En vanlig kritik mot överenskommelsen är att målet att hålla nere den globala uppvärmningen till 1,5 grader inte är rättsligt bindande; ländernas frivilliga utsläppsminskningar skulle leda till mer än det dubbla. För att 1,5-gradersmålet ska nås måste 80 procent av kända fossilbränsletillgångar stanna i marken.
– Det stod överallt att världens ledare stoppar den globala uppvärmningen till 1,5 grad. Men det vet vi ju att de inte kommer att göra utan enorma påtryckningar, för i dag saknas både konkreta handlingsplaner och vilja för det, säger Fanny Sannerud från organisationen 350.org.
Tidigare i våras genomfördes flera stora klimataktioner runt om i världen under beteckningen Break Free, som riktar sig just mot fossilindustrins destruktiva verksamheter. Ett krav som aktivisterna ofta framhåller – förutom att kol och andra fossila resurser måste stanna i marken – är klimaträttvisa, det vill säga att de som bidragit mest till klimatförändringarna också är de som ska betala för att bromsa dem. Kandi Mossett, som kommer från organisationen Indigenous Environmental Network (IEN) och arbetar med urfolks- och miljörättigheter, anser att världen i dag är långt ifrån klimaträttvis.
De människor som har bidragit minst till den globala uppvärmningen lider mest av klimatförändringarna och miljöförstöring från fossilbränsleindustrier.
– De industrierna finns inte i Hollywood till exempel, och du kommer inte hitta en fracking-ledning på Vita husets gräsmatta, säger hon.
Enligt Mossett är klimatavtalet ett steg bakåt för ursprungsfolks rättigheter, bland annat på grund av olika ”falska lösningar”, som innebär att rika länder kan betala för att fortsätta släppa ut växthusgaser medan ursprungsfolk exploateras.
– Det var en del som skickade ut nyhetsbrev som sa: ”Åh, Parisavtalet har slutits och det är bra”. Vad de egentligen samtycker till är en dödsdom för oss och våra samhällen.
– Allt handlar om ekonomi, om falska lösningar, som REDD (se fakta, reds anm), det handlar inte om att hålla någonting i marken. Människor förstörs fortfarande, planeten förstörs fortfarande, säger hon.
Några som är engagerade i kampen för klimaträttvisa är aktivisterna Emily Bronstorp och Juergen Bartel. I maj deltog de i Break Free-protesten Ende Gelände, en fredlig civil olydnadsaktion mot Vattenfalls kolgruvor i Tyskland där aktivister ockuperade gruvan och dess infrastruktur.
– Om Vattenfall eller de nya köparna fortsätter att bränna brunkol så kommer det i första hand angripa de i fattiga världen. Det är verkligen globalt solidaritetsarbete man gör det för, säger Bronstorp.
Både Bronstorp och Bartel menar att civil olydnad är ett nödvändigt medel när lagarna inte räcker till för att skydda människor och miljö. Bartel drar en parallell till tidigare raslagar i USA, där människorna som tog ställning mot dessa genom civil olydnad ansågs vara kriminella.
– Att inte protestera mot miljöförstöring är att ge sitt tysta godkännande. Vi måste ställa den här grundfrågan igen, vad är rätt och vad är fel? säger han.
”En jättestor kamp”
Utanför Vattenfalls kolgruvor utspelas också klimatorättvisor på lokal nivå. Där ligger byn Proschim, som trots att den är helt självförsörjande med förnyelsebar energi kommer att grävas bort om kolgruvorna expanderas. Samtidigt som invånarna drabbas av gruvans miljöförstöring är det många som är beroende av den för sin försörjning, vilket gör att de hamnar i kläm i konflikten om gruvverksamheten.
På många håll i världen är kampen mot miljöorättvisor förenat med livsfara. Tidigare i år uppmärksammades mordet på miljöaktivisten Berta Cáceres, som under lång tid mottagit dödshot på grund av sitt engagemang för urfolks- och miljörättigheter. Enligt organisationen Global Witness mördades 116 miljöaktivister bara år 2014.
– När människor slår tillbaka försvinner de. Jag har arbetat med kvinnor som har kämpat mot oljeindustrin i Peru och de har fått sina barn bort-rövade. Människor slåss tillbaka för att vi har kommit till en punkt när vi inte har något val. Antingen slåss man och riskerar död nu, eller så slåss man inte och det är död ändå, genom att andas in gifter och föroreningar, säger Kandi Mossett.
Trots att människor påverkas i olika hög grad av miljöförstöring menar hon att kampen är allas, oavsett om man vill vara med eller inte.
– Vi är på den här planeten tillsammans. Även om föroreningar kanske inte finns just på din bakgård, kommer du få föroreningen tids nog, säger Mossett.
Hoppet står hos gräsrötterna
Hon och de andra aktivisterna som Dagens ETC har intervjuat är överens om att klimaträttvisa inte kommer att nås inom rådande klimatavtal. De menar att så länge vi har ett ekonomiskt system med tillväxt som främsta mål kommer varken den globala uppvärmningen eller orättvisor mellan länder att upphöra. Hoppet står till gräsrötterna, att tillräckligt många ska organisera sig och sätta press på världens ledare.
– Om tillräckligt många personer säger ”nog är nog”, så kommer det förändras. Tvinga demokrati att vara vad demokrati borde vara, säger Mossett.
FN:s klimatkonvention
Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) har i uppgift att komma fram till åtgärder för att förhindra mänskligt orsakade klimatförändringar. Konventionen håller varje år ett möte, där klimatkonferensen i Paris 2015 (COP21) var det senaste.
Klimatavtalets “falska lösningar”
En del av kritiken mot klimatavtalet riktas mot de så kallade ”falska lösningarna”. En sådan är till exempel REDD (Reducing emissions from deforestation and forest degradation), ett system som möjliggör för rika länder att odla eller bevara skog i andra länder och på så sätt slippa att göra egna utsläppsminskningar. Enligt kritiker är det ofta gamla skogar som huggs ned för att nya träd ska planteras, på mark som använts av ursprungsfolk eller fattiga människor, vilket innebär att inga faktiska utsläppsminskningar uppnås samtidigt som utsprungsfolks rättigheter kränks.
Klimaträttvisa
Företrädare för klimaträttvisa pekar på att effekter av klimatförändringarna drabbar människor i fattigare delar av världen först och hårdast. De menar att de länder som har det historiskt största ansvaret för klimatförändringarna är de som borde betala för att ställa om från fossilberoende och för att ställa tillrätta miljöproblemen som kommer av klimatförändringarna. Även inom ett och samma land finns klimat- och miljöorättvisor mellan människor i olika sociala grupper.
