– Smärtpunkten ser olika ut för olika människor, vad man tycker är omistliga värden, för mig är det fjällen. Att inse vad som redan har hänt och vad som kommer att hända är en sorg. Uppvärmningen går allra snabbast där, men hela landet påverkas på olika sätt, säger Erika Bjerström.

Engagemanget föddes tidigt – redan som barn blev naturen en viktig del av livet.

– Morfar som var väldigt naturintresserad tog med mig ut i skogen utanför Gävle. Min pappa var svårt sjuk, och att vara i naturen med morfar gav ett slags andrum.

”Drabbar oss också”

Som tolvåring gick Erika Bjerström med i Fältbiologerna. Och sedan dess har hon inte kunnat släppa klimatfrågan. För henne är jordens upphettning knappast något nytt. Ändå blev det ett slags uppvaknande när hon 2016 flyttade hem efter att ha arbetat som utrikeskorrespondent i USA.

– Det blev tydligt för mig hur snabbt det har gått, att konsekvenserna redan nu är stora. Torka, översvämningar och havsnivåhöjningar drabbar inte bara länder som Liberia, Australien och Vietnam, det drabbar oss också.

Insikten blev startskottet till det som nu har blivit Erika Bjerströms fjärde bok ”Klimat­krisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder”. Här skildrar hon vad som händer med vår natur, med djurlivet och hur städer tvingas till anpassning. Genom att färdas från nordligaste Sveriges fjällvärld till den skånska sydkusten berättar hon med hjälp av en mängd forskare om sådant som hur klimatzonerna rör sig elva meter norrut per dag, hur torkan slår mot Gotlands lantbrukare, hur Skånes stränder snart är begravda under havsytan och hur nya invasiva arter etablerar sig i Sverige medan inhemska dör ut. Nu vill hon att så många som möjligt ska inse det.

– Klimatkrisen sker här, och den sker nu. Jag vill att den som läser ska förstå det, att det är allvarligt och bråttom.

Men även om fokus är Sverige går det inte att bortse från det större perspektivet. Erika Bjerström tvekar inte när hon beskriver allvaret. Klimatkrisen är en kris och inget annat. Utmaningen, att undvika en allt för hög uppvärmning, är den största utmaning världen har stått inför. Värstascenarier där jordens medeltemperatur stiger med så mycket som sex grader kan mycket väl slå in. Samtidigt tror hon inte att det är kört.

– Det är en kamp mot klockan. Mycket ger mig anledning att vara pessimistisk, som att Kina och Japan bygger mängder av nya kolkraftverk i Asien och Afrika. Men samtidigt ser vi också en enorm tillväxt av förnyelsebart, där sol och vindenergi tar över allt mer.

Vad är du själv mest oroad över?

– Att ledare som Trump och Bolsonaro gör att grundpelarna för det demokratiska samhället håller på att eroderas. Han påverkar ledare över hela värden att relativisera det här med sanning, och sprider ett enorm förakt för medierna. Ska vi klara den här enorma omställningen behöver vi demokratiska statsskick och motståndskraftiga samhällen. Min största oro ligger nog där, i hotet mot demokratin.

Flera av de forskare du pratat med är också oroade över att Sveriges demokrati kommer utmanas när miljontals klimatflyktingar söker sig hit. Delar du den oron?

– Ja, det finns forskning som pekar på att vi kan bli 50 miljoner människor här, men att vi skulle kunna klara det. Men det är klart att det skulle innebära enorma politiska utmaningar. Bara flyktingkrisen 2015 gjorde ju det, och nu handlar det om långt många fler människor än så som kan behöva fly norrut.

Du skriver i boken att det finns ett enormt glapp mellan vad forskare vet och vad politiker beslutar. Även i Sverige agerar politiker och myndigheter emot vetenskapen. Vad tänker du om miljarderna till SAS och Swedavia, och att Preem kanske får bygga ut sitt raffinaderi?

– Det är komplicerat, för Sverige måste få fortsätta ha en industri. Men politiska beslut lär krävas för att den industrin ska ställa om. Nu finns också krav på att tolv näringsgrenar i Sverige ska vara fossilneutrala 2045, och mycket görs på flera håll. Vad gäller Preemraff är det inte heller helt enkelt. Utsläppen är stora, men att rena fartygsbränslen är också en miljöåtgärd. Rapporteringen i media har varit lite väl svartvit.

Går att ställa om

Erika Bjerström tror också att det som Preem hoppas på, koldioxidinfångning, kan vara en möjlighet. Och hon tycker att vi inte ska glömma det som bland andra Svante Axelsson, tidigare generalsekreterare för Naturskyddsföreningen och numera regeringens särskilda nationella samordnare för Fossilfritt Sverige, pratar om i hennes bok – på vissa områden går omställningen snabbt.

– Han menar att utveckligen går språngvis, och att han själv underskattat snabbheten i hur fort vind- och solenergi blev konkurrenskraftigt. Där håller jag med honom. Det finns enorma förutsättningar. Jag tror att det är just det här som måste driva omställning, att transportsektorn och energisektorn ser vinsterna.

Att förmedla allvaret är viktig, men också hoppet, menar Erika Bjerström. I det ingår att inte enbart kritisera stater, utan också att visa på det som är bra. Just det kritiserade hon Greta Tunberg för i vintras i en uppmärksammad analys. Erika Bjerström reagerade bland annat över att Greta Thunberg kritiserar EU trots att det nu finns en färdplan för hur unionen ska bli fossilfri, och att hon i talet under klimat­mötet pratade om folket som det enda hoppet.

– Jag konstaterade att hon har blivit mer politisk, och att hon börjat använda sig av mer klassisk vänsterretorik.

Du menar att hon allt mer låter som en vänsterpopulist. Är det vänsterpopulism att kritisera politiker för att göra för lite?

– Hon ställer de styrande mot folket, underkänner näringslivet och de folkvaldas klimatarbete. Det enda hopp hon ser är folket. Klimatkrisens orsaker är rasistiska, koloniala och patriarkala. Enligt statsvetenskapliga definitioner är det en tydlig vänsterretorik. Och att göra folket till en homogen massa som ställs mot politikerna skulle jag säga är definitionen av populism.

Erika Bjerström tycker att allmänheten bör bli mer medveten om att klimatfrågan också är politisk. Att lösningarna skiljer sig åt mellan höger- och vänsterkanten.

– Medborgarna kan påverka genom sin rösträtt. Då bör man också veta vilka de olika alternativen är.

Erika Bjerström om:

Mediernas roll, varför klimatfrågan glömts fram tills nyligen

– Det har varit en enorm frustration hos mig. Jag minns på ett av mina första jobb, att jag blev kallad grönstrumpan lite föraktfullt. Jag tror att vi journalister är dåliga på att se långsamma nyhetsutvecklingar. Vi är väldigt bra att rapportera om det smäller en bomb,  men det som händer sakta över tid passar inte riktig in i nyhetsdramaturgin. För mig är klimatförändringarna lika dramatiska som en terrorattack i Mellanöstern.

Uppdraget som SVT:s klimatkorrespondent

– Det känns jättekul att ha fått jobbet som den första globala klimatkorrespondenten någonsin. Jag ska berätta om utmaningarna men också resa runt och peka på fantastiska innovationer, nya mönster som vi ser växa fram. Folk längtar efter att få ta del av det konstruktiva, det som pekar framåt.

Västvärldens historiska skuld

– Det är klart att västvärlden har en skuldbörda till utvecklingsländer, det slår bland annat IPCC fast. Men vi behöver också inse att utvecklingsländer inte enbart är offer. Det är till exempel svårt att hitta storskaliga bra projekt att investera omställningspengar i, på grund av att korruption fortfarande är ett jätteproblem. Där har exempelvis afrikanska ledare ett stort ansvar.