Lodjurens återkomst – "Släktingar över hela landet"

– Här i Skåne är det svårt med snöförhållanden så det är inte ofta vi kan inventera med hjälp av spår. Istället har vi viltkameror som vi har placerat på ställen där vi vet att lodjuren brukar röra sig. Precis som vi människor gillar de att göra av med så lite energi som möjligt, så ofta går de på skogsvägarna istället för inne i skogen.

För tillfället är det inte bara inventerare som letar spår efter de vilda kattdjuren. Nyligen påbörjades årets lodjursjakt i Sverige, där en tiondel av den svenska stammen ska skjutas. En anmärkningsvärt hög siffra, dels med tanke på att lodjuret är fridlyst, dels för att ytterst få tamdjur har blivit dödade av lodjur. Naturskyddsföreningar hör till de organisationer som protesterat mot jakten.

Just här, i södra Sverige, ska dock inga lodjur skjutas. Det beror på att Naturvårdsverket önskar fler lodjur längre ner i landet och färre högre upp på renbetesmarkerna.

Kenth Olsson följer spåren en bit in i skogen, men konstaterar sedan att det har gått för lång tid för att kunna hitta djuret, eller djuren, som gjort avtrycken. Lodjur är mycket skygga och Kenth Olsson har bara sett dem en handfull gånger trots att han har inventerat sedan 2017. 

Men även om vi inte lyckas få syn på dem är mycket möjligt att de ser oss.

”Verkar ha klarat vandringen bra”

De senaste åren har allt fler lodjur etablerat sig i södra Sverige. I början av 1900-talet jagades de till utrotningens brant, men sedan fridlysningen 1928 har de sakta ökat i antal och idag finns mellan 1200 och 1600 lodjur i landet. 

För att en återkolonisering ska ske måste det finnas bra livsmiljöer.

Länge höll de sig i norra och mellersta Sverige och det var först år 2003 som det första lodjuret kom till södra Sverige. Sedan gick det fort och idag finns uppskattningsvis omkring 350 lodjur i regionen som sträcker från Mälaren och Vättern söderut.

– För att en återkolonisering ska ske måste det finnas bra livsmiljöer. Jag blev förvånad när jag upptäckte så många lämpliga miljöer i södra Sverige. Jag trodde att det skulle finnas fler barriärer i form av vägar och åkrar som skulle hindra en återetablering, men lodjuren verkar ha klarat vandringen neråt bra, säger Heather Hemmingmoore vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Hon har i sin avhandling ”The recolonization of Eurasian lynx from central to southern Sweden: A success story”, studerat lodjurens resa tillbaka till sitt tidigare utbredningsområde.

Populationen i söder har förvisso vuxit långsammare än längre norrut, vilket tyder på att lodjuren har svårare att hitta en partner, alternativt att ungarna har svårare att överleva. Det i sin tur ökar risken för inavel om ett lodjur måste, så att säga, använda den enda tillgängliga partnern som tyvärr också råkar vara en nära släkting. Men inte heller det verkar vara ett problem enligt Heather Hemmingmoore.

– Genom att ta prover från döda lodjur kunde vi se att det inte fanns någon tendens till en isolerad population. Tvärtom har de släktingar över hela Sverige och verkar därför inte ha några problem med att röra sig över hela landet. Vi såg en perfekt blandning hos den sydliga gruppen av lodjur, säger hon.

Trivs i skogen

Heather Hemmingmoore menar att det finns flera anledningar till att lodjuren har lyckats så bra med sin sydliga återkolonisering.

– För det första har Sverige mycket skog, så även om lodjuret rör sig i icke optimala områden så är skogen – där den kan söka skydd – alltid nära. För det andra har vi ett starkt regelverk för lodjurens bevarande som innebär att lodjuren följs upp varje år. 

Att lodjuren har vandrat söderut ser forskare och Naturvårdsverket som glädjande eftersom det leder till att färre renar dödas i norr. I södra Sverige är det istället rådjur som är lodjurens huvudföda. 

Heather Hemmingmoore hoppas att lodjurens återkolonisering kan fungera som ett gott exempel på att det går att få rovdjur att återvända till sina tidigare utbredningsområden.

– Resultaten i min forskning visar att det inte är nödvändigt att skapa stora nationalparker eller naturreservat för att djuren ska komma tillbaka och trivas. Att ha miljöer som rovdjuren kan ta sig mellan räcker långt. Det visar också att människor kan samexistera med rovdjur.

Givetvis beror det här också på vilken typ av rovdjur det gäller. Lodjurens återetablering i södra Sverige under senare år är lätt att jämföra med vargens. Vargfrågan är dock betydligt mer kulturellt och politiskt laddad anser Heather Hemmingmoore.

– Vargen är mer synlig. Ett lodjur jagar tyst, tar ett rådjur och lämnar de andra rådjuren i fred medan en varg ställer till med en himla oreda med massor av döda och skadade djur. Det är klart att det är en mer skrämmande syn.

”Finns plats för fler”

Efter att ha bytt kamerornas minneskort och batteri går Kenth Olsson igenom filmerna. Tack och lov är kamerorna inte igång hela tiden utan aktiveras av rörelse, så han behöver inte spendera flera dagar framför skärmen. 

Det finns plats för fler än vad vi har idag.

När han är klar konstaterar han att det inte dök upp några lodjur den här gången, bara motionärer med sina hundar. Men spåren visar att lodjuren finns där ute, och Kenth Olsson hoppas att de är här för att stanna.

– Det finns plats för fler än vad vi har idag. De kanske tar ett och annat lamm, men det är inte så ofta. Omgivningen har inga problem med lodjuren.