Utsläppsökningen de senaste tio åren antas till största del komma från jordbruket.
– Omkring 60 procent av alla metanutsläpp framkallas av människan. Jordbruk och sopor är de viktigaste källorna, följt av utsläpp från fossilindustrin, säger Gustaf Hugelius, universitetslektor vid institutionen för naturgeografi på Stockholms universitet.
Utsläpp från torv- och våtmarker står för de största naturliga utsläppen, följt av utsläpp från färskvattensjöar och floder. Utsläpp från tinande permafrost räknas också som naturliga även om de ökar till följd av uppvärmning som människan orsakar.
– Utsläppen från tinande permafrost är fortfarande små, några få procent av de totala naturliga utsläppen, säger Gustaf Hugelius.
Ingen katastrof
2014 visade Gustaf Hugelius i en studie att förråden av markbundet organiskt kol som idag lagras i nordliga permafrostjordar motsvarar drygt två gånger allt kol som finns i jordens atmosfär i form av koldioxid och metan. Samtidigt visar nyare studier från bland annat NASA att tinande permafrost kommer att bli en ansenlig källa till växthusgasutsläpp redan om några decennier. De menar att snabbt tinande permafrost släpper ut mer växthusgaser än permafrost som tinar långsamt.
– Det stämmer att metanutsläpp i Arktis ofta är kopplade till lokala snabba processer som ger större utsläpp än långsamma. Det gör metanutsläppen svårare att förutsäga än utsläppen av koldioxid, säger Gustaf Hugelius.
Stora snabba utsläpp kan öka uppvärmningen och därmed skynda på förlusten av permafrosten, vilket i sin tur ger större utsläpp i en ond cirkel.
Koldioxiden ett större problem
En del menar att det kan leda till en katastrof. Gustaf Hugelius håller inte med.
– Jag tycker att det finns ganska solida bevis för att de samlade växthusgasutsläppen från permafrosten kan stiga upp till motsvarande 10-15 procent av de mänskliga utsläppen mot slutet av århundradet. Situationen förvärras ytterligare, men det är inte en katastrof, säger han.
Utsläppen av koldioxid är betydligt viktigare att vi får bukt med ur ett klimatperspektiv. Koldioxiden svarar för omkring 70 procent av växthusgasutsläppen, och är till skillnad från metanet – som försvinner ur atmosfären efter omkring tio år – långlivad. Koldioxidens atmosfäriska livslängd är flera hundra år.
– Om vi inte minskar våra totala utsläpp så har det mindre betydelse om just metanutsläppen från permafrosten ökar, säger Gustaf Hugelius.
I ett sådant business as usual-scenario är de mänskliga utsläppen så otroligt stora att just permafrosten spelar mindre roll, menar han.
– Men om mänskligheten vill nå 1,5 eller 2-gradersmålet måste vi ta hänsyn till den tinande permafrosten. Om vi lyckas med att minska utsläppen av koldioxid kommer permafrosten att spela en relativt sett större roll, även om upptiningen saktar ner, säger han.
– Det enda sättet att hindra metanutsläpp från tinande permafrost och nordliga våt- och torvmarker är att minska de totala utsläppen av växthusgaser.
Även metanutsläppen från jordbruk, sopor och fossilindustrin måste minska, om klimatmålen ska nås.
– Det är väldigt viktigt. Framförallt för utvecklingen de närmaste årtiondena, säger Gustaf Hugelius.
