I början av januari beslutade regeringen att genomföra ett EU-direktiv om koldioxidlagring. Det innebär att det från och med mars är fritt fram att lagra koldioxid under havsbotten.
– Det här är nödvändigt. Ska vi nå de hårda klimatmålen om att begränsa temperaturökningen till två grader celsius så måste det till alla medel för att minska utsläppen av växthusgaser, säger Jan Kjärstad, forskningsingenjör i energiteknik vid Chalmers i Göteborg.
Minst 800 meter under jord
Koldioxidlagrings-tekniken, eller CCS som det också kallas, går ut på att avskilja koldioxid från de rökgaser som industrin släpper ut. Koldioxiden komprimeras och pumpas ner i en lämplig lagringsplats med porös bergrund som ligger minst 800 meter under jord. Norska Statoil har använt tekniken sedan 1990-talet och förespråkarna har länge talat om den som ett sätt att globalt minska utsläppen. Även FN:s klimatpanel IPCC har uttalat sig positivt om koldioxidlagring.
Men tekniken är knappast konkurrenskraftig, anser Martina Krüger, civilingenjör i miljövetenskap och miljöekonomi, på Greenpeace.
– Jag ser koldioxidlagring som stendött. De som haft intresse i det inser att det är alldeles för dyrt. Att pumpa in koldioxid på land har mött hårt motstånd, och vill man pumpa in det under havsbotten blir det ännu dyrare, säger Martina Krüger.
Hon anser att koldioxidlagring är ett sätt att skjuta upp nödvändiga klimatåtgärder och att tekniken används som ett alibi av energiindustrin för att bygga ut exempelvis kolkraft. Men det är ett alibi som blir allt svagare.
– Som vi ser det börjar man allt mer inse att vi måste vara CO2-neutrala. I dag är förnyelsebara energikällor så pass intressanta och kan skapa så pass många jobb att vi snabbt rör oss från fossila bränslen.
Jan Kjärstad delar inte den synen. Han anser inte att det är realistiskt att globalt sett ersätta fossila bränslen med förnyelsebara inom en rimlig tid.
– Ta Kina som snart producerar fyra miljarder ton kol för att försörja sig med energi. På medellång sikt ser jag ingen möjlighet att ersätta detta med förnybart, säger Jan Kjärstad.
Dyr efterforskning
Att hitta lämpliga lagringsplatser för koldioxid kräver ett omfattande och dyrt efterforskningsarbete med provborrningar i havsbotten. Enligt Jan Kjärstad finns det mest lovande området i Sverige vid Faludden utanför Gotland, men ingen vet ännu säkert om platsen är lämplig. Om det visar sig att det finns lagringskapacitet i Östersjön kommer det ändå att dröja länge innan koldioxid faktiskt börjar pumpas ner i havsbottnen, på grund av de stora kostnaderna.
– Det är ingen som tror att det kommer att sättas igång ens till 2025. Snarare pratar vi om 2030 och efter det, säger Jan Kjärstad.
Han menar att det måste skapas ekonomiska incitament för företagen att investera i koldioxidlagring, och att det mest effektiva sättet är att hårdare beskatta utsläpp av växthusgaser. Riskerna med läckage vid lagring av koldioxid ser han som små.
– Någon ska betala stora pengar för att få det lagrat och därmed finns inget intresse för att koldioxid ska läcka ut och öka kostnaderna ytterligare. Jag har svårt att se att industrin skulle göra det slarvigt eftersom det finns ett så pass stort ekonomiskt incitament bakom, säger Jan Kjärstad.
Martina Krüger är inte lika övertygad om att tekniken är säker.
– Det finns många frågetecken. Om ekonomin avgör kanske man inte väljer de allra säkraste platserna eftersom man måste hålla koldioxiden där i tusentals år. Om bara två–tre procent om året läcker ut har man ju byggt in det i ekosystemet och då blir det en klimatkatastrof vad man än gör.
