Nej, svarar miljöaktivister och pekar på hur vi drunknar i skitprylar från Kina. Vem har egentligen rätt?

Det tänker jag på när jag läser den nyutkomna antologin ”Ekonomi för antropocen”. I ett intressant bidrag från forskarna Markus Larsson och Thomas Hahn hittar jag ett svar. Det lyder: båda två – och ingen av dem.

På ett sätt lever vi verkligen i ett tjänstesamhälle, för sedan 1960-talet har 2 miljoner arbetstimmar tillkommit i sektorn medan 1,7 miljoner timmat försvunnit från varuproduktionen. Samtidigt har våra köpvanor blivit alltmera materiella och på 20 år har konsumtionen av bilar, leksaker och hushållsapparater fördubblats.

Vi är med andra ord ett tjänstesamhälle ur ett arbetsmarknadsperspektiv men ett prylsamhälle ur ett konsumtionsperspektiv – som outsourcat industriproduktionen till annan ort.

Som miljöaktivist i dag är det av yttersta vikt att ha koll på sådana här nyanser. Aldrig tidigare har det förekommit så mycket desinformation, greenwashing och rena lögner från politiker och storföretag om utsläppen.

Det är därför glädjande att ”Ekonomi för antropocen” publiceras – en antologi med mål att rensa upp i miljöfrågans sifferträsk. Extra glädjande är att redaktörerna Robert Österbergh och Mikael Malmaeus genomgående samlat bidrag med en kritisk udd mot marknaden.

I inledningen hänvisar redaktörerna till ett uttalande från OECD – som knappast är en bastion för progressiv miljöpolitik – om att tekniska lösningar inte kommer räcka för att stoppa klimatförändringarna. Drömmen om ett av marknaden skapat tjänstesamhälle som fixar klimatkrisen är en illusion.

Med detta sagt är ”Ekonomi för antropocen” en bok som ägnar ett ganska stort utrymme åt så kallade reglerade marknadslösningar. Låt mig ta ett exempel: ett av modeorden inom klimatekonomi i dag är ”nudging”.

Det vill säga små, fiffiga åtgärder som gör att konsumenterna knuffas i en mera miljövänlig riktning. Det kan handla om att krympa den standardiserade tallriksstorleken från 24 cm till 21 cm – vilket får matsvinnet att minska med 20 procent. Detta hånas ofta från vänster eftersom det är åtgärder som inte kostar någonting.

I ett av antologins intressantaste bidrag påpekar dock Oksana Mont att nudging kan vara aktiva politiska ingripanden: som att livsmedelsbutiker tvingas ta bort vissa fiskarter eller konventionella glödlampor.

Ny forskning visar nämligen att det viktigaste för att främja grön konsumtion inte är att lyfta fram nischprodukter, utan att begränsa antalet ohållbara val. Det är med andra ord inte bara ”Homo shoppiens” som behöver knuffas, utan även hennes återförsäljare.

I sina bästa stunder är ”Ekonomi för antropocen” en gottepåse fylld av progressiv miljöpolitik. I en text om cirkulär ekonomi förespråkar Walter Staehl kraftiga subventioner till företag som hyr ut material i stället för att sälja det.

Uthyrningsföretag är nämligen måna om att kvaliteten ska vara hög, vilket i praktiken innebär en genväg ut ur slit-och-släng samhället. I en text om gröna jobb föreslår Robert Österbergh och Michael Renner ett stort stimulanspaket för att energirenovera byggnader, så att svenska hushåll slipper använda energislukande luftkonditionering på sommaren och dyr uppvärmning på vintern.

Här finns också en och annan text som gör mig smått chockad. Som den plädering för nationalisering av klimatvidriga storföretag skriven av den före detta hedgefondförvaltaren John Fullerton. När jag läser texten tänker jag på hur klimatfrågan i dag har en tendens att radikalisera de mest oväntade personerna.

Skulle jag komma med en invändning mot antologin är det att den saknar en text om frihandelsavtal. Detta har blivit en alltmer akut fråga under det senaste decenniet och som Naomi Klein har påpekat är den avgörande för en grön vänster.

”Frihandel” är egentligen ett bedrägligt ord i sammanhanget, för förordningar som TTIP och CETA – som i skrivande stund klubbas igenom i riksdagen – handlar i liten utsträckning om att sänka tullar (de är redan rekordlåga).

I stället ligger fokus på det som på fackspråk kallas ”icke-tariffära handelshinder”, det vill säga lagar, tillståndsprocesser och, framförallt, investeringsskydd. I dag finns det närmare 3000 investeringsskydd och under 2000-talet har antalet fall där storföretag stämmer stater ökat lavinartat.

Som vänsterpartisten Jens Holm påpekar i den nyutkomna boken ”Om inte vi, vem?” handlar i princip alla domstolsärenden om utvinnande av naturresurser (oljeborrning, gruvborrning etcetera) och offentlig verksamhet.

För att uttrycka det i klarspråk: skulle Sverige utsättas för en sådan stämning kommer regeringen hindras att bedriva progressiv miljöpolitik snabbare än man hinner säga ”reformutrymme”.

”Ekonomi för antropocen” är som sagt en gedigen antologi som innehåller mycket intressanta idéer. Men att den saknar en text om frihandelsavtal gör att den inte riktigt lever upp till sitt mål, nämligen att visa en framtid där ekonomi och ekologi inte befinner sig på kollisionskurs. Därför vill jag uppmana redaktörerna att stoppa in ett sådant bidrag till nästa upplaga.