När turnén kom till Palo Alto upptäckte de att den kontaktperson från Sunrise movement som de hade ”bossat runt med” var en 13-åring, som organiserade alltihop mellan sina lektioner.
Den chocken inspirerade Naomi Klein – som inledde sin aktivism i 20-årsåldern med antiglobaliseringsbibeln ”No logo” – att skriva sin första bok som riktar sig specifikt till unga. ”How to change everything” är en i raden av nya böcker som vill mobilisera en ny generation. Hit hör även Jay Griffiths omstörtande ”Why rebel” (på svenska: Varför göra uppror) och den unge aktivisten Hendrikus van Hensbergens ”How you can save the planet” (på svenska: Hur du kan rädda planeten) – en utmärkt verklighetsbetonad handbok för tonåringar och något yngre.
Naomi Klein beskriver sin bok som ”ammunition för aktivister” och hon säger till sina alltmer försigkomna läsare att det finns tre eldsvådor i världen i dag: klimatkrisen; en växande ilska, rädsla och invandrarkritik; och så ungdomar. Den tredje eldsvådan kanske kan rädda oss alla. ”Ju fler gnistor elden har, desto starkare kommer den att lysa. Jag uppmanar dig att bidra med din gnista”, skriver hon.
Lugn redogörelse över klimatkrisen
Men ”How to change everything” är inte uppviglande i tonen. Den är snarare en lugn, detaljerad redogörelse över klimatkrisen och vad vi kan göra åt den. För vuxna kan den även fungera som en användbar grund när våra kunskaper om vikten av klimaträttvisa eller bristerna i tekniken med koldioxidavskiljning och lagring (CCS) inte räcker till.
Mot bakgrund av den visdom hon samlat på sig under sina 25 år av aktivism är det frestande att se Naomi Klein som en modersfigur för den senaste vågen. Men det skulle felaktigt kunna antyda att hon är undervisande, eller ovillig att lära av de unga.
Från sitt hem i British Columbia i Kanada berättar författaren att hon tror att sociala medier gör det ”oändligt mycket svårare” för unga aktivister i dag jämfört med hur det var 1999 när hon upplevde den ”otroligt överväldigande” framgången med boken ”No logo”.
– När jag ser på Alexandria Ocasio-Cortez och Ilhan Omar och den nya generationen politiska ledare så förstår jag inte hur de klarar av att ta till sig all input, både positiv och negativ, och fortfarande hålla kursen. Men det gör de.
Hon tror att det delvis beror på att unga ledare ”stöttar varandra”. Som exempel nämner hon Disha Ravi, den 22-åriga Fridays for future-aktivisten i Indien som arresterades anklagad för uppvigling och brottslig konspiration.
– Det var fantastiskt att se hur Fridays for future-rörelsen globalt slöt upp bakom henne. De har byggt det här otroliga, verkligt internationella nätverket av barn och unga vuxna. Ärligt talat – deras internationalism ställer den vuxna klimatrörelsen i skuggan.
”Djupgående rättighet”
Kleins syn på aktivism förändrades av en annan ung aktivists ord. Tokata Iron Eyes var bara 13 år gammal när de träffades första gången vid Standing Rock i Dakota, USA.
”Jag känner att jag har fått min framtid tillbaka”, sade Tokata när hennes siouxreservat vann sin första strid mot en oljepipeline som hotade deras vattenförsörjning.
– Det är det här människor kämpar för – sin rätt till en framtid. Det är en sådan djupgående rättighet. Den insikten har omstrukturerat en hel del av det jag skriver.
Klein, och alla andra som var barn under 1960-, 70- eller 80-talen, växte upp med en skräck för kärnvapenkrig. Många – däribland familjen Klein – protesterade mot framtidsutplånande kärnvapen. Är rädslorna hos dagens unga annorlunda?
Collegestudenter i USA som inkallades till Vietnamkriget kände också att deras omedelbara framtid var i fara, säger Naomi Klein, men hon tror att dagens unga känner sig ”oskyddade” i grunden. Inte på grund av olyckor eller misstag, utan på grund av det politiska och ekonomiska systemets normala funktionalitet.
– Jag växte upp med en kärnvapenrädsla där något kunde gå fel, någon kunde trycka på en knapp och försätta oss i livsfara. Med klimatkrisen är det i stället systemet, när det jobbar på som vanligt, som driver oss mot kollaps. Systemet i sig är ett misslyckande. Systemet i sig måste förändras. Och det är det som är radikaliserande.
Sonen fick henne att radikaliseras
En annan ung person som radikaliserar Naomi Klein är hennes åttaårige son Toma.
– Han har förändrat mig på många sätt. Han ifrågasätter vår konsumtion. Vi kallar honom sop-polisen, för han håller koll på oss och ser till att inget går till spillo. Han har också fått oss att börja kompostera hemma.
För fyra år sedan tog Naomi Klein med sig Toma på en jobbresa till Australien och de gjorde en avstickare för att uppleva Stora barriärrevets under. Deras besök sammanföll med en blekningshändelse, en omfattande koralldöd orsakad av global uppvärmning. ”Jag kände en blandning av glädje och hjärtesorg”, skriver Klein i boken, ”för jag visste att just precis när han upptäckte vår världs skönhet så började den försvinna”.
Klein undanhöll denna brutala verklighet från sin son, men har på senare tid inte kunnat skydda honom från klimatkrisen och dess effekter. Förra hösten öppnade Tomas skola upp igen, mitt under covidpandemin, samtidigt som området fylldes med rök från skogsbränder.
– Så lärarna ställdes inför detta omöjliga dilemma: Ska vi, på grund av covid, låta fönstren stå öppna så att luften kan cirkulera? Eller ska vi stänga fönstren för att skydda barnen med astma från skogsbränderna? Under barnens första dag i skolan var det detta som de vuxna runt omkring dem pratade om. Det borde inte förvåna oss att de blir radikaliserade.
– En del föräldrar oroar sig över hur de ska förklara globala miljökriser för små barn. En handbok föreslår att barn under tio år inte ska undervisas om planetära missförhållanden. Min sjuåring och min nioåring rörs till desperata tårar av dagens mer slagkraftiga David Attenborough-dokumentärer, säger Naomi Klein och medger att hon inte låter sin son se dem.
– I en perfekt värld skulle vi vänta till tio-årsgränsen, men i verkligheten så kan vi inte alltid skydda dem – för klimatförändringarna är verkliga och de påverkar våra samhällen.
Hoppfull aktivism
Själv har hon försökt prata med Toma om föroreningar på en nivå som han kan förstå.
– Vi slår fast principer, att våra handlingar har konsekvenser. Och jag ser det som att min roll främst är att ge honom möjligheter att knyta an till naturen, så att han vet vad han kämpar för att bevara och att det som han kan göra görs av kärlek och inte bara av rädsla.
Hon har också tagit med honom på en (framgångsrik) lokal aktion för att stoppa ett gaseldat kraftverk.
– Jag försöker beskydda honom från hopplöshet. Vi måste ge dem en känsla av att de kan påverka den här världen, annars kommer vi att förlora dem till nihilism och misströstan, säger Naomi Klein.
Samtidigt inser hon också att det är ”priviligierat” att vara beskyddande.
– Många människor på den här planeten har inte den möjligheten för de är så direkt påverkade. Tänk på hur många små barn som har tvingats utvandra på grund av att orkaner orsakar förödelse i deras hemländer i Centralamerika.
Dagens aktivister må vara ovanligt unga, men äldre personer har sett flera generationer av ungdomliga uppror misslyckas med att undergräva den globala kapitalismen. Hur ska de unga kunna förändra allt?
– Jag påstår inte att de ska göra det helt själva. Vi behöver en massrörelse som omfattar flera generationer. Unga aktivister slår verkligen bakut av den här tanken att det är deras jobb att inge äldre personer hopp. Det faktum att de offrar så mycket av sin barndom för att göra något som de inte skulle behöva göra – är ett ännu starkare skäl för äldre generationer att göra mer och ta över ledarskapet från dem.
Greta Thunberg – Polstjärnan
Den globala aktivistledaren Greta Thunberg förekommer oundvikligen i ”How to change everything”.
– Jag ser henne som Polstjärnan på så många sätt, för hon är bara så oimponerad av prat. Nu när Trump är borta är det många politiker som säger rätt saker. Jag tänker bara på Greta då och ”det räcker med bla bla bla”, som hon sade i Davos. Okej, visa mig koldioxiden. Eller frånvaron av den.
Det hörs också mycket ”bla bla bla” om hur covidpandemin kommer att förändra allt. Undertecknad befarar pessimistiskt att den har överröstat den unga klimatrörelsen, precis som 11 september dränkte våra antiglobaliseringsprotester. Men Naomi Klein är säker på att rörelsen kommer att komma tillbaka ”med stor kraft och förmodligen en del ny och överraskande taktik som vi inte hade tänkt på”.
Större press på politikerna
Vad pandemin har förändrat, säger Naomi Klein, är vår förståelse för hur vi ska bemöta en nödsituation. När ungdomsrörelserna krävde att klimatförändringar ska bemötas som en nödsituation svarade regeringar med tjusiga ord, men väldigt lite ihärdighet.
– Den stora skillnaden efter covid-19 är att vi nu vet vad det innebär att hantera en nödsituation som en nödsituation. Vi har alla sett våra regeringar göra det. De kan dramatiskt förändra saker över en natt. Och det är inte något som vi som är födda efter andra världskriget har upplevt. Våra förväntningar och vår förmåga att skilja mellan bara prat och faktisk förändring är förhöjda. Och pressen på politiska ledare kommer att vara ännu större.
Fotnot: Texten har tidigare publicerats i The Guardian.
