Aldrig förr har oron över massutrotningen, smältande isar och skövlade skogar manifesterats lika tydligt som genom de senaste årens protestaktioner för klimatet. I medierna kallas den nya gröna vågen för ”Greta-effekten” – men mer specifikt handlar det om en ökad medvetenhet om hur vi radikalt håller på att förändra livsbetingelserna på jorden.
Den hittills största opinionsundersökningen som genomförts om planetens upphettning visar att 64 procent av världens medborgare anser att vi befinner oss i ett klimatnödläge.
Det finns med andra ord mycket att vinna för partier som tar utmaningarna på miljö- och klimatområdet på allvar och svarar upp med en politik grundad i den alarmerande klimatforskningen. Partier som helt enkelt är den växande klimatrörelsens röst i parlamenten.
Ambitionen finns sannolikt inom flera svenska partier på den grön-röda skalan. Hos klimataktivister och framförallt unga väljare sjuder dock ett omfattande missnöje som handlar om att politiken har misslyckats fatalt, och att det som görs är både för sent och för lite.
När politikerna gång på gång skryter om högt uppsatta miljömål och satsningar som ska göra Sverige till det första fossilfria landet i världen, samtidigt som utvecklingen på flera håll går i helt motsatt riktning, tappar dessa stort i förtroendekapital.
Det här har drabbat Miljöpartiets företrädare särskilt hårt, eftersom de sitter i regering tillsammans med S och därmed kan hållas ansvariga för de senaste årens utveckling. I riksdagsvalet 2018 var MP nära att åka ur och partiet har under hela mandatperioden balanserat på riksdagsspärren. Idag ligger väljarstödet på 3,4 procent – den sämsta siffran på tio år.
Forskningen talar om att det framförallt är de politiska förslagen som har betydelse för partiets väljarstöd, men att partiledarna kan påverka på marginalen. För MP kan dagens val av Isabella Lövins efterträdare på språkrörsposten därför betyda skillnaden mellan att befinna sig i eller utanför riksdagen efter nästa års val.
Den interna analysen om varför MP tappat väljare har till stor del handlat om att partiet inte lyckats kommunicera partiets politik och regeringssegrar tillräckligt väl. Att MP framstått som ett alltför kompromissvilligt och ryggradslöst parti som lagt sig platt för ångvälten Socialdemokraterna. Därför har valberedningen nu satsat sina kort på den kommunikativa Malmöbon Märta Stenavi. Förhoppningen är också att hon ska göra partiet större i frågor som inte bara rör klimat och miljö. Hennes fokus i politiken har främst legat på bostadspolitik och jämlikhetsfrågor.
Även om utgången av söndagens val av språkrör fortfarande är ovisst går det att fundera över hur smart strategin egentligen är. Den ministerstol som nu lämnas tom när Isabella Lövin kliver ur politiken, miljöministerposten, spås bli en av de tyngsta för framtida regeringar. Detta i takt med att folket allt mer högljutt kommer att kräva en upprioritering av frågorna som är helt avgörande för nutida och framtida generationer.
Det har ryktats om att det manliga språkröret och nuvarande finansmarknadsminister Per Bolund kommer att flytta över till miljöministerposten. Frågan är om MP kan fånga upp den alltmer radikala klimatrörelsen med Bolund som främsta kort? Han beskrivs av vissa som mer poppis hos Svenskt näringsliv än hos miljörörelsen.
Att skogsfrågan nu seglat upp som en av de viktigaste klimat- och miljöfrågorna kan bli ytterligare ett problem för Miljöpartiet. Regeringens storsatsningar på biobränsle, inkluderat kreditgarantier till branschen, applåderas både av skogsindustrin och den Bolundska delen av partiet. Andra miljöpartister – såsom Märta Stenavis språkrörskonkurrent Rebecka le Moine – är uttalat kritiska till ökade satsningar på mer bränsle och energi från skogsråvara.
Om MP inte fångar upp kritiken som nu kommer från forskare, miljöaktivister och även internt, är det svårt att se hur MP ska kunna locka fler väljare.
Med ett och ett halvt år kvar till valet är det nu upp till bevis för riksdagens gröna parti.