskliga faktorer
Det är framför allt tre faktorer som pekas ut som huvudansvariga för spridningen av invasiva arter och för att gränsen på 20–30 procent snart kan komma att sprängas: Den globala handeln samt transporter, klimatförändringarna och det som forskarna kallar socioekonomisk aktivitet. Den sistnämnda inkluderar såväl ekonomisk utveckling som energi- och landanvändning.
– Transporter är en av de större drivkrafterna bakom att arter fördelas om runt om i världen. Vi har dels jordbruket och husdjur, där arter skeppas runt, men vi har också ofrivilliga förflyttningar, där arter ”liftar” eller råkar hamna i laster eller i fartygsballast och på det sättet transporteras till nya platser, säger Brend Lenzner, en av huvudförfattarna till studien, till The Guardian.
Efter topptrion finns ytterligare ett gäng faktorer som bidrar till spridningen av invasiva arter: Migrationsströmmar, demografiska mönster, en växande befolkning och turismindustri samt föroreningar i både luft och vatten.
Att en art hamnar i en ny omgivning betyder inte att ett ekosystem nödvändigtvis måste påverkas. De flesta arter som kommer på vift är sällan tillräckligt bra på att anpassa sig för att överleva i den nya miljön. För att räknas som invasiv behöver arten ha en inbyggd fördel gentemot andra i samma omgivning. Men om de har en sådan kan introduktionen resultera i stor skada.
Predatorer i en ny miljö kan till exempel vara så effektiva i sin jakt att deras bytesdjur decimeras och i värsta fall utrotas och försvinner från ekosystemet med resultatet att hela näringskedjan bryts. Andra invasiva arter kan påverka genom att konkurrera med lokala arter om utrymme, föda eller andra resurser. Och åter andra kan föra med sig sjukdomar och parasiter som den nya miljön inte är utrustad för att stå emot.
Miljonförluster
Förutom ovan nämnda exempel finns också den amerikanska kammaneten, vars introduktion i Svarta havsområdet haft en förödande inverkan på både ekosystem och människors möjligheter att försörja sig.
Sedan den etablerade sig där har mängden plankton sjunkit dramatiskt, vilket i sin tur gått ut över fiskbestånden, vilket i sin tur gått ut över fisket. Förlusterna för fiskenäringen uppgår enligt Birdlife international till hundratals miljoner euro.
Ett annat exempel har koppling till de bränder som Australien återkommande drabbas av. Det handlar om Andropogon gayanus, en afrikansk gräsart som på 1930-talet fördes till norra Australien av djurfarmare.
Sedan 1980- och 90-talet, då man upptäckte hur väl det stod emot torka, har det inte bara spritt sig som en löpeld, utan också förvärrat just löpeldar eftersom det visat sig att bränder i områden där gräset finns kan vara tolv gånger mer intensiva jämfört med bränder i lokala grässorter.
Mer kunskap behövs
Samtidigt bygger studien på enkätsvar från experter och verksamma inom fältet. Att forskarna nu har en bättre bild av hur invasiva arter sprids är inte detsamma som att de också fått full kunskap i hur man löser problemet. Däremot hoppas författarna att studien en ska bidra till att det internationella samfundet inser frågans allvar.
– För tillfället är det inte möjligt att generera exakta prognoser om hur införandet av främmande arter kommer att se ut i framtiden. Till dess är bedömningar som bygger på enkäter ett bra verktyg för att förstå orsak och konsekvenser kring spridningen av dessa arter de kommande decennierna, säger Franz Essl, en annan av studiens huvudförfattare, till Eurekalert.
5 invasiva arter
200 kg tung mördarmaskin
Det tog tre decennier för Nilaborren, som kan bli 2 meter lång och väga 200 kg, från att den introducerades i Viktorasjön till att populationen exploderade i slutet av 1980-talet, med resultatet att flera hundra lokala fiskarter utrotades och ekosystemet kraschade.
Hotar en tredjedel av träden
Den må vara vacker att se på, men innan dess, när den asiatiska långhorningen fortfarande är i larvstadiet, kan stora kolonier av den äta sig igenom hela skogar. Trots att skalbaggen upptäcktes första gången utanför Asien, närmare bestämt i New York, så sent som 1996 har den nu spritt sig till fler delar av USA och till Europa. Längs USA:s Atlantkust tros den utgöra ett hot för 30–35 procent av träden i urbaniserade områden och notan för dess härjningar kan hamna på hundratals miljarder dollar.
Sprider virus
Storleken är inte allt. Titta bara på bomullsmjöllusen. De är inte större än en millimeter, men äter det mesta som kommer i dess väg, totalt över 900 olika sorters växter från hela världen. Dessutom har man upptäckt att de kan överföra över hundra olika virus till andra växter.
Bär på rabies
Inte heller Sverige är förskonat från invasiva arter. Ännu har inte mårdhunden, ursprungligen från östra delarna av Asien, etablerat sig i Sverige, men risken är överhängande. Förutom att ge sig på inhemska fåglar och amfibier bär den också på sjukdomar som rabies och dvärgbandmask.
Dess gift kan döda människor
Ursprungligen kommer den från Syd- och Centralamerika, men när det upptäcktes att paddan kunde användas för att bekämpa olika sjukdomar i sockerrörsfält spreds den snabbt till jordbrukare över hela världen. Problemet var att paddan visade sig äta inte bara insekter, utan vilket djur som helst som fick plats i dess enorma mun, och att den utsöndrar ett giftigt sekret – människor har till och med dött när de ätit paddans ägg – som effektivt hindrar andra djur från att ha den som byte.