Sen ljusblixten. Det som nyss var några kilo uran eller plutonium monterade på en stridsspets förvandlas på några mikrosekunder till en 15 miljoner grader het gas varifrån röntgenstrålar skjuts åt alla håll; strålar som hettar upp den omgivande luften till en snabbt växande eldboll som efter tio sekunder slukat och förångat allt inom två kilometers diameter. I några sekunder skiner ljuset långt starkare än solen. Den som står inom 80 kilometers avstånd och riktar blicken åt fel håll riskerar att temporärt förblindas eller få näthinnan sönderbränd.

Förintande tryckvåg

Sen kommer tryckvågen. Som först förintar, sen raserar allt i sin väg – flera kilometer ut från ground zero. Varken betong eller stål har en chans. Än mindre mänskliga kroppar. Den som befinner sig inom sju kilometer från explosionen, som inte hunnit i säkerhet eller redan förångats, kommer att slitas i stycken av kringflygande glas, tegel, virke och metall. Eller brännas till aska i de kaotiska eldstormar som mixen av heta gaser, eld och orkansnabba luftvirvlar skapat. Risken för tredje gradens brännskador och faran för kringflygande splitter avtar först två mil efter detonationens centrum. Tur i oturen för en del är att skadorna går så djupt att inga nervceller kommer finnas kvar som kan skicka smärtsignaler till hjärnan.

Tänk dig ovanstående scenario med en kärnstridsspets på ett megaton i centrala Stockholm och det direkta resultatet kommer att bli åtskilliga hundra tusen dödsoffer. Extrapolera tanke­experimentet till ett globalt kärnvapenkrig och antalet släckta människoliv lär kunna räknas i hundratals miljoner. Allt inom loppet av ett par ögonblick. 

Hotet kryper närmare

När Vladimir Putin den 27 februari i år gav order om att försätta Rysslands kärnvapenstyrkor i högsta beredskap återuppväckte han en global rädsla som inte setts till på flera årtionden. Senast någon lade sitt finger på röda knappen och övervägde att trycka ned den var 1995 då ryska varningssystem misstog en norsk forskningsraket för en inkommande missil.

Den gången gick det bra. Det är också få bedömare, om ens någon, som tror annat än att sannolikheten för ett kärn­vapenkrig är försvinnande liten även idag. Detta trots Putins hot mot Sverige och Finland om att inte ta ytterligare steg närmare Nato. Trots Rysslands varning för att varje land som bistår Ukraina militärt kan bli föremål för rysk vedergällning. Och trots att ryssarna klargjort att ut­vidgade ekonomiska sanktioner kan komma att betraktas som en krigsförklaring.

Därmed inte sagt att sannolikheten är noll. Till exempel ställdes Domedagsklockan – en symbolisk klocka skapad av Bulletin of the atomic scientists vid Chicagos universitet som regelbundet uppskattar risken för världens undergång – nyligen fram till 100 sekunder före midnatt – det närmaste Slutet vi varit sedan klockan vreds igång 1947.

Det som ändå talar för att världens kärnvapen förblir i sina avfyrningsramper är att Putin mycket väl vet vad som står på spel vid ett fullskaligt kärn­vapenkrig. 

Atomhöst när solen blockeras

”Till och med ett ’litet’ kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan, där vardera land detonerar 50 atombomber av Hiroshimastorlek, skulle skapa så mycket rök att temperaturen skulle falla under den från lilla istiden mellan 13:e och 18:e århundradet, förkorta odlings­säsongen och utgöra ett hot mot världens livsmedelsförsörjning.”

Så skrev Alan Robock, professor i klimatologi, och Owen Brian Toon, professor i atmo­sfär- och havsvetenskap, 2016 om möjliga klimatkonsekvenser av ett globalt kärnvapenkrig. De pratar om ”atomhösten”, det som väntar efter ett begränsat kärnvapenkrig.

Enorma kvantiteter sot, damm och partiklar skulle kastas upp i övre atmosfären och blockera solens strålar. Hur mycket beror på krigets omfattning. Med 50 atombomber landar uppskattningen på 5–6 miljoner ton sot och rök i stratosfären. Resultatet: minskad jordbruksproduktion i USA och Kina med 20–40 procent de första fem åren och sänkt global temperatur med 1–2 grader i minst ett decennium.

Priset på livsmedel och råvaror skulle skjuta i höjden, risken för nya konflikter och kamp om kvarvarande resurser öka och två miljarder människor, de flesta i Sydostasien, Latinamerika, Nordamerika och Europa, hamna i akut risk för svält.

– Två miljarder döda skulle inte innebära slutet för mänskligheten, däremot för vår moderna civilisation som vi känner den, säger Ira Helfand, styrelse­ledamot vid amerikanska organisationen Läkare för socialt ansvar, till magasinet Vox.

Men så har vi en atomvinter också.

Civilisationens sammanbrott

Vid en utökad konflikt till alla världens kärnvapenmakter, till 2 000 kärnstridsspetsar som smattrar ned över våra stor­städer, skulle mängden sot och rök i atmosfären från globala bränder öka till 150 miljoner ton – tillräckligt för att inom ett par veckor ha lagt en kompakt, svart hinna över jordklotet och effektivt skärmat av oss från solen.

I brist på solljus sjunker den globala medeltemperaturen snabbt, kanske med 6–7 grader, kanske mer. Nederbörden väntas i ett sådant scenario minska med 45 procent. Social infrastruktur, sjukvård, kommunikationer, energiförsörjning, livsmedelsförsörjning och allt annat som hör ett samhälle till skulle snart bli ett minne blott.

Utan sol och värme står foto­syntesen näst på tur. Och med den satt ur spel följer näringskedjan efter, steg för steg. Hejdå växter. Hejdå växtätare. Hejdå rovdjur.

Med en jordyta som i jäm­förelse får Mordor att likna bilderna i charterkatalog, barskrapad på det mesta vi behöver för att överleva, skulle vi bli så illa tvungna att ompröva vår syn på hur en middagstallrik kan se ut. Detrivorer – svampar, maskar, kräftdjur, insekter, sjöstjärnor, alltså djur och organismer som lever på dött organiskt material – skulle frodas som aldrig förr och kan nog bli ett halmstrå för dem som orkar kämpa vidare.

Frågan är hur länge dessa överlevare skulle hålla ut. Radio­aktivitet hade för lång tid framåt förorenat markytan. En atmosfär till brädden fylld med växthusgaser betyder dessutom kollapsat ozonlager. Med den skulle vår försvars­barriär mot solens ultravioletta strålning försvinna.

En sista nådastöt

Enligt forskning ökar redan en långsam nedbrytning av ozonlagret risken för ögonskador, försämrat immunförsvar och olika former av hudcancer. En snabb nedmontering av ozonskölden skulle lämna oss helt försvarslösa och långsamt steka sönder allt det liv på jordytan som mot alla odds lyckats hänga sig kvar.

– En kaukasisk person skulle inte kunna vara ute i mer än fem minuter utan att bli bränd av solen, förklarar Owen Brian Toon för Vox.

Enda trösten är att denna möjligen sista nådastöt skulle ligga långt fram i tiden, kanske årtionden, när sot- och stoft­skölden tunnats ut tillräckligt för att släppa ­igenom uv-strålningen.

Det finns förresten en tröst till. Utöver att sannolikheten för att stormakterna trycker på röda knappen fortfarande är minimal utgår ovanstående beskrivning från ett worst case scenario. Empirin bakom teorin om atomvinter är av lätt insedda skäl liten och forskarvärlden oenig om hur långtgående konsekvenserna av ett globalt kärnvapenkrig skulle bli. Å andra sidan gäller oenigheten huruvida mänskligheten verkligen riskerar utrotning. Att hela civilisationen mycket väl kan kollapsa råder däremot ingen tvekan om.