Så den dagen, på en flygplats i Moskva, laddade tekniker artillerigranater med silverjodid. Sovjetiska flygvapenpiloter klättrade in i cockpitarna på TU-16-bombplanen och gjorde den lätta entimmesflygningen till Tjernobyl, där reaktorn brann. Piloterna cirkulerade och följde vädret. De flög 30, 70, 100, 200 kilometer – de jagade de bläcksvarta böljorna av radioaktivt avfall. När de kom ikapp ett moln sköt de strålar av silverjodid på det för att frigöra regnet.
I de sömniga städerna i södra Belarus tittade de boende upp mot himlen och såg plan med märkliga gula och grå kondensationsstrimmor som slingrade sig över himlen. Dagen efter, den 27 april, uppstod kraftiga vindar, stackmoln böljade på horisonten och regnet vräkte ned. Regndropparna spolade med sig radioaktivt damm som svävade 200 meter upp i luften och förde det med sig ned i marken. Piloterna följde den långsamma gasformiga massan av kärnavfall nordöst, förbi Gomel och in i Mogilevprovinsen. Där piloterna sköt silverjodid föll regnet, och med det en giftig blandning av ett dussin radioaktiva ämnen.
Om inte Operation Cyklon varit topphemlig skulle rubrikerna ha varit spektakulära: ”Med avancerad teknologi räddar vetenskapsmän ryska städer från teknologisk katastrof!” Men, som ordspråket säger, det som går upp måste komma ned. Ingen berättade för belarusierna att republikens södra halva hade offrats för att skydda ryska städer. I det artificiellt framkallade regnets färdväg bodde hundratusentals belarusier som var ovetande om föroreningarna omkring dem.
Allmänheten leds ofta att tro att radioaktiviteten från Tjernobyl är begränsad till avspärrningsområdet, en avfolkad tremilscirkel runt det exploderade kärnkraftverket. Turister och journalister som utforskar zonen vet sällan att det finns en andra Tjernobylzon i södra Belarus. I den levde människor i 15 år i föroreningsnivåer som var lika höga som i områden inom den officiella zonen, tills området till slut övergavs 1999.
Om vi tror att olyckan begränsades till Tjernobylzonen har vi gått i närhetsfällan, vilken innebär att ju närmare en person befinner sig en kärnkraftsexplosion, desto mer radioaktivitet utsätts hon för.
Men radioaktiva gaser följer vädermönster. De rör sig runt jorden och lämnar skuggor av föroreningar i former som liknar tungor, njurar eller skarpa pilspetsar.
England, till exempel, hade klart väder i flera dagar efter Tjernobylolyckan, men den 2 maj 1986 kom regnet och det vräkte ned över Cumbrias hedar – 20 millimeter på 24 timmar. I den ojämna, höglänta terrängen samlades radioaktivt nedfall i bäckar och pölar. Nålarna på strålningsdetektorerna vid kärnkraftsanläggningen Sellafield (tidigare Windscale) steg till oroväckande nivåer, 200 gånger högre än naturlig bakgrundsstrålning. Strålningsnivåerna i det översta jordlagret rusade från fem till 4 000 becquerel per kvadratmeter. Kenneth Baker, den dåvarande miljöministern, försäkrade att de radioaktiva isotoperna snart skulle spolas bort av regnet.
Två månader senare steg dock nivåerna ännu högre, till 10 000 becquerel per kvadratmeter i Cumbria och 20 000 becquerel per kvadratmeter i sydvästra Skottland – 4 000 gånger högre än normalt. Forskare gjorde tester på får och fann att deras nivåer av cesium-137 var 1 000 becquerel per kilo – för högt för förtäring. Mitt i den allmänna oron utfärdade ministern för jordbruk, fiske och mat tillfälliga restriktioner på försäljningen av kött för 7 000 lantbruk.
De tidiga förutsägelserna att cesiumet skulle spolas bort från höglänta jordar visade sig ha varit optimistiska. De mineraltörstande inhemska växterna drack effektivt upp radioaktiva isotoper. Små mikrosvampar transporterade cesium-137 från växters rötter till deras toppar, som åts av betande får.
Forskarna lade till månader, sedan år, till sina förutsägelser för hur länge det radioaktiva cesiumet skulle dröja sig kvar i miljön. I slutändan blev restriktionerna kvar i 26 år för 334 lantbrukare i norra Wales.
Forskare som övervakade radioaktiviteten från Tjernobyl gjorde en oroande upptäckt. Bara hälften av det cesium-137 de uppmätt kom från Tjernobyl. Resten hade redan funnits i Cumbrias jord, där det hamnade under åren av kärnvapenprovning och efter branden vid plutoniumanläggningen Windscale 1957.
Samma vindar och regn som fört med sig nedfall från Tjernobyl hade obemärkt spridit radioaktiva föroreningar över norra England och Skottland i årtionden. Nedfall från provsprängningar som utförts under kalla kriget spred så mycket radioaktiva gaser att Tjernobyl verkar obetydligt i jämförelse.
Explosionerna vid Tjernobyl släppte ut 45 miljoner curie radioaktiv jod i atmosfären. Utsläppen från Sovjets och USA:s provsprängningar uppgick till 20 miljarder curie radioaktiv jod – 500 gånger mer. Radioaktiv jod, en kortlivad och kraftfull isotop, kan orsaka sköldkörtelsjukdomar, sköldkörtelcancer, hormonobalans, problem med mag-tarmkanalen och autoimmuna sjukdomar.
Då ingenjörer detonerade över 2 000 atombomber i atmosfären, förlorade forskarna kollen på var de radioaktiva isotoperna fallit och var de kom från, men de fick en skymt av hur lätt radioaktivitet färdas över jorden. På 1950-talet upptäckte brittiska tjänstemän skadliga nivåer av radioaktivt cesium i importerat vete från Minnesota. Vetet hade blivit radioaktivt till följd av amerikanska provsprängningar i Nevada, 2 500 kilometer från vetefälten i Minnesota. Men forskarna har under åren inte lyckats komma överens om hur den globala spridningen av radioaktivitet i näringskedjan påverkat människors hälsa.
När Tjernobylolyckan inträffade efterlyste experter inom strålningsmedicin en långsiktig epidemiologisk studie på människor som drabbats av den. Studien utfördes aldrig. Efter Fukushima sade japanska forskare samma sak som de sovjetiska kollegorna fastslog efter Tjernobyl – vi behöver 20 år för att se hur olyckan påverkar människors hälsa.
Som tur är så är hälsojournalerna från Tjernobyl nu tillgängliga för allmänheten. De visar att människor som bodde i radioaktivitetens färdväg drabbades av cancer, andningssjukdomar, anemi, autoimmuna sjukdomar, medfödda missbildningar och fertilitetsproblem i två-tre gånger högre grad efter olyckan än före. I den kraftigt förorenade belarusiska staden Veprin betecknades bara sex av 70 barn som ”friska” 1990. Resten hade olika kroniska sjukdomar. I genomsnitt hade barnen i Veprin 8 498 becquerel per kilo radioaktivt cesium i sina kroppar (20 becquerel per kilo anses vara säkert).
I årtionden har forskare förbryllats över märkliga kluster av sköldkörtelcancer, leukemi och medfödda missbildningar bland människor i Cumbria, som, precis som södra Belarus, är en förbisedd härd för radioaktivitet från kalla krigets årtionden av atombombsframställning och kärnkraftsolyckor.
Just nu förespråkar makthavarna en enorm utbyggnad av kärnkraften som ett sätt att motverka klimatförändringarna. Innan vi går in i en ny atomålder väcker de tidigare hemligstämplade hälsojournalerna från Tjernobyl hittills obesvarade frågor om hur kroniska, låga doser av radioaktivitet påverkar människors hälsa. Något som vi dock vet är att när nedfall från provsprängningar hamnade i marken, främst i den norra hemisfären, så ökade frekvensen av sköldkörtelcancer exponentiellt. I Europa och Nordamerika ökade förekomsten av leukemi bland barn, vilket brukade vara en medicinsk sällsynthet, varje år efter 1950. Australien, som utsatts för nedfall från brittiska och franska provsprängningar, har en av världens högsta förekomstnivåer av cancer hos barn. En analys av närmare 43 000 män i Nordamerika, Europa, Australien och Nya Zeeland visade att spermieräkningen minskade med 52 procent mellan 1973 och 2011.
Den här statistiken visar på en korrelation mellan radioaktiva föroreningar och hälsoproblem som liknar dem som uppstod i områden som förorenades av Tjernobyl. En korrelation bevisar inte ett orsakssamband. Den här statistiken inbjuder dock till en massa frågor, frågor som forskare och intressenter bör ta itu med innan vi träder in i en andra atomålder.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. Översättning av Jenny Cleveson.
