Koldioxidhalterna i luften är de högsta på två miljoner år
Bild: Michael Probst/AP
Dagens ETC
Katastrofalt höga koldioxidhalter registreras nu i atmosfären. Under 2023 förutspås ett genomsnitt på 420 ppm. Forskare varnar för konsekvenserna: bromsar vi inte utsläppen kan vi komma att passera förödande tippningspunkter i klimatsystemet.
Ale Låke
ale.lake@etc.se
Ppm kan vara en av våra mest deprimerande förkortningar. Förutom premiepension associeras den med klimatkrisen – mer specifikt koldioxidhalten i atmosfären. Ppm står i det här sammanhanget för ”parts per million”, och utgör alltså ett mått i miljondelar på en koncentration.
Forskare har satt upp 350 ppm som en gräns över vilken mängden koldioxid mellan jordskorpan och rymden antar farliga dimensioner. Genomsnittet under 2023 förutspås ligga på 420 ppm – och under 2030-talet är det troligt att vi passerar 450 ppm, enligt den brittiska vädertjänsten Met office.
Förknippat med detta abstrakta medelvärde är något så konkret som extremväder. Enligt FN:s klimatpanel IPCC har torrperioder blivit intensivare och skogsbränder mer frekventa, medan värmeböljor och skyfall ökat i såväl intensitet som frekvens.
– Den successiva uppvärmningen bidrar till många av de problem vi ser med olika typer av extremväder. Säsonger förskjuts och nederbördsmönster ändras. Det är en ganska kontinuerlig process, säger Erik Kjellström, professor i klimatologi vid SMHI.
Vid Mauna Loa-observatoriet på Hawaii har forskare mätt koldioxidhalten i atmosfären sedan 1958. Bild: Richard Vogel/AP
Risk för tippningspunkter
En historisk jämförelse kan ge en bild av hur snabbt koncentrationen av koldioxid ökar. Före den industriella revolutionen låg koncentrationen på mellan 270 och 280 ppm. På knappt 200 år har mängden koldioxid i atmosfären alltså ökat med över 50 procent.
– Så här höga koldioxidhalter har vi inte haft på åtminstone två miljoner år, säger Erik Kjellström.
Nuvarande höga nivåer innebär att vi riskerar passera så kallade tippningspunkter, vid vilka klimatsystemet antar snabba, drastiska och oåterkallelig förändringar.
– Ett exempel är de stora landisarna på Antarktis och Grönland, säger Erik Kjellström, och fortsätter:
– Vid en punkt kan delar av, eller hela isarna komma att smälta ohejdbart. Man vet inte när det kommer att inträffa, men forskare tror att det kan ske inom ett temperaturintervall mellan någonstans där vi är nu och ytterligare två graders global uppvärmning.
Hur löser vi det här?
– Vi behöver bromsa utsläppen. Sedan finns det diskussioner om teknik för att fånga in och ta bort koldioxid. Det kan man göra genom att låta vegetationen ta upp koldioxiden, bränna biomassan och fånga in koldioxiden. Tanken är sedan att man ska förvara den i exempelvis gamla oljefält. Teoretiskt kan det här vara en möjlighet, men tekniken måste i så fall utvecklas och skalas upp enormt.
