Även om vi alla deltar i denna första stora utrotning, så är inte ansvaret jämnt fördelat. Merparten av jordens befolkning har minimal påverkan. Till och med medelklassmänniskor i den rika världen, vars påverkan är betydande, styrs av ett system av tankar och handlingar som till stor del är utformat av storföretagen.

The Guardians artikelserie om miljöförstörare rapporterar att endast 20 fossila bränsleföretag – en del ägda av stater, andra av aktieägare – har producerat 35 procent av den koldioxid och metangas som släppts ut vid mänskliga aktiviteter sedan 1965. Det var detta år som chefen för American Petroleum Institute sade till sina medlemmar att den koldioxid de producerade skulle kunna orsaka ”påtagliga klimatförändringar” till år 2000. De visste vad de gjorde.

Till och med när deras egna forskare varnade för att en fortsatt utvinning av fossila bränslen skulle kunna få ”katastrofala” konsekvenser, pumpade olje­bolagen in miljarder dollar för att hindra regeringar att agera. De finansierade tankesmedjor och betalade pensionerade forskare och fejkade gräsrotsorganisationer för att ösa tvivel och förakt över klimatvetenskapen. De sponsrade politiker, särskilt inom den amerikanska kongressen, för att blockera internationella försök att minska utsläppen av växthusgaser. De investerade stort i att gröntvätta sin offentliga image.

Detta håller de på med än i dag, genom reklam för Shell och Exxon som ger ett vilseledande intryck att de håller på att ställa om från fossila bränslen till förnybar energi. I verkligheten avslöjar Shells årsrapport att de investerade 25 miljarder dollar i olja och gas förra året. Men det finns inga siffror som visar deras högt utbasunerade investeringar i koldioxidsnål teknologi. Företaget kunde inte heller få fram siffrorna när jag bad om dem.

En artikel publicerad i Nature visar att vi har liten chans att förhindra en global uppvärmning som överstiger 1,5 grader, såvida inte befintlig infrastruktur för fossila bränslen avvecklas. I stället har branschen för avsikt att öka takten för produktionen, och kommer att spendera närmare fem biljoner dollar under kommande tio år på att utveckla nya reserver. Den har siktet inställt på ekocid.

Men fossilbolagens största och mest framgångsrika lögn är följande: att den första stora utrotningen är en fråga om konsumentval. Som svar på The Guardians frågor hävdade några av oljebolagen att de inte är ansvariga för våra beslut att använda deras produkter. Men vi är instängda i ett system som de skapat – en politisk, ekonomisk och fysisk infrastruktur som skapar en illusion av valmöjligheter, när den i själva verket begränsar oss.

Vi styrs av en ideologi som är så välbekant och genomträngande att vi inte ens ser den som en ideologi. Den kallas konsumism. Den har utformats med hjälp av skickliga reklammakare och marknadsförare, en kommersialiserad kändiskultur och en media som tilldelar oss rollen som mottagare av varor och tjänster, snarare än som skapare av en politisk verklighet. Den genomsyrar transport, stadsplanering och energisystem, så att det blir nästintill omöjligt att göra goda val. Den breder ut sig genom politiska system, vilka systematiskt har kapats genom lobbying och kampanjfinansiering, tills våra politiska ledare slutar att representera oss och i stället börjar arbeta för de rika miljöförstörare, pollutcrats, som finansierar dem.

I ett sådant system försvinner individuella val i bruset. Att försöka organisera bojkotter är som bekant svårt, och tenderar att bara fungera när det finns ett tydligt och omedelbart syfte. Konsumismens ideologi lägger effektivt skulden på andra: se bara på det pågående gormandet i miljardärpressen om miljöaktivisters påstådda hyckleri. Överallt ser jag rika västerlänningar som skyller planetens förstörelse på betydligt fattigare människors födelsetal, eller på ”kineserna”. Denna individualisering av ansvar, som är inneboende i konsumismen, gör oss blinda för vad som verkligen driver på förstörelsen.

Konsumismens styrka är att den gör oss maktlösa. Den begränsar vårt beslutsfattande inom snäva ramar, där vi misstar obetydliga val mellan olika varianter av förstörelse för effektiv förändring. Det är, måste vi erkänna, en lysande bluff.

Det är systemet vi måste förändra, snarare än systemets produkter. Det är som medborgare vi måste agera, snarare än som konsumenter. Men hur?

En del av svaret finns i en kort bok, publicerad av en av grundarna bakom Extinction Rebellion, Roger Hallam, med titeln ”Common sense for the 21st century”. Jag håller inte med om allt som står däri, men analysens stränghet och omfång säkerställer, tror jag, att den blir en klassiker inom politisk teori.

Den inleds med premissen att gradualistiska kampanjer som ställer låga krav inte kan förhindra den annalkande klimatkrisen och en ekologisk kollaps. Endast omfattande politisk upplösning, ur vilken vi kan bygga nya och mer lyhörda demokratiska strukturer, kan leverera den nödvändiga omdaningen.

Genom att studera framgångs­rika mobiliseringar – såsom barnens marsch i Birmingham, Alabama, 1963 (som spelade en viktig roll i att stoppa etnisk diskriminering i USA), måndagsdemonstrationerna i Leipzig 1989 (som växte allt snabbare tills de bidrog till att fälla den östtyska regimen) och Jana Andolan-rörelsen i Nepal 2006 (som avskaffade monarkins absoluta makt och hjälpte till att stoppa det väpnade upproret) – har Hallam utvecklat ett recept för effektiva ”dilemmaaktioner”. En dilemmaaktion försätter makthavare i en obekväm situation. Antingen så låter polisen den civila olydnaden att fortgå, och uppmuntrar därmed fler att ansluta sig, eller så attackerar de demonstranterna, och skapar en stark ”symbolik av oförskräckt uppoffring”, och uppmuntrar därmed fler att ansluta sig. Om man gör det rätt så kan inte makthavarna vinna.

Några centrala inslag som de, enligt Hallam, har gemensamt är: att samla tusentals människor i huvudstadens centrum, att strängt hålla fast vid icke-våld, att fokusera på regeringen och att fortsätta i dagar eller veckor åt gången. Radikal förändring, avslöjar hans efterforskningar, ”handlar främst om antal. Tio tusen personer som bryter mot lagen har, historiskt sett, haft större effekt än småskalig, högriskaktivism.” Den främsta utmaningen är att organisera aktioner som uppmuntrar så många människor som möjligt att delta. Det innebär att de bör planeras öppet, vara inkluderande, underhållande, fredliga och aktivt respektfulla.

Hallams efterforskningar antyder att denna taktik åtminstone erbjuder en möjlighet att bryta den infrastruktur av lögner som fossilbolagen har skapat, och utveckla en politik som står i paritet med de utmaningar vi står inför. Det är svårt och inte säkert att det kommer att lyckas. Men, påpekar han, sannolikheten att ”politics as usual” kommer att bemöta vår svåra situation med effektiva åtgärder är lika med noll. Storskaliga dilemmaaktioner kan vara vår sista, bästa chans att förhindra den stora utrotningen.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. Översättning: Jenny Cleveson