Tittar man på vilka bolag som dominerar utsläppen så är bilden likartad: 25 bolag utgör de stora utsläpparna. Tillsammans står de 25 bolagen för 30 procent av Sveriges utsläpp och 80 procent av de svenska utsläppen inom EU:s utsläppshandel.
Den här genomgången handlar inte om att peka finger. Den handlar om ett krasst konstaterande. 25 bolag och 35 anläggningar. Så handfast och konkret är utmaningen att ta itu med närmare en tredjedel av Sveriges utsläpp.
SSAB i topp
Toppar listan gör stålproducenten SSAB. 2018 stod bolaget tillsammans med samägda Lulekraft för utsläpp motsvarande 4,9 miljoner ton koldioxid – mer än 9 procent av Sveriges utsläpp. Stålproduktionen i sig genererade 2,8 miljoner ton. Men processgaserna från tillverkningen i Luleå används i sin tur av samägda Lulekraft för kraftvärmeproduktion, vilket bidrog till ytterligare 2,1 miljoner ton utsläpp.
Två på listan kommer Cementa. 2018 genererade bolagets cementproduktion utsläpp motsvarande 2,2 miljoner ton koldioxid. Merparten av utsläppen, 1,5 miljoner ton, kom från bolagets fabrik i Slite.
Tät trea på listan är fossilproducenten Preem. Bolagets raffinaderier i Göteborg och Lysekil genererade i fjol utsläpp motsvarande 2,2 miljoner ton koldioxid. Merparten, 1,6 miljoner ton, kom från raffinaderiet i Lysekil.
Stockholm Exergi fyra på listan
Fyra, en bit efter toppen, landar energibolaget Stockholm Exergi. Bolaget, som samägs av Fortum och Stockholms kommun, stod i fjol för 0,9 miljoner ton koldioxidutsläpp. En stor del, 0,5 miljoner ton, kom från koleldning i Värtaverket. Men också avfallsförbränningen i Högdalenverket stod för en ansenlig mängd: 0,3 miljoner ton.
Femma på listan är järnmalmsbolaget LKAB. Utvinningen av järnmalm och järnpellets genererade år 2018 utsläpp motsvarande 0,7 miljoner ton koldioxid. Den största delen, 0,4 miljoner ton, kom från bolagets verksamhet i Kiruna.
Plasttillverkning i Stenungsund
Tätt efter LKAB landar petrokemijätten Borealis, majoritetsägt av Abu Dhabi-bolaget International Petroleum Investment Company. Bolaget tillverkar bland annat polyeten – plast – med hjälp av fossilgas. Borealis krackeranläggning i Stenungsund var 2018 den sjätte största utsläppskällan i Sverige, med 0,6 miljoner ton koldioxidutsläpp.
Sjua på listan är fossilproducenten St1, vars raffinaderi i Göteborg stod för 0,55 miljoner ton koldioxid. Åtta och tia ligger energibolagen Eon och Vattenfall, genom kraftvärmeproduktion och avfallsförbränningsanläggningar i bland annat Uppsala och Norrköping. Och nia mineraljätten Boliden, med bland annat 0,3 miljoner ton utsläpp från Rönnskärsverken i Skellefteå.
Uppräkningen kan fortsätta, men resultatet är likartat. Listan domineras av bolag inom ett fåtal branscher: Järn- och stålindustri, cementindustri, metallindustri, petrokemisk industri, raffinaderier och el och fjärrvärme.
Hälften av utsläppen kommer från järn- och stålindustri, cementindustri och metallindustri – tre branscher som inte förutsätter fossila bränslen, men som står inför stora tekniska utmaningar för att få bort utsläpp och fossilberoende.
En femtedel av utsläppen kommer från branscher som byggt hela sin affärsmodell på fossila bränslen: Raffinaderier och petrokemisk industri. För de är omställningen en existentiell fråga: Överge det fossila eller gå under.
Och ytterligare en femtedel, slutligen, från en bransch som borde ha goda förutsättningar att ställa om: Energibolagen, med kraftvärmeverk och avfallsförbränningsanläggningar.
Utsläppen står still
Men utsläppen minskar inte. Under de senaste fem åren har de i stort sett bara krympt för el- och fjärrvärmeproduktion. I de flesta branscher har de istället vuxit. Totalt sett har utsläppen från de 25 bolagen och 35 anläggningarna legat frustrerande stilla sedan 2013.
En förklaring är att EU:s utsläppshandel inte fungerat. Priset på utsläpp har varit på tok för lågt. Antalet utsläppsrätter har överstigit utsläppen. På senare år har systemet skärpts något. Men frågan är hur långt det räcker. En rad instanser – från Naturvårdsverket till Klimatpolitiska rådet – kräver nationella åtgärder för att få fart på omställningen.
En del har börjat göras. Ett hundratal miljoner kronor satsas numera på industrins omställning. Genom frivilliga initiativ, som Fossilfritt Sverige, har branscherna börjat staka ut vägar mot en omställning. Men förändringarna har inletts sent. Mycket sent – om Sverige och världen ska ha en chans att klara klimatmålen.
