– ISA är en hemlig liten FN-organisation med ett enormt stort mandat, som under en period varit väldigt pigga på att dela ut licenser, säger Frida Bengtsson, havsmiljöansvarig på Greenpeace.
ISA har hittills aldrig avslagit en licensansökan.
– Inte ens när det gäller unika, mycket sårbara havsmiljöer, som exempelvis “Lost City” nära mittatlantiska ryggen. Trots att området klassats som ett viktigt ekosystem under FN:s konvention för biologisk mångfald och som världsarv av UNESCO har ISA inkluderat det i en koncession till Polen, säger hon.
En anledning är avsaknaden av regleringar och fungerande miljöstandarder. Internationellt vatten är laglöst land.
– Vi vet mer om månen än om djuphavet, vårt största ekosystem. Det gör det svårt att sätta upp regler som minimerar riskerna, säger Frida Bengtsson.
Idag är mindre än en procent av internationellt vatten skyddat på något sätt, långt ifrån forskarvärldens rekommendation på minst 30 procent år 2030 – samtidigt som teknikutveckling och utfiskning nära kusterna gör djuphavens resurser alltmer attraktiva.
”Total förvirring”
Det nya globala havsavtal som förhandlas just nu inom FN ska skydda internationellt vatten från överexploatering och förhoppningsvis stärka dagens svaga och splittrade regelverk.
– Idag råder total förvirring kring vem som bestämmer. Det har samtidigt, paradoxalt nog, dämpat licensgivningstakten något, säger Frida Bengtsson.
Förhandlingarna om det nya avtalet är inne på tredje förhandlingsrundan av fyra, och närmar sig slutdiskussioner och utformningen av regeltext. Men det är fortfarande oklart vilken hållning Sverige intar, om någon.
– Det är förvånansvärt att våra riksdagspolitiker inte ens verkar veta om att dessa förhandlingar pågår och att det inte förs en bredare offentlig diskussion. Frågan har inte lyfts varken i Sverige eller utomlands av folkvalda politiker – trots att haven tillhör oss alla och är något som de flesta vill skydda, säger Frida Bengtsson.
Det är UD under utrikesminister Margot Wallström som ansvarar för de svenska förhandlingarna. Från UD:s presstjänst ges inga svar på Dagens ETC:s fråga om vilken hållning Sverige intar i förhandlingarna eller vilken typ av avtal regeringen vill se. Presstjänsten skriver i mejlsvar att ”regeringens målsättning för förhandlingarna är ett brett avtal”.
– Det är tråkigt och anmärkningsvärt, med tanke på att Sverige har en tradition av att vara en stark röst i miljösammanhang, säger Frida Bengtsson
Mycket står på spel i förhandlingarna, och intressekonflikterna är stora. Fiskeindustrin, gruvindustrin och länder som Island och Norge, vill se ett svagare regelverk, medan exempelvis Storbritannien och Tyskland ställer sig bakom forskarnas rekommendationer om att minst 30 procent av globala marina områden ska vara skyddade 2030. Samtidigt är Tyskland och Storbritannien bland de länder som lagt beslag på störst områden för framtida gruvexploatering på djuphavsbotten.
Förödande konsekvenser
Den planerade gruvdriften antas medföra större skador för den marina miljön än oljeborrning, som redan pågår på många håll i nationellt vatten.
– Gruvdriften är värre, bland annat eftersom tunga maskiner då går över och krossar havsbotten. Att vi inte kan hantera effekterna av gruvdrift på land är knappast ett argument för att det är miljövänligare i havet, vilket industrin hävdar. Vi vill se ett moratorium för djuphavsgruvor, säger Frida Bengtsson.
Gruvindustrin hävdar också att de metaller och mineraler som finns under havsbotten är nödvändiga att utvinna, för att tillgodose världens behov av telefoner, datorer och elbils-batterier.
– Det råder delade meningar om det. Jag väljer att tro på den forskning som säger att djuphavsgruvor inte behövs. Det finns otroligt mycket redan utvunna metaller som ännu inte återvinns – varenda en av oss har gamla mobiltelefoner hemma i lådan till exempel.
Kasserade elektronikprodukter är den snabbast växande avfallskategorin. Idag återvinns bara 20 procent av elavfallet globalt.
– Mänsklighetens överlevnad hänger på havens överlevnad. Om vi inte stoppar exploateringen av värdefulla miljöer på havsbotten riskerar vi förödande konsekvenser för det marina livet, och för oss själva, säger Frida Bengtsson.
