Det handlar om miljardinvesteringar som, enligt kartläggningen, låser fast samhällen i ett fossilt beroende och har kunnat genomföras utan ingrepp från politiker, även i länder som förbundit sig att genomföra Parisavtalet.

Hur är det möjligt?

– Det finns fler svar på den frågan, säger Fredric Bauer, som är forskare vid avdelningen för miljö- och energisystem vid Lunds universitet och har skrivit artikeln tillsammans med Germain Fontenit.

– Det enkla är att vi inte har tillräckligt stark klimatpolitik för att åstadkomma en tydlig omställning. Men sedan är det så att det varit mycket fokus på energisidan, att minska oljeberoendet där, med policys och styrmedel. Det här har inte gällt för plast- och kemiindustrin. Oljebranschen har sett att det saknas krav, trots en stor marknad för att använda deras produkter.

Så det handlar om strategi från fossilbolagens sida?

– Ja, det handlar om industrier som under lång tid arbetat för att skapa behov och öka konsumtion av plast. Kemi och fossilt har hängt ihop länge. ­Tidigare fanns en trend att ­fossila bolag rörde sig bort från kemi och plast, men där ser vi nu en svängning tillbaka. De satsar på plast.

– Vi kampanjar inte för ett plastfritt samhälle, men vi konstaterar att den totala konsumtionen, och produktionen, idag är helt ohållbar.

Samtidigt kommunicerar många fossila bolag att de ska bli mer hållbara.

– De säger en sak, sedan gör de något annat. Det är kanske inte så förvånande, utan snarare i linje med hur de brukar agera.

Finns det något positivt i allt detta? Att fossilbolagen inser att energi- och transportsidan kommer att regleras av politiken och därför måste jaga nya marknader?

– De ser att omställningen är på väg. Men samtidigt har de ett stort intresse av att bevara alla sina investeringars lönsamhet under så lång tid som möjligt. Det gäller också bränsle. Men ja, de gör uppenbart bedömningen att plast och kemi kommer att fungera under lång tid framåt.

Men hur ska omställningen se ut vad gäller plast? Du nämner biomassa och infångad koldioxid som råvara.

– Det finns alternativ. Men sedan är frågan hur volym ska hanteras, och hur mycket det kommer kosta. Så länge fossilt fortsätter vara billigt har alla alternativ svårt att konkurrera.

Finns det idag någon ”grön” lösning som är skalbar nog att hantera världens förbrukning av plast?

– Vi ser inte att det finns en enskild lösning, det behöver vara flera olika lösningar, som att använda både gröna råvaror samt att öka både volymerna och kvaliteten i återvinningen.

Mänskligheten konsumerar mer plast än någonsin tidigare. Hur ska det hanteras?

– Det beror till att börja med på vems förbrukning du talar om. Efterfrågan är ju, som konsumtion överlag, skevt fördelad över världen. Naturvårdsverkets senaste uppgift för Sverige är 140 kilo plast per person och år. Där ungefär ligger Västeuropa, Nordamerika ligger lite högre, men snittet i världen är bara en tredjedel – runt 45 kilo – och i fattigare ekonomier ännu lägre. Då är frågan vems konsumtion som borde minska? Om målet är att behålla ett globalt konsumtionssnitt på samma nivå, måste vi i västvärlden kapa med två tredjedelar, för att öppna för viss ökad konsumtion i fattigare länder, där man behöver plast för till exempel infrastruktur och sjukvård.

Vad måste politiken göra?

– Vi ser trevande steg i EU, med den plaststrategi som antogs 2018. Den har flera målsättningar, som att begränsa hur mycket plast som hamnar i haven och att öka återvinningen. Men den har inte med fossilfrihet. Överhuvudtaget hoppas man att mycket ska ske på frivillig basis. Historiskt ser vi dock att det inte varit effektivt när industrin ska reglera sig själv, utan det sker saker först när det finns konkreta hot om hårdare lagstiftning.

– Det behövs reglering. Vad gäller EU är systemet för utsläppshandel den största delen av klimatpolitiken, men där har kemiindustrin sedan starten 2005 fått alla sina utsläppsrätter och mer därtill gratis. Tilldelningen har motiverats med att de inte ska lämna EU. Omställningstrycket har varit mycket lågt.

I USA pågår rättsprocesser där fossilföretagen försöker bekämpa åtgärder mot plast. Ser vi samma sak här i Europa?

– Det här är framför allt en amerikansk paradgren. Men här i Europa har man använt pandemin för att säga att politiken av smittskyddsskäl borde dra tillbaka eller åtminstone bromsa implementeringen av direktivet om engångsprodukter av plast. EU-kommissionen sa nej.