Omställning till en hållbar framtid innefattar att bidra till att det globala klimatmålet (max 1,5 graders temperaturökning till 2030) kan nås. I omställningsarbetet ingår också att bidra till att en rad andra mål måste nås – som att hejda den snabba minskningen av biologisk mångfald (livsmiljöer, ekosystem, landskap, arter och den genetiska variationen inom arter), föroreningen av vattenmiljöer genom överanvändning av kväve och fosfor, överuttag av sötvatten som lett till att grundvattenytan sänks, försurning av världshaven etcetera.
Många av dessa svåra utmaningar är sammankopplade och är relaterade till det allt mer intensiva och industrialiserade jordbruket. Paradoxen är att huvuddelen av detta jordbruk producerar mat för djur – inte för människor. Detta ger jag Monbiot rätt i. Sedan går hans argumentation helt fel. Synpunkter om förvildning, igenväxning av landsbygden, förflyttning av matproduktionen till laboratorier (konstgjort kött), veganism och därmed stopp för kreatursbete framförs i Monbiots text. Detta är i hög grad åsikter framförda med ett ensidigt urbant perspektiv och frånvaro av realistisk omställningsverkan.
Maten och vårt dietmönster är centrala i omställningsarbetet. I kombination med hur och var maten produceras är detta en nyckel till de stora miljöutmaningar som vi måste hantera. Ofta hörs att det är fel att lämna de tunga och svåra avgörandena för matkonsumtion och matinköp till enskilda medborgare. Det behövs ledning och märkning på matvarorna. I själva verket är det inte alls komplicerat om man tillämpar enkla grundregler för matens ursprung och vår konsumtion. En sådan grundregel är att huvuddelen av den dagliga maten skall produceras inom det regionala och lokala ekosystemets ramar. Det innebär att dieten ser olika ut i olika kulturer och klimat-områden. En självklarhet för alla tills helt nyligen, ungefär fram till 1970-talet, då vi i vår del av världen blev en del av de globala matsystemen och successivt vant oss vid att alla matprodukter skall vara tillgängliga när som helst, typ färska jordgubbar och färsk sparris i Sverige på nyårsafton. Matproduktionen flyttar ut från Sverige.
I Sverige äter vi i genomsnitt 86 kg kött per person och år enligt Jordbruksverket 2017. Den köttmängden är inte motiverad av hälsoskäl, i stället finns indikationer på att en så hög köttkonsumtion innebär hälsorisker. Orsaken till den höga köttkonsumtionen är att söka i ett tillvant kulturmönster – som dessutom har en mycket kort historia. Den svenska köttkonsumtionen var i början på 1970-talet nästan hälften så stor som nu (55 kg, Jordbruksverket 2017). Generellt har maten blivit billigare och utgör i dag fem procent mindre del av hushållsbudgeten jämfört med på 1970-talet. Kostnaden betalas någon annanstans som klimateffekter eller i form av förändrade och utarmade landskap och livsmiljöer för människor i andra delar av världen. Kött som äts i Sverige importeras till stor del utifrån (nötkött från Brasilien och Irland, gris från Tyskland och Danmark och får från Nya Zealand). Samtidigt har vi i Sverige och i Skandinavien hela landskap och ekosystem som skapats av betande husdjur sedan mer är 4000 år, det europeiska kulturlandskapet. Nu växer dessa landskap igen till slymarker där värdefull biologisk mångfald – växter, svampar, insekter och andra djur – försvinner. Undantag i denna process är ett antal mindre områden som klassats som naturreservat eller EU:s Natura 2000-reservat och som hålls öppna med betande djur för att vidmakthålla den biologiska mångfalden – som i dessa landskap är beroende av bete. Här är alltså igenväxning och ”förvildning” (re-wilding) ett direkt hot mot den biologiska mångfalden! Detta är en paradox för Skandinavien och för stora delar av Europa där det fortfarande finns vidsträckta områden som skapats av matproduktion med tusenårshistoria. Dessa områden kan användas till köttproduktion med betesbruk och samtidigt vidmakthålla ett värdefullt kulturlandskap och biologisk mångfald. Det kan bidra till attraktiva landskap och livsmiljöer för människor och samtidigt medverka till strävan att flytta tillbaka delar av matproduktionen närmare konsumenterna.
Vi har i dag i Sverige alltför liten köttproduktion med produktionsformen naturbete. Till skillnad från andra, mer tätbefolkade delar av världen och med annorlunda historia än i Skandinavien har vi andra förutsättningar för köttproduktion som ger möjligheter för en produktion som är anpassad till ekosystem, landskap, människor och med djurvälfärdsdimensioner som ett främsta kvalitetsmärke. Samtidigt är det faktiskt en förutsättning för att bevara hotad biologisk mångfald i kulturlandskapet – som inte kan bevaras endast i reservat.
Köttproduktion på naturbetesmarker i Sverige och i Europa skulle ge en lägre produktivitet eftersom djuren växer långsammare på sådana marker och köttet skulle troligen bli dyrare för konsumenten. Samtidigt finns väldokumenterade forskningsresultat som visat att köttets proteinsammansättning vid gräsbaserad uppfödning är annorlunda och nyttigare för människor (mer omega 3-innehåll) jämfört med köttdjur som föds upp på spannmål, soja och vallväxter. Ett mindre köttintag, kanske i nivå med 1970-talets Sverige, skulle ge stora vinster för människor och miljö och samtidigt balansera hushållens matkostnader.
Det betyder för konsumenten: ät endast naturbeteskött från regionala/skandinaviska landskap och låt det bli en delikatess som konsumeras mindre ofta.
Betesdjuren skulle ges ett anständigt liv med god djurvälfärd. Detta skulle kunna vara ingången för att på allvar gå till botten med dagens industriella och gravt oetiska köttproduktion också vad gäller grisar och fjäderfä. Minns att grisar är mer intelligenta än hundar och det är en intressant tankeövning att föreställa sig 1 000-tals unghundar i hangarer, skällande i trånga boxar, väntande på slakt…
Produktionen av mjölk och mejeriprodukter har likheter med köttproduktionen. Också här kan många negativa effekter förbättras genom att använda foder och naturbete från de svenska landskapen. Detta sker inom den ekologiska mjölkproduktionen och har positiva effekter på landskap, biologisk mångfald och djurvälfärd.
Landsbygdsperspektivet – de sociala-kulturella, ekonomiska och ekologiska dimensionerna – måste finnas med i matdiskussionen. I själva verket är en hållbar matproduktion för framtiden just den faktor som kan binda ihop stad och landsbygd. Det finns i dag många goda exempel från storstadsregioner i och utanför Europa med aktiviteter och matsystemplaner som stöder och underlättar för regional och lokal matproduktion, till exempel i London, Berlin, Lyon, Milano. I Göteborg pågår arbetet med en lokal livsmedelsstrategi.
Matproduktionen överbryggar alla ämnesområden och berör så mycket mer än den materiella matvaran för människor. Utmaningen att åstadkomma en hållbar matproduktion är den nyckel som kan leda vägen till den nödvändiga omställningen av vår livsstil – om det skall finnas en framtid för nästa generation. Det är inte fråga om en utopi – medlen och kunskaperna finns redan till hands.
Se där den allra viktigaste frågan inför valet i september! Var förs den diskussionen i valdebatten?
