Miljökatastrof hotar när tysk gruva ska tömmas på radioaktivt avfall

Fyllts med saltbetong

Till en början var Asse II tänkt som en forskningsanläggning för framtida hantering av avfallet från tyska kärnreaktorer. Men med åren fick gruvan allt mer karaktären av ett slutförvar utan tillstånd. Att det skulle ha funnits en avsikt att så småningom flytta avfallet går i alla fall inte att se, särskilt inte med tanke på hur tunnorna tippades in i hålrummen de sista åren.

Detta medger numera även landets myndigheter.

– Det var en forskningsgruva. Men det fanns inget koncept för att få ut avfallet därifrån. Så rent faktiskt var det ett slutförvar, säger Dagmar Dehmer, kommunikationschef för den tyska myndigheten för slutförvar, BGE, som ansvarar för Asse II. 

I tolv gruvkammare drygt 700 meter under jordytan, samt i ytterligare en på drygt 500 meters djup, ligger därför än idag 126000 fat, de flesta med svagt- och medelaktivt avfall från västtyska atomkraftverk.

Så hade historien kunnat sluta. Om det inte hade visat sig att berget inte håller måttet för att skydda omgivningen från avfallet så länge som det krävs. Decennier av gruvdrift har gjort berget instabilt. Och över 10000 liter saltlake sipprar varje dag ner genom hålrummen. Saltlösningen hotar att översvämma kamrarna med det radioaktiva avfallet och göra så att tunnorna som är av enkel standard rostar och vittrar sönder.

Det här är ett av de största problemfallen vi har i Europa.

Flera av dem är av allt att döma redan i dåligt skick. Hur dåligt är det ingen som vet. Sättningar i berget försvårar åtkomsten. Och för att hindra att gruvan rasar igen har flera av gångarna fyllts med salt och saltbetong.

2008 briserade nyheten om kontaminerat saltvatten som samlats i gruvgångarna. Radioaktiviteten i pölarna överskred i vissa fall gränsvärdet med elva gånger och innehöll även rester av ämnet plutonium.

– Det här är ett av de största problemfallen vi har i Europa, konstaterade den socialdemokratiska partiledaren och före detta miljöministern Sigmar Gabriel i samband med en parlamentarisk utredning 2010.

Tre år senare beslutade den tyska förbundsdagen att Asse II måste stängas och tömmas på allt avfall. En uppgift som ännu inte fått någon lösning. Tidigast 2033 räknar myndigheten för slutförvar, BGE, med att den komplicerade, dyra och farliga processen med att bärga tunnorna kan börja.

Om den går att genomföra över huvud taget.

Larm ignorerades

Heike Wiegel, som ibland tar emot samtal från tveksamma husspekulanter, suckar.

– Redan innan avfallet började lagras fanns det forskare som var kritiska. Men det ignorerades. I decennier upprepades mantrat att Asse II förblir stabilt och torrt. Men man visste mycket väl vad som kunde gå fel, säger hon.

Från Heike Wiegels tomt i Remlingen, en by med 1200 invånare, går det att se den skogiga höjden Asse som inte reser sig mer än 234 meter över havet. 2003 grundade hon medborgarinitiativet Aufpassen tillsammans med andra aktivister. Föreningen har bland annat krävt mer transparens, högre säkerhet kring anläggningen och har även medverkat till att gruvan sedan 2009 omfattas av de stränga lagarna i den tyska atomrätten.

– Innan dess var det bara gruvlagen som gällde. Den är mindre sträng, säger Heike Wiegel.

Engagemanget har också handlat om att ge befolkningen i byarna en röst i frågan om var avfallet ska förvaras när det kommit ovan jord. Något som har varit lättare sagt än gjort. Två formellt tillsatta samrådsgrupper, i den första medverkade Heike Wiegel själv, skulle ge invånarna inflytande. Ytterligare en grupp bestående av oberoende forskare bildades för att följa arbetet ur ett vetenskapligt perspektiv. De har varnat för fallgropar och tagit fram förslag för att snabba upp bärgningen. I alla tre fallen har samarbetet med myndigheterna så småningom brutit samman.

– Förhoppningen var att vi gemensamt, på lika villkor, skulle pröva alla alternativ och hitta lösningar som alla kunde leva med. Men man har inte lyssnat på vår kritik och våra förslag, säger Heike Wiegel.

Frank Hoffmann, som är promoverad processingenjör, var en av dem som ingick i gruppen av oberoende experter. Vid sin sida hade han även en kemist, en geolog, en fysiker och en hydrolog. Till en början var dialogen med myndigheterna god. Men efterhand upplevde Frank Hoffmann att både experternas och samrådsgruppens funktion degraderas till att vinka fram besluten som fattas på slutförvarsmyndigheten, och därmed lugna befolkningen.

– Men jag kände mig aldrig lugnad, säger Frank Hoffmann.

Han menar att alternativet att lagra avfallet djupare i berget aldrig prövades ordentligt. När beslutet om bärgning nu har fattats anser han att tekniken utvecklas för långsamt. Enligt den första prognosen skulle gruvan vara tömd till 2020, säger han. Fem år senare har inte ens det nya schakt som BGE vill använda för att genomföra bärgningen börjat grävas.

Vattnet hittade ut 

Det ursprungliga schaktet är inte större än att det rymmer 14 personer. Utöver det existerar enbart en ännu mindre väg ner till i berget avsedd för nödsituationer.

– Jag är av uppfattningen att en bärgning går att genomföra. Men BGE lyckas inte ens ta fram ett koncept för hur. Så som de arbetar nu kommer de inte att få ut ett enda fat, säger Frank Hoffmann.

Och ju längre det dröjer, desto svårare blir det. Det visade sig med all tydlighet förra året. För att hindra att gruvkamrarna svämmas över med saltvatten samlar man sedan 1990-talet upp 12 kubikmeter saltlake om dagen. 

Det motsvarar ungefär 50 badkar. Uppsamlingsstället ligger på 658 meters djup. Där testades vattnet på radioaktivitet och andra föroreningar innan det pumpades upp till jordytan för att sedan skickas vidare till kemiindustrin och andra gruvor.

Men under början av 2024 sinade tillströmningen. Vattnet hade hittat en annan väg i berget och nu inleddes det febrila arbetet att ta reda på vart.

Om myndigheterna förlorar kontrollen över flödet måste de för eller senare överge planen på en bärgning. Då övergår man till en nödfallsplan: Att pumpa gruvan full med en lösning av magnesiumklorid.

– Det har den fördelen att det inte löser upp stensalt. Och åtminstone under en tid binder radionuklider (radioaktiva ämnen, reds. anm,) ifall de skulle pressas ut ur berget, säger Dagmar Dehmer på BGE.

Detta är scenariot som alla fruktar. Avfallet i Asse II ligger långt under jordytan, och även långt under grundvattennivån. Men trycket från omkringliggande berg gör att den sadel-liknande formation som saltstenen utgör långsamt pressas uppåt.

Det tar tid, men någon gång kommer det som dumpades i Asses djup nå jordytan. 

– Det kommer att ta 10000 år till 100000 år, säger Dagmar Dehmer och förklarar hur nödfallsplanen också innefattar konstruktioner som ska täta berget.

– Det ska göra att tiden det tar för kontaminerat vatten att pressa uppåt ska förlängas ytterligare. Det är målet. Och vid det laget har mycket av radioaktiviteten klingat av.

Risk för gasbildning

Det är en beskrivning som inte övertygar Frank Hoffmann och Heike Wiegel. De talar om risken för gasbildningar. När faten rostar sönder finns risken för att radioaktiv gas och kontaminerat vatten tränger upp till ytan. 

Enligt BGE har saltvattnet kunnat spåras igen och samlas nu upp på olika platser djupare ner i gruvan. Planen på att tömma den är därmed intakt. Tillsvidare. 

– Jag tror att vi inom de kommande fem till tio åren kommer vi närma oss frågan om huruvida vi verkligen kommer att genomföra det, säger Dagmar Dehmer.

Men problemet med Asse II är inte löst även med en lyckad och säker bärgning. För var ska 126000 sönderrostade fat med radioaktivt avfall lagras efter det?

I Tyskland finns just nu bara ett tillståndsgivet slutförvar för svagt- och mellanaktivt avfall. Det är inte färdigställt ännu. Och dessutom redan reserverat för kärnbränsle från annat håll.

Sökandet efter en lämplig plats för slutförvar för högaktivt avfall skulle ursprungligen vara klart till 2031. Nu dröjer det troligen till 2074, enligt en myndighetsrapport från 2024.

Avfallet är inte i det skick att det går att transportera.

Uttjänat kärnbränsle och radioaktivt avfall väntar under tiden på 16 olika mellanlager runt om i landet. Ytterligare ett planeras för avfallet från Asse II på en bördig åker bara 200 meter norr om gruvan, omgiven av ett Natura-2000-område och andra skyddsvärda miljöer. Något som inte bara Heike Wiegel och de andra i Aufpassen är emot, utan även borgmästaren Dirk Neumann. Under ett informationsmöte ordnat av BGE den 26 februari krävde han en omvärdering av planerna. Lagret ligger för nära bebyggelse och är dessutom ett enkelt mål för till exempel en terrorattack.

– Tömningen av Asse är en unik händelse i Tyskland, i Europa. Därför behöver vi också unika bedömningsgrunder, sade Dirk Neumann enligt den lokala pressen.

Radioaktiva apor

Dagmar Dehmer på BGE anser att det är svårt att motivera en flytt av tunnorna till en annan plats.

– Avfallet är inte i det skick att det går att transportera. Och även om man ser till att det kommer i transportbart skick, var ska det då förvaras? Då ska man förklara för människorna på den platsen varför det ska stå hos dem tills ett slutförvar har hittats, säger hon.

Oron och missnöjet hos befolkningen i distriktet Wolfenbüttel, dit Remlingen och de andra byarna runt Asse hör, har stundtals varit stort. Något som fick kyrkan att ta initiativet till det som kallas Asse-andakterna.

– 2008 var situationen så upphetsad att anställda vid Asse II kunde hamna i slagsmål med invånare när de träffades på bageriet. Då väcktes tanken om att kyrkan måste kliva in och ta sin själasörjande uppgift på allvar, säger diakonen Paul Koch som ansvarar för andakterna.

Fyra gånger om året hålls nu gudstjänster direkt vid ingången till schaktanläggningen. Där har också ett kors rests vid en informationstavla. Den 23 mars hölls den senaste andakten.

– Det handlar om inget mindre än ansvar för vår region och skapelsen, inledde Paul Koch ceremonin.

Även regionens kyrkoråd var på plats. En kör sjöng psalmer. Också anställda på BGE var där. Idag arbetar över 600 människor i schaktanläggningen. Turer för press och allmänhet ner i schaktet sker regelbundet. Dagens ETC har blivit erbjuden en sådan möjlighet först till hösten. Inte heller byggnaderna ovan jord får vi besöka.Istället promenerar vi runt anläggningen tillsammans med Heike Wiegel. Bakom stängslet tar en grupp medarbetare paus i den kyliga vårluften. Några bär vita rockar. I backarna omkring blommar påskliljorna i samma gula färg som tunnorna drygt 700 meter under oss. De rymmer inte bara radiokativt industriavfall. Även djurkadaver från en kärnforskningsanläggning ingjutna i betong vilar i djupet.

– Det är bestrålade apor, säger Heike Wiegel, en uppgift som BGE inte kan bekräfta. 

”Glück auf” står det på den kulturminnesmärkta tegelbyggnaden från tiden då det fortfarande bröts salt här. Det är en hälsningsfras bland gruvarbetare och uttrycker förhoppningen om att komma upp igen välbehållen.

Så transporterades kylskåp och dammsugare, så varför inte också atomsopor?

”Gjorde allt för att skönmåla”

Kärnkraft är ett emotionellt tema med lång historia i Tyskland. Även de som var engagerade i motståndsrörelsen på 60- och 70-talet följer utvecklingen i Asse. Jürgen Kumlehn, fotograf och pensionerad elektriker, tar fram sina fotoalbum från den tiden när vi träffar honom i hans hem i Wolfenbüttel.

På några av bilderna visar han hur avfallet lastades om från tåg till lastbil utan större säkerhetsåtgärder för att sedan köras till Asse.

– Så transporterades kylskåp och dammsugare, så varför inte också atomsopor? Jag tog bilderna ifall någon 30 år senare inte skulle tro på att man faktiskt transporterade atomsopor på det sättet, säger Jürgen Kumlehn.

Skräckslagen åkte han även ner på en tur i schaktet. 

– Det gjordes allt för att skönmåla situationen. Det hölls konserter i schaktet och födelsedagskalas för barnen. Metoden att lagra avfallet i en saltgruva var ungefär som att rimma kött, hette det. Det är ingen fara, sade man, vi rimmar atomsoporna i salt, säger Jürgen Kumlehn.

Den parlamentariska utredningen som gjordes i Niedersachsen för 15 år sedan är en 80 sidor lång förteckning över en serie katastrofala beslut. Idag är det ingen som försvarar hur västtyska myndigheter hanterade frågan om radioaktivt avfall under tiden då kärnkraften i landet byggdes ut.

– Efter kriget rådde uppbrottsstämning. Tyskland var plötsligt viktigt igen. Atomenergin spelade en stor roll för den känslan. Man fick sitta med de stora vid bordet. Jag kan förstå att de följder som teknologin har inte togs på allvar då, säger Dagmar Dehmer på BGE.

Hon beklagar att kommunikationen brutits med invånarna i regionen runt Asse. 

– Vi försöker täcka behovet med egna informationsmöten. Men sedan två år tillbaka finns det ingen ordnad dialog.

Den 15 april 2023 kopplades de tre sista tyska reaktorerna bort från elnätet. Den tyska kärnkraften lämnar efter sig 27000 kubikmeter högaktivt avfall samt 620000 kubikmeter svagt- och medelaktivt avfall. Dagmar Dehmer tror inte att de beslut som tas kring dess förvaringen nu ska visa sig vara misstag på samma sätt som de beslut som fattades kring Asse II för 50-60 år sedan.

– Nu är det bestämt att avfallet i ett slutförvar måste kunna bärgas under 500 år framåt. Det är förmodligen en lärdom från Asse, säger hon.

Heike Wiegel är inte lika övertygad om myndigheternas förmåga att lära av misstagen. Åtminstone inte när det gäller hanteringen av det radioaktiva avfallet i de rostande tunnorna ett stenkast från hennes hem.

– Man är gärna snabb med att peka på de fel som begicks tidigare. Men det stör mig att man samtidigt begår nya fel som, trots att åren går, inte rättas till, säger hon.