Det var 1988, partiet vara bara sju år gammalt och det är ingen hemlighet att det kunde vara stökigt.
– Partiet då var väldigt annorlunda. Det var ganska kaotiskt och många engagerade människor, men inte så mycket ordning och reda. Mötena var långa och få människor tog mycket plats. Det var ganska upprörda stämningar.
Under valet som kallades ”sälvalet”, då döda sälar kopplades till miljögifter, hade tanken väckts att gå med i det parti som hade Åsa Domeij som en framträdande person.
– Hon stod rakryggat och osminkat för miljön, det var befriande, säger Karin Pleijel. Miljöengagemanget hade vaknat till liv då hon under ett sabbatsår från ingenjörsstudierna bland annat arbetade på Ringhals.
– Strålning är så abstrakt, det luktar inte och känns inte. Man har en liten mätare när man jobbar inne i kärnkraftsmiljön och har du jobbat nära reaktorn får du inte vara där på två veckor. Jag hade kollegor, unga män, som manipulerade mätarna så att de kunde jobba mer och tjäna mer pengar. De sa att de ändå inte skulle skaffa barn och så... Jag blev väldigt kritisk till kärnkraften efter att ha jobbat där, säger hon.
En tid hade hon kontakt med den så kallade trädkramarrörelsen och det nya partimedlemskapet kom att leda till en ersättarplats i Bergsjöns stadsdelsnämnd.
Nu, trettio år senare, bestämmer Ulf Kamne att han vill träda tillbaka från partiets gruppledarpost. Näst i tur stod en överraskad men glad Karin Pleijel, som hade börjat snegla på platsannonserna. Hon är tjänstledig gymnasielärare och kanske blir det bara en kommunalrådspost. Det var ett tufft val för Miljöpartiet.
– Jag var väldigt besviken. Man försöker ju förstå vad som hände, säger Karin Pleijel.
I riksdagen klarade sig MP kvar med blotta förskräckelsen och 4,41 procent, i Göteborg backade de jämfört med förra valet men fick 6,95 procent.
Karin Pleijel konstaterar att Miljöpartiet inte kopplas samman med till exempel vården som var viktig för väljarna och att valundersökningar visade att klimatfrågan inte ens låg tio i topp på valdagen.
– Det är ju en fruktansvärd klimatprocess som vi är inne i och som tyvärr är svår att pedagogiskt synliggöra. Den blev synlig i och med torkan, men annars är det svårt därför att konsekvenserna kommer sakta och inte alltid i närmiljön.
Hon slår fast att det lokala rödgröna samarbetet funkat bra och att partierna inte minst kommit fram till gemensamma budgeter som gjort alla nöjda. På regional nivå och i till exempel Stockholm har de gröna valt att ansluta till Alliansen.
– Här i Göteborg känns det inte aktuellt, säger Karin Pleijel.
Dels skulle det inte räcka till en majoritet, men det är inte enda anledningen.
– Sverigedemokraterna kan vi inte göra oss beroende av. Vi står oerhört långt ifrån varandras värderingar. Och Demokraterna har satt ett ultimatum som är fullkomligt otänkbart för oss. Sedan kan jag säga att Moderaterna känns avlägset på grund av deras politik. Det vi sett dem göra under mandatperioden och den riktning de har tagit.
Vilka frågor tänker du på då?
– Jag tänker på flyktingfrågan och trafikfrågan, även om den kanske inte är så ny. Jag tycker att det har blivit en förskjutning närmare Sverigedemokraterna. Det är tråkigt för det finns många bra moderater, men om man ser till det partiet nu visar så känns det svårt.
Koalitionen från förra valet plus C och L är intressanta för MP menar Pleijel. De utgör tillsammans också lite mer än hälften.
Vi har inte pratat om KD?
– Nej. Dom finns, men... Jag tror inte de behövs för en majoritet om man räknar krasst. Men det är stor skillnad på riks- och kommunnivå. De är mer inne på miljöfrågor här lokalt till exempel.
Hur kommer det sig att ni kan göra så olika bedömningar kommunalt och regionalt?
– Miljöpartiet fick mycket grön utdelning för samarbete med Alliansen i regionen, i ren praktisk politik. Sedan kan ju väljarna tycka att det är konstigt att man går ihop med andra partier än med dem man kanske känner sig närmast i grundvärderingar, men det handlar mycket om praktisk politik och de människor som företräder sina partier.
Karin Pleijel återkommer gärna till det egna partiets tre principer om att värna om djur och natur, att inte leva så att det går ut över kommande generationer och att ha solidaritet med alla världens människor. Ideologi och drivkraft delar hon med sin företrädare, men där Ulf Kamne främst var engagerad i det omfattande behovet av bostadsbyggnation har Karin Pleijel aningens annorlunda fokus.
– Jag tycker att frågorna om biologisk mångfald är väldigt viktiga för staden. Jag är också gift med en biolog och vi är ute mycket tillsammans i alla möjliga naturmiljöer och tågluffar i Europa. Sedan har jag bott och varit verksam i Bergsjön och känner mig kanske mer orienterad i integration- och segregationsfrågan, säger hon.
Att omsätta biologisk mångfald till politik för en storstad blir en stadsplaneringsfråga. Byggas måste det, men det måste ske med varsamma hänsyn.
– På 1950- och 60-talet byggde vi in oss i bilberoendet – vi får inte bygga in oss i något nytt. Vi måste värna om parker och grönområden och sprida biologisk mångfald. Man pratar om gröna kilar och planerad naturmiljö nära staden. Odling är också en viktig fråga, stadsnära odling och matförsörjning, säger hon.
Hon är ”bara jätteför” Västlänken, men även med den inräknad, ser hon en långsiktigt hållbar trafiksituation som en av Göteborgs största utmaningar. 2050 beräknas två tredjedelar av jordens befolkning bo i storstäder.
– Hur vi löser transporter, bostäder, matfrågan och arbete kommer att bli avgörande för att kunna vara ett föredöme för andra städer. Alla de här bitarna måste komma på plats, men transporterna är fortfarande en knut. Även långväga transporter. Jag tycker att det är bra att människor möter andra världar, man får bättre tolerans, insikt och kunskap om världen, men vi behöver göra tåget mer attraktivt för de resor som det är möjligt för.
Själv är hon åretruntcyklist och vill se en verkligt cykelvänlig stad.
Vad ger du cykelvänligheten för betyg idag?
– Det finns ställen där det är riktigt stor utvecklingspotential... Sedan funkar det mycket bra på många områden också. Jag är ju fysiker från början så jag tycker också att det är viktigt att man använder energin smart. Det ska vara både energi- och yteffektivt och så ska de bränslen eller den energiförsörjning man har vara miljövänlig. Då är cyklar och räls helt enkelt enastående.
Du är alltså pro spårvagnar?
– Jag är pro spårvagnar och tåg! Den typen av lösningar måste vi ha som en viktig del. Alla transportslag behövs och för vissa typer av transporter är bilen oumbärlig. Men inne i citykärnan ska vi ha väldigt stora möjligheter för andra transportslag.
Miljözoner?
– Ja, det är naturligtvis väldigt bra och viktigt.
Bilfria zoner?
– Absolut. Sedan tycker jag om lösningarna med cykelfartsgator som vi har där man egentligen inte utesluter något transportslag men det är ändå cyklarna som bestämmer. Jag har cyklat i Holland och där har man inte bilförbud men man märker att bilarna är i andra rummet. På det sättet kan man organisera det för att få smidiga lösningar. En del människor har ju starkt behov av bil, om man har funktionsnedsättning och så måste man kunna komma fram.
Vad ser du fram emot mest nu?
– Att vi får ett riktigt bra styre i den här stan som kanske öppnar nya möjligheter. Jag hoppas ju på majoritetsstyre, det är en vision än så länge. Jag lever på den.
