Reaktionerna blev de förväntade: krönikan möttes av en våg av kritik följt av motreaktionen att man inte får kritisera något som rör klimatlarmen utan att bli kallad klimatförnekare. Min, och andras kritik, handlar dock inte om att vilja censurera personer för att de inte ”tycker rätt” – den bottnar i att den här typen av inlägg oftast är dåligt underbyggda. Och så är fallet även denna gång.
Lena Anderssons argument kan kanske låta initierade, men för den som varit med i debatten ett tag vet att det är saker som ältats i decennier. Hon hämtar många argument från Sven Börjessons egenutgivna bok Klimathistoria (han är tidigare reporter på Sveriges radio). Det blir snabbt tydligt att hon faller på eget grepp, hela hennes artikel är ett haveri på just punkten att förhålla sig kritisk till det man läser. Hon skriver:
”I de vetenskapliga rapporterna diskuterar IPCC såväl växthusgaser som naturliga variationer, skriver Börjesson, men i sammanfattningarna för politiker (och massmedier) anges enbart människoskapade orsaker.”
Det tar max en minut att kolla upp att detta inte stämmer. Men argumentet att alla världens klimatforskare inte är intresserade av klimatets naturliga variationer är en seglivad myt. Om man köper detta utan vidare reflektion säger en del om hur långt i konspirationstänket man har kommit (särskilt med tanke på hur enkelt det är att själv kontrollera saken). Men det gör Lena Andersson och menar att det är miljörörelsens vilja att kritisera livsstilen i väst som ”gör det nödvändigt att utsläppen ensamma orsakar uppvärmningen.” Nu är det en gång för alla inte miljörörelsen som påstår att så är fallet utan IPCC.
Och tvivlen på IPCC är inget nytt på SvD:s ledarsida, det var inte särskilt längesen de felaktigt hävdade att IPCC:s sammanfattningar inte är skrivna av forskare (Lifvendahl, 2020-11-20). Genom åren har de publicerat flera artiklar som går på tvärs mot IPCC:s slutsatser (t ex Sanandaji 2005: Människans inverkan överdrivs kraftigt).
Lena Andersson tar upp larmen om en ny istid som florerade på 1970-talet och hänvisar till tidningsartiklar och diverse uttalanden av enskilda forskare. Ja, det existerade sådana larm. Och visst är det ett journalistiskt misslyckande att budskapet fick så stor spridning, för det speglade inte alls det vetenskapliga läget. Så här beskriver den IPCC-kritiske forskaren Lindzen det:
”… den globala nedkylningstrenden under 1950- och 1960-talen ledde till en mindre hysteri om global nedkylning på 1970-talet. Men det vetenskapliga samfundet tog aldrig till sig saken, regeringar ignorerade det och med stigande globala temperaturer i slutet av 1970-talet dog saken mer eller mindre ut.”
Det går att körsbärsplocka gamla tidningsartiklar och bevisa vad som helst. Skillnaden mot klimatfrågan idag är att det vetenskapliga kunskapsläget är helt annorlunda, det existerar knappt några vetenskapliga artiklar som motsäger en antropogen driven uppvärmning. Parallellen mellan 70-talets istidslarm och klimatfrågan håller inte!
Lena Andersson lyfter vidare fram filosofen Torbjörn Tännsjö som i en nyutkommen bok tydligen sätter sitt sista hopp till ”en globaldespotisk regim”. Tännsjö är i princip helt frånvarande i nyhetsrapporteringen om klimatet men ”skeptikerna” återkommer ändå till honom för att påpeka att ”alla klimatalarmisterna vill avskaffa demokratin”. Som att han skulle stå för någon allmängiltig ståndpunkt i klimatdebatten! Att argumentera mot extremerna är effektivt.
Lena Andersson fortsätter om Börjesson: ”Som SR:s utsände på de stora klimatkonferenserna i FN:s regi på 1990-talet när den nuvarande kursen togs ut, såg han hur den politiska dimensionen kom allt starkare till uttryck på vetenskapens bekostnad. I boken åskådliggörs hur FN efter murens fall stegvis kunde återvinna terräng i sitt gamla paradämne, de rikas ländernas skuld till de fattiga.”
Härifrån är det bara ett litet skutt till den vanligt förekommande anklagelsen om att FN vill införa världskommunism i klimatets namn. Men bevis på ignorerad vetenskap ges inte. Känslan av konspiration blir hängande som ett mörkt moln över diskussionen.
Nu är det dock inte så att forskarvärlden är kritiska till att FN har vidtagit för kraftiga klimatåtgärder. Snudd på alla världens relevanta vetenskapliga institutioner har också aktivt uttalat att de stödjer IPCC:s slutsatser. De är inte FN! Det är inte heller alla de vetenskapliga artiklar som publiceras.
”Att ställa frågor är suspekt, för det ser ut som tvivel. Hänvisningarna till forskning liknar egendomligt nog mer krampaktig tro än ett vetenskapligt förhållningssätt. Med ett sådant ska ju allt som talar emot teorin sökas upp och beaktas, snarare än framställas som hädelse och ges beteckningar av det slag som gudsförnekare brukade föräras.”
En bra början för att undvika dessa tillmälen är att faktiskt läsa på innan man anklagar andra för att inte göra sitt jobb. Klimathotsskeptikernas favorithypoteser som Svensmarks kosmiska strålning, Lindzens irishypotes och så vidare har inte ignorerats. En mängd vetenskapliga studier har motbevisat dem, precis som vetenskap har fungerat i alla tider.
En del av ett vetenskapligt, och journalistiskt, förhållningsätt är att acceptera när hypoteser har motbevisats. Bara det faktum att Lena Andersson tycks ifrågasätta koldioxidens växthuseffekt är anmärkningsvärt i detta sammanhang.
Visst går det att hitta relevant kritik mot diverse nyhetsinslag. Men Lena Andersson levererar ingen sådan kritik. Hennes inlägg är i själva verket ett mycket dåligt underbyggt angrepp mot världens forskarkår, inte mot hur journalister har rapporterat om klimatfrågan.
