I stället vill han att vattensubventioner till rika bönder upphör, att frihandel med jordbruksprodukter – kanske de törstigaste varorna på planeten – införs och att privata intressen och vinstintresse bjuds in. Detta inte minst för att öka tillgången till vatten för fattiga i utvecklingsländer.

– För en lokal administration är en fattig i en kåkstad ett störande moment. Det är en kostnad att dra en vattenledning dit. Men för en privat aktör är de fattiga en intäktskälla, en möjlighet till vinst, säger han och nämner lyckade exempel på privatiserad vattenförsörjning i Chile och Guinea.

Vinsten går först

Men Jan-Erik Gustafsson, pensionerad docent i vattenhushållning vid Kungliga Tekniska Högskolan, är av motsatt åsikt.

– Privatisering kan säkert fungera när det handlar om att upphandla vissa tjänster i samband med vattenförsörjningen, som underhåll av rör, bara för att ta ett exempel. Men i praktiken är vattenjättar som Veolia och Suez bara intresserade av stora befolkningskoncentrationer där de kan tjäna pengar. Ghana är ett exempel på att privata vattenbolag inte varit intresserade av folk utanför huvudstaden Accra, förklarar han.

Fredrik Segerfeldt förnekar inte att problem finns. Men enligt honom handlar det i första hand om svårigheter i att formulera kontrakt med privata leverantörer på rätt sätt och om att myndigheter och politiker i utvecklingsländer ofta är djupt korrupta.

Många misslyckade exempel

Oavsett var felet ligger tycks de misslyckade exemplen på privatisering vara så många att städer över hela världen sedan början av 2000-talet börjat återkommunalisera vattenförsörjningen.

Enligt Satoko Kishimoto, som sammanfattat utvecklingen i rapporten Here to stay: water remunicipalisation as a global trend, är orsaken det privatas misslyckande, vilket han förklarade för The Guardian när rapporten kom ut.

– Vanliga problem med privat vattenförsörjning – från bristande infrastruktur, prishöjningar och miljöproblem – har övertygat samhällen och politiker om att den offentliga sektorn är bättre lämpad att förse medborgare med kvalitetsservice och tillgodose allas grundläggande rätt till vatten, sade hon.

Vattenkriget i Cochabamba

• År 2000 bröt ett vattenkrig ut i Bolivia efter att den dåvarande regeringen beslutat att privatisera vattenförsörjningen i landets tredje största stad Cochabamba. Under fyra månader drabbade polis, militärer och demonstranter samman som krävde både mängder av skadade och ett flertal dödsoffer. Även om konflikten eskalerade till att handla om bland annat koka-odlingen var det prishöjningar och avstängningar av vatten som blev den tändande gnistan.

Kolera i Sydafrika

• Sydafrika upplevde i november 2000 och januari 2002 utbrott av kolera efter att fattiga människor i områden med privat vattenförsörjning tvingats söka sig till förorenat ”gratis” vatten eftersom de inte haft råd att betala för det privata dricksvattensalternativet, som under en femårsperiod hade ökat i pris med 400 procent.

Tvingades till privatisering

• Tre år efter att Ghana 1998 av Världsbanken tvingats att privatisera vattenförsörjningstjänster hade priset ökat med 200 procent. Trots den påtvingade privatiseringen saknar en majoritet av Ghanas befolkning fortfarande vatten.