BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så fort han tillträdde började Donald Trump elda under fossilbränslebranschen, som nu har närmast fritt fram i USA. Han satte igång byggandet av de oljeledningar som klimataktivister hade lyckats sätta stopp för under Barack Obamas presidentskap. Den klimatförstörande politiken kröntes den 1 juni, då Donald Trump meddelade att USA drar sig ur Parisöverenskommelsen med orden: ”Jag valdes för att företräda Pittsburghs medborgare, inte Paris”.
Lokala mothugg
Donald Trumps tragedi mötte emellertid mothugg. Pittsburghs borgmästare svarade omedelbart att staden tänkte följa Parisavtalet. En rad städer och storföretag följde efter och strax meddelade guvernörerna i delstaterna New York, Kalifornien och Washington att de startar en Parisvänlig klimatallians. Naturligtvis för att de ser att en försiktig utveckling mot förnybar energi kan skapa tillväxt.
Men motståndet mot Donald Trump och stödet för Paris har drivits på av den internationella klimatrörelsen, som ser det som en av de viktiga frontlinjerna.
Samtidigt har stora delar av klimatrörelsen samlats kring ett antal mer radikala krav, såsom: stoppa all utvinning av fossila bränslen; bygg ut förnybar energi och se till att den ägs och drivs av lokala invånare; gör omställningen rättvis och skydda de fattigaste; verka för global solidaritet och välkomna klimatflyktingar och andra migranter.
Smärtsamma lärdomar
Det har varit en smärtsam resa för klimatrörelsen att nå hit. Det berättar Tysklandsbaserade Tadzio Müller, som varit en ledande radikal klimataktivist i ett decennium.
I mitten av 00-talet växte en europeisk klimatrörelse fram, inte minst i Storbritannien, med klimatläger och direktaktioner mot fossil infrastruktur. Tadzio Müller var en av dem som drog den gryende rörelsen från detta till att i stället fokusera på FN:s klimattoppmöten, inte minst i Köpenhamn i december 2009. Det var ett misstag, säger Tadzio Müller i dag.
– Inför Köpenhamn fanns en falsk mainstreamförväntan på att ledarna skulle lösa klimatförändringen. Och vi skapade en lika orealistisk förväntan på att vi skulle sparka igång en ny massiv global klimaträttviserörelse.
Köpenhamn blev en flopp på alla fronter. Efter ett eller två förlorade depressionsår påbörjades en strategisk utvärderingsprocess bland klimataktivister, berättar Tadzio Müller.
Resultatet blev en återgång till ett mer nationellt fokus på energisektorn, vilket i exempelvis Tyskland innebar ett motstånd mot landets väldiga brunkolsindustri, medan holländarna protesterade mot den växande naturgasutvinningen.
Klimatlägren kom tillbaka i Europa, och små och stora direktaktioner mot fossilbränsleinfrastruktur har blivit vanligare.
Den som inte vill ställa sin kropp i vägen för kolgruvor och riskera våld från polisen har en verktygslåda med andra framväxande strategier, som att lobba för divestering, alltså att ens högskola, bank eller pensionsfond ska ta bort sina investeringar ur fossilbränslebranschen.
Under hösten kom dessa delar samman när aktivister blockerade oljeledningen i North Dakota i USA. Detta samtidigt som norrmän, svenskar och andra kämpade - och ibland lyckades - få investerare att dra sig ur oljeledningsprojektet.
Urbefolkningar leder
North Dakota-protesterna manifesterade också att klimatrörelsen lyckats ställa sig bakom ursprungsbefolkningarna, de som ofta drabbas hårdast av klimatförändringarna.
Oljeledningsbygget sattes igång av Donald Trump men i juni vann aktivisterna en viktig domstolsseger, som kan stoppa ledningen.
Hur utgången än blir fortsätter klimatrörelsen att dra lärdomar, utveckla sin analys och försöka rida på de framgångar som kan skönjas.
Förmågan att hitta positiva vinklar har gjort att klimataktivister kunnat mobilisera utifrån Parisavtalet, trots att det var ett icke-bindande avtal och därmed otillräckligt eller enligt vissa meningslöst.
Den globala klimatrörelsen tog ändå fasta på mötets mål: den globala uppvärmningen ska inte överstiga två grader. Ja men då måste vi sluta ta upp fossila bränslen ur marken, säger klimataktivister världen över, och får på så sätt ytterligare ett argument för att fortsätta blockera fossil infrastruktur.
Olydiga blockader
Sommaren 2011 hölls det första klimatlägret i Tyskland i protest mot landets väldiga brunkolsindustri. Det blev en årlig tradition och byggde en ny stark klimatrörelse i Tyskland, berättar Tadzio Müller.
2015 var han med och arrangerade Ende Gelände, en stor olydnadsaktion mot kolkraften. Förra året upprepades Ende Gelände, då tusentals aktivister för en stund stoppade Vattenfalls kolverksamhet i Lausitz. Ett par hundra svenskar deltog.
De misslyckades med att få den svenska regeringen att behålla och lägga ner brunkolsfälten – allt såldes istället till ett tjeckiskt företag vars mål är att utöka verksamheten.
Men många svenskar kom hem med nya erfarenheter och nätverk. I augusti ordnas ett klimatläger i Göteborg med tillhörande olydnadsaktioner mot en planerad naturgasterminal.
Att USA lämnar Parisavtalet innebär för många klimataktivister en möjlighet att lägga ännu större fokus på lokalt motstånd – i global solidaritet och samverkan.
Klimatrörelsen växer i styrka och börjar närma sig möjligheten att tvinga fram stopp för fossil infrastruktur, enligt Tadzio Müller.
– Vi sätter verkligen hård press på kolindustrin nu. Klimaträttvisekampen handlar fortfarande främst om att fossila bränslen ska stanna i marken.
