IPCC-rapporterna är en viktig påminnelse om att hoten mot klimatet är många och att de till stor del beror på överkonsumtion, exploatering och utsläpp. Men de har föregåtts av en annan mycket uppmärksammad rapport.  Den 14 mars publicerades en artikel på The Guardians hemsida, där skribenten Nafeez Ahmed skrev att Amerikanska rymdfartsstyrelsen Nasa låg bakom en studie som visar att det industrialiserade samhället riskerar att går under inom bara ett par årtionden. 20 år! 

De två huvudorsakerna till den nära förestående kollapsen är dels en ohållbar exploatering av naturresurser, dels ojämn fördelning av rikedom – klasskillnader helt enkelt.  

Ahmeds text, med rubriken Nasa-funded study: industrial civilisation headed for ’irreversible collapse’? fick viral spridning och plockades upp av medier världen över, även i Sverige. Det är inte så konstigt. Att en amerikansk myndighet uttalar sig så här kategoriskt om klass och resursutnyttjande är anmärkningsvärt. 

Men det visade sig givetvis vara en sanning med modifikation. 

Keith Kloor, skribent på vetenskapsmagasinet Discover, har undersökt vad rapporten egentligen säger, samt hur inblandade Nasa egentligen hade varit. I två blogginlägg konstaterar han att det finns väldigt många frågetecken i Nafeez Ahmeds text om Nasas rapport. Till att börja med är det faktiskt inte Nasa som står bakom den. Myndigheten har själv dementerat och säger i ett uttalande att det är ”en oberoende studie som använder forskningsverktyg utvecklade för ett annat ändamål”.

Kloor har kontaktat flera forskare som granskat studien, och deras dom är hård. Bland annat är många resonemang kraftigt förenklade, och författarna använder en generaliserande analysmodell som jämför det moderna samhället med upplösningen av det romerska imperiet och andra uråldriga civilisationer.  Men det går inte att lägga ett kalkerpapper över gamla civilisationer och tro att samtida samhällen ska utvecklas likadant.

I ett mejl till Kloor skriver antropologen Joseph Tainter, som skrivit boken ”The Collapse of Complex Societies”, och som rapportens författare citerar flera gånger, att studien är ”djupt bristfällig”. Det är förvånande att någon kan ta den på allvar, men så verkar vara fallet (inte minst i medierma). Tainter sätter fingret på problemet: Det här är ett typexempel på hur vetenskapsjournalistik inte ska fungera. 

Det kan dock påpekas att den rättfärdiga kritiken av ”Nasa”-rapporten givetvis inte är någon ursäkt för att inte göra någonting alls åt klimatförändringarna. Men riktig vetenskap ska tåla riktig granskning.