– Mycket av vår kunskap om metanutsläppen när perma­frosten tinar kommer från kolrika områden i Arktis som genererar stora utsläpp av växthusgaser. Vår studie är ­däremot gjord i mineraljordar som innehåller mindre kol, säger Mats Björkman vid Institutionen för geovetenskaper och en av forskarna bakom studien. 

Ändrade markförhållanden

Förklaringen till de lägre metanutsläppen handlar till stor del om ändrade fuktighetsförhållanden, mikrober och ny växtlighet.

När permafrostens islock i dessa mineraljordar tinar – Mats Björkman jämför med att tappa ur ett badkar – sjunker markvattnet och jorden på ytan blir torrare.

– När jorden blir torrare vid ytan kommer mycket av den metan som produceras ­längre ner kunna bli uppäten av metanotrofer (bakterier som bara äter metan, reds anm). Då minskar metanutsläppen, säger Mats Björkman.

En bidragande orsak är att våtmarksväxterna trängs undan när ytjorden torkar upp.

Våtmarksväxter, som tuv­ullen och andra gräsarter som trivs i blöt mark, har en sugrörs­liknande form, som förmedlar syre till rötterna och släpper ut metan i atmosfären. 

När metanet inte längre kan dunsta ut den vägen har jordbakterierna längre tid på sig att bryta ner metanet till koldioxid, som enligt forskarna verkar stanna kvar i marken.

Utsläppskillnader

De flesta studier om kolutsläpp i Arktis har gjorts på ställen med extremt djup permafrost. Det ger andra resultat än när isen smälter helt i tunnare jordlager med mindre kol, som i de svenska fjällen.

– Det är en positiv nyhet att utsläppen minskar från mineral­jordar, men det kan inte balans­era upp de stora ökningarna man ser på andra håll, säger Mats Björkman.

Det betyder alltså inte att forskarna hittills överskattat utsläppen av växthusgaser från tinande permafrost?

– Nej. Jag tror tyvärr att det stora perspektivet stämmer. Men vår forskning visar att utsläppen inte ser likadana ut överallt, säger Mats Björkman.