I diskussionen om vilka länder som bär det största klimatansvaret kommer industriländerna undan för lätt, menar många kritiker. Idag grundar sig redovisningen av olika länders utsläppsansvar på var utsläppskällan finns. Industriländernas medborgare och företag handlar varor från produktionsintensiva utvecklingsländer där utsläppen blir stora, men dagens mätverktyg bryr sig inte om var konsumtionen sker.

Därmed ”flyttar” rika länder i Nord helt enkelt sina utsläpp till utvecklingsländer i Syd. De svenska, sjunkande utsläppen, blir till exempel betydligt högre om man räknar in svenskarnas konsumtion av varor som producerats någon annanstans.

Debattörer som kämpar för klimaträttvisa har därför argumenterat för att politikerna vid FN-förhandlingarna om klimatet i stället ska använda ett annat mått – koldioxidavtryck baserat på konsumtion. Då skulle kraven på länders åtaganden om utsläppsminskning kastas om drastiskt.

Men även det är ett resonemang som riskerar att slå fel, menar Magnus Jiborn, filosof som forskar vid historisk-ekonomiska avdelningen i Lund, och som tillsammans med en tvärvetenskaplig internationell grupp har tagit fram ett nytt mått som väger in även andra faktorer.

– Om koldioxidavtryck ska fungera som verktyg för att styra klimatpolitiken är det viktigt att de återspeglar hur aktiviteter inom ett land påverkar de globala utsläppen, att man inte belönas för åtgärder som ökar utsläppen globalt eller straffas för åtgärder som minskar dem, säger Magnus Jiborn.

Han förklarar att det traditionella måttet för koldioxidavtryck, alltså baserat på konsumtion, inte uppfyller detta. Om ett avtal om utsläppsminskningar baserade sig på uppgifter om konsumtion skulle ett land som koldioxideffektiviserar sin produktion inte belönas vid export av varorna, eftersom effektiviseringen då tillräknas det importerande landet. Enligt samma logik skulle länder som effektiviserat straffas vid handelsutbyte med ett land vars produktion är smutsigare – eftersom det då blir importören som får ”böta”, inte landet som smutsat ned.

Stora skillnader vid omräkning

När forskarna vid en omräkning tar hänsyn till såväl konsumtion, produktion som koldioxideffektivitet i produktionen framträder nya resultat vad gäller utsläppsansvaret.

– Skulle man bara mäta effekten av konsumtion så skulle USA och Europa entydigt förlora på det. På samma sätt missgynnas utvecklingsländerna om man bara mäter produktion. Men räknar man in produktionsteknik blir det stora skillnader – Europas fotavtryck minskar väsentligt mycket mer än USA:s och Brasiliens utsläppsskuld blir mycket mindre än Kinas.

– Resultaten med den nya metoden skiljer sig från tidigare beräkningar, men inte på ett sätt som entydigt gynnar endera utvecklingsländer eller industriländer.

Magnus Jiborn menar att beräkningsmodellen därigenom erbjuder ett intressant alternativ i en debatt som kommit att låsa sig i diskussionen mellan det fattiga Syd – som producerar och exporterar många utsläppskrävande varor – och det rika Nord, som anklagas för att undgå klimatansvaret för importen av samma varor. Detta har i klimatförhandlingarna lett fram till en stor debatt om vem som ska binda sig till störst utsläppsminskningar och även om de nuvarande industriländernas ansvar för historiska utsläpp.

Modellen som forskarna har tagit fram väger också in den globala efterfrågan på produkter. Den utgår ifrån att om produktion i ett land fasas ut, återuppstår den sannolikt i ett annat. Utifrån det perspektivet bör alltså den mer koldioxideffektiva produktionen belönas.

Utsläppen kan flyttas utomlands

Som exempel tar Magnus Jiborn Sveriges energiproduktion, som har relativt liten koldioxidpåverkan bland annat tack vare vattenkraften. Det gör i sin tur att svensk stålproduktion i jämförelse med andra länder är mindre koldioxidtung. Samtidigt står den för en stor del av de inhemska utsläppen och kan därför bli föremål för en svensk debatt om utsläppsminskning.

– Men om vi då säger att Sverige minskar eller lägger ned sin stålproduktion för att komma tillrätta med de svenska utsläppen finns risken att samma produktion görs av någon annan, med högre globala utsläpp som följd, säger Magnus Jiborn.

Men sett till det totala perspektivet – finns det inte en risk att insatser som minskar den totala produktionen åsidosätts utifrån det resonemanget? Om minskad produktion av en vara inte ersätts alls måste det ju skapa ännu mindre fotavtryck än vad en energieffektivisering gör?

– Nej, för om konsumtionen och därmed produktion minskar totalt sett så tar det här måttet hänsyn till det också. Det är ett mått som utgår ifrån koldioxidfotavtrycket sett till konsumtion, men med justering för vilken teknik som använts i exportindustrin.

Är det här ett bättre mått för att hitta nya sätt att få länder att åta sig ansvar för utsläppsminskningar, och hur skulle det kunna användas rent praktiskt?

– Ett mått är ett mått och inte ett verktyg i sig, men det kan säkert användas i en rad olika incitamentsstrukturer. Men jag tror att vi kan behöva alla de tre mått som finns framtagna om vi ska tala om enskilda länders klimatansvar.

– Produktionsmåttet behövs för att det mer exakt kan säga hur stora utsläppen är i respektive land. Konsumtionsmåttet behövs för att göra konsumenterna i de importerande länderna mer medvetna om sitt ansvar. Och vårt mått behövs för att mäta avtrycket i förhållande till hur industrierna i landet arbetar med att få ned koldioxidnivåerna.
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.