Enligt SKB, kärnkraftsindustrins eget bolag för hantering av kärnbränsleavfall, har platsen valts ut efter noggranna undersökningar. Samtidigt har beslutet att bygga ett slutförvar så nära kusten ifrågasatts och kritiker anser att processen är förhastad. Bland annat har Naturskyddsföreningen rest frågan om det inte vore bättre med inlandslokalisering, där ett eventuellt läckage kan ta lång tid att nå ytan. Borrdjupet har också kritiserats och många anser att 500 meter inte är tillräckligt ur säkerhetssynpunkt.
Genom åren har platsundersökningar gjorts på flera ställen, inte minst i Norrlands inland. Men SKB har återkommande stött på patrull – bland annat när folkomröstningar lett till att kommunerna inte längre velat delta i projekten. När det gäller Forsmark, som det slutliga valet föll på, har kommunen varit mer medgörlig.
När kommer bygget att vara klart?
Under onsdagen tas det första symboliska spadtaget inför ett samlat pressuppbåd, där bland andra miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L) deltar. Men det dröjer innan radioaktivt avfall kan börja deponeras på platsen.
SKB räknar med att anläggningen är redo att ta emot de första leveranserna av använt kärnbränsle för slutförvaring i början av 2030-talet. Fullt utbyggt beräknas förvaret vara omkring 2080. Det betyder att det är först runt sekelskiftet som det slutligen kan förseglas.
Totalt ska förvaret rymma 12 000 ton använt kärnbränsle som kommer att deponeras i tunnlar som sträcker sig över sex mil under jord.
Hur länge behöver det använda kärnbränslet förvaras?
Idag förvaras omkring 8000 ton använt kärnbränsle i ett centralt mellanlager i Oskarshamn, som kallas Clab. Men det är ingen långsiktig lösning för att skydda människor och miljö mot strålning, vilket är anledningen till att det behövs ett mer beständigt slutförvar. I slutförvaret måste det använda kärnbränslet kunna förvaras isolerat i över 100 000 år. Efter den tiden anser Strålsäkerhetsmyndigheten att bränslets strålning och farlighet ska vara densamma som hos den ursprungliga uranmalm kärnbränslet är tillverkat av.
Förvaret måste även kunna stå emot geologiska förändringar, klimatrelaterade katastrofer och kommande istider – något miljörörelsen hävdar att det fortsatt finns stora oklarheter om.
Hur säkert är slutförvaret?
Slutförvaret sägs vara designat för att skydda människor och miljö mot skadlig strålning. Målet är att människor och miljö inte ska utsättas för mer radioaktivitet än en hundradel av bakgrundsstrålningen, det vill säga den naturliga strålning som vi dagligen får från rymden, vår egen kropp och marken.
Men säkerheten har varit – och är fortsatt – den absolut största knäckfrågan när det kommer till konstruktionen.
Med SKB:s metod ska de använda bränslestavarna placeras i gjutjärn som omges av ett fem centimeter tjockt kopparhölje. (I den ursprungliga planen ingick även strålskyddande bly i höljet, som då också var tjockare.)
De cirka 6000 kapslarna ska deponeras 500 meter ner i urberget. Trots att metoden fått grönt ljus från både Strålsäkerhetsmyndigheten och Mark- och miljödomstolen råder stor oenighet bland forskare om kopparkapslarnas hållfasthet.
Enligt den forskning SKB refererar till kommer kapslarna att hålla i minst 100 000 år. Forskare vid KTH, som studerat korrosionen inne i kopparmaterialet och inte bara på ytan, har däremot kommit fram till att kapslarna kan korrodera på så kort tid som 100 år.
Vem står för notan?
Kärnkraftsindustrin räknar med att notan för slutförvaret landar på cirka 19 miljarder kronor, men tillsynsmyndigheten Riksgälden har varnat för betydligt högre kostnader.
I Sverige betalar reaktorägarna idag en avgift till en kärnavfallsfond som ska täcka nedmontering och säker förvaring av uttjänt radioaktivt kärnbränsle. Själva bygget bekostas således av industrin, i enlighet med principen om att förorenaren ska betala.
Principen gäller dock i detta fall bara så länge som förvaret är oförseglat. Därefter tillfaller kostnaderna skattebetalarna, eftersom riksdagen fattat ett beslut om att staten ska ta över det långsiktiga ansvaret för förvaret – vilket har väckt kritik.
– Detta skedde efter att forskare visade att riskerna är stora och att tunnorna kan börja läcka efter hundra år – inte hundra tusen år – vilket påverkade kärnkraftsägarnas möjlighet att låna pengar, säger Tomas Kåberger, professor i industriell energipolicy.
– Det går nog att bygga ett bra förvar för använts kärnbränsle för några hundra miljarder kronor. Men om man bygger ett billigare förvar, där innehållet börjar läcka om hundra år eller så, blir det många gånger dyrare att ta om hand utläckt avfall och sedan bygga ett nytt förvar, förklarar han och tar den läckande Asse-gruvan i Tyskland som ett varnande exempel.
Vad händer med avfallet innan det hamnar i slutförvaret?
Tillståndet för slutförvaret gäller kärnavfallet från de tolv reaktorer som ingår i det pågående kärnavfallsprogrammet, varav sex idag är i drift, och inte eventuella nya reaktorer.
Innan avfallet slutgiltigt deponeras i Forsmark ska det ligga i ett mellanlager i Oskarshamn och svalna under flera år för att sedan kapslas in. Detta görs i en särskild anläggning som byggs i anslutning till mellanlagret. Därefter ska kapslarna färdas med båt till Forsmark där de sedan läggs ned i de underjordiska tunnlarna. Där kommer de att omges av en särskild lera, så kallad bentonitlera, innan tunnlarna sluts igen.
I närheten av Forsmarks kärnkraftverk, omkring 60 meter under havsbotten, finns också ett slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall. Där hamnar delar från avvecklingen av kärnkraftverken som inte är så starkt radioaktiva, men även avfall från industri, sjukvård och forskning.
