Det i sin tur fick ägaren till det nya stenkolskraftverket – tyska energigiganten RWE – att stämma den nederländska staten inför skiljedomstol.

– Vi bedömer att beslutet är olagligt, sa bolagets vd Roger Miesen vid en utfrågning i det nederländska parlamentet i förra veckan.

Kräver miljardskadestånd

RWE har investerat tre miljarder euro (drygt 30 miljarder kronor) i kraftverket. Nu kräver bolaget 1,4 miljarder euro (drygt 14 miljarder kronor) i kompensation för kolutfasningen. Det gör de med stöd av det så kallade Energistadgefördraget (ECT), ett multilateralt avtal på energiområdet som innehåller tvistlösningsmekanismen ISDS. ISDS möjliggör stämningar mellan stater och investerare i särskilda skiljedomstribunaler, utanför demokratisk kontroll.

RWE hävdar att Nederländerna underlåtit att ge dem tillräckligt med tid och ekonomisk kompensation för att ställa om.

Cornelia Maarfield, projektledare för handel och klimat på det globala klimatnätverket Climate Action Network (CAN), håller inte med.

– Bolaget visste när de byggde anläggningen att kolkraft skadar klimatet och att affären var riskabel. Den här stämningen är ett försök att lämpa över förluster orsakade av dåliga affärsbeslut på skattebetalarna, säger hon.

ECT är ett kraftfullt verktyg för företag som RWE eftersom de kan begära kompensation både för pengar de faktiskt förlorat, och för uteblivna framtida vinster, fortsätter hon.

– Enligt en värdering från 2019 är anläggningen värd som mest 620 miljoner euro, men de vill kompenseras med 1,4 miljarder euro, säger Cornelia Maarfield.

Fler stämningar att vänta

Det här är första gången ett bolag inom fossil energi stämmer ett land inför en investeringsdomstol av klimatskäl. Kol- och oljeoperatörer har varit inblandade i stämningar tidigare, men då har det inte handlat om klimatpolitik och omställning till förnybar energi. Men det är inte osannolikt att vi kommer att få se fler stämningar av det här slaget, enligt Johannes Tropper, som forskar om skiljedom mellan investerare och stater vid universitetet i Wien.

– Mycket beror på hur stater genomför omställningen från fossil till mer förnybar energiproduktion och de faktiska omständigheterna kring avtalet mellan operatörerna och länderna.

Länder har rätt att reglera och ändra sin energipolitik, för att exempelvis bättre leva upp till målen för EU:s gröna giv eller Parisavtalet – även enligt ECT.

– Frågan är om den rätten kommer med ett pris att kompensera fossila energiproducenter, säger Johannes Tropper.

Cornelia Maarfield  säger att vi ”självklart” kan vänta oss fler stämningar.

– Världens länder har bara börjat leva upp till sina klimat-

åtaganden och fossilföretagen kommer att använda alla verktyg de kan för att hindra omställningen, eller åtminstone se till att de får så mycket kompensation de kan.

Kolutfasningen är bara början, när länder till slut börjar fasa ut fossilgas kommer rättsprocesserna bli ännu fler, spår hon.

– Strandade tillgångar är oundvikligt i den fossila energisektorn, och många av ägarna kommer att kunna stämma stater under ECT eller andra handelsavtal som innehåller ISDS.

Utvidgat investeringsskydd

ECT har undertecknats av ett drygt 50-tal parter, däribland de flesta av EU:s medlemsländer. EU-kommissionen och de flesta av medlemsländerna anser att stämningar mellan medlemsstater strider mot EU-lagstiftningen. I december begärde Belgien att EU-domstolen ska ta ställning i  frågan.

– Även om EU-domstolen går på kommissionens linje betyder det inte automatiskt att ECT upphävs, säger Johannes Tropper.

Men det skulle av flera skäl drastiskt minska möjligheterna för europeiska energiföretag att nå framgång i tvister med andra EU-länder, anser han.

För närvarande pågår förhandlingar om att reformera fördraget, men motståndet mot förändringar är starkt och varje förändring kräver enhällighet. I tisdags presenterade EU-kommissionen sitt förslag till reformerat avtal. Av förslaget att döma ser förhandlingarna inte ut att gå i riktning mot mindre investeringsskydd internationellt, tvärtom vill kommissionen att skyddet även ska omfatta biomassa och vätgas.

Cornelia Maarfield anser att enda sättet att förhindra att ECT hejdar energiomställningen är att dra sig ur fördraget.

– Dessvärre innehåller ECT en klausul som ger möjligheter för företag att stämma länder i 20 år efter utträdet. Vi anser därför att Europas länder bör lämna fördraget tillsammans och ingå avtal om att inte stämma varandra, säger hon.

Maxad kompensation

Det är inte bara fossila energiföretag som stämmer regeringar. Med löften om subventioner lockade Spanien till sig utländska investerare inom sol- och vindkraft. När konjunkturen vek drogs stödet in, och nu är Spanien föremål för ett 50-tal stämningar, huvudsakligen från finansiella investerare som satsat pengar, men också av en del bolag inom förnybar energi.

Cornelia Maarfield anser att företag i vissa fall kan ha legitima krav på kompensation om de förlorar på politiska beslut, men framhåller att processerna i de flesta fall kan drivas inom ramen för de nationella rättssystemen.

– Flera energibolag, däribland svenska Vattenfall, stämde tyska staten efter beslutet att snabba på kärnkraftsavvecklingen 2011. Författningsdomstolen avgjorde att de hade rätt till kompensation. Men parallellt stämmer Vattenfall också Tyskland på 6,1 miljarder euro via ECT.

– De försöker helt enkelt få ut så mycket pengar som möjligt, säger Cornelia Maarfield.

Hon anser att den svenska regeringen bör göra mer för att ECT inte ska vara ett hinder i klimatomställningen.

– Sverige är ett av bara fem EU-länder som inte ställer sig bakom kravet att ECT inte ska kunna användas för stämningar mellan medlemsstater. De flesta svenskar är nog inte medvetna om diskrepansen mellan svenska klimatambitioner och landets ståndpunkt i ECT-frågan och kring investeringsskydd generellt, säger Cornelia Maarfield.