Hon är en av många som har reagerat på Carl-Oskar Bohlins (M), minister för civilt försvar, retorik på Folk och Försvars årliga rikskonferens i januari. 

– Det var ett tydligt perspektivskifte när han sa att det kunde bli krig i Sverige. Plötsligt var det upp till var och en att rusta upp, säger hon när Dagens ETC ringer upp. 

För Frida Hylander är individfokuset upp- och nedvänt. 

– Vad är det han menar? Vad är det vi ska göra?

För starkt individfokus

Ja, vad är det vi ska göra? I relation till den svenska infrastrukturens ofta undermåliga skick kan individuella handlingar te sig smått fåfänga. Järnvägen faller sönder, sjukvården går med allt större underskott, skolan tycks inte mäkta med sitt uppdrag. 

Det är visserligen inte fel i sig att preppa hemma, tycker Frida Hylander. Att lagra vattendunkar och konserver ”är väl jättebra”. 

– Men det kommer ju inte att rädda oss om vi inte också har påfyllda lager, upprustad järnväg och tillräckligt många skyddsrum – alltså de grejerna som var och en av oss inte kan ordna på egen hand. Jag kan inte gå och köpa ett skyddsrum, jag kan inte rusta upp järnvägen.  

Ett för starkt individfokus riskerar att maskera åtgärder som behöver genomföras på systemnivå, anser Frida Hylander. För även om det kan vara bra ”i sig” att dra sitt lilla strå till stacken, så får man inte glömma att det inte är där som de stora förändringarna kommer att ske. 

– När vi vänder blicken åt ett håll så vänder vi ofta bort blicken från ett annat håll.

Alla har en gräns och ingen av oss klarar hur mycket som helst. 

Hon tar en arbetsplats som exempel.

– Ofta händer det att man skär ner i en verksamhet, men att man ändå förväntar sig att personalen ska åstadkomma lika mycket som tidigare. Är man väldigt motståndskraftig så kanske man klarar det – till en början. Men alla har en gräns och ingen av oss klarar hur mycket som helst. Läggs det mer och mer press på individen så kommer man också närmre och närmre väggen. 

Vården och skolan är bra exempel på detta, säger Frida Hylander. 

– Alla de här verksamheterna som man har skurit ned i år efter år fungerar fortfarande för att människor är motståndskraftiga. 

Eldsjälar?

– Eldsjälar, som jobbar utöver sina egna förmågor. Och det maskerar hur underfinansierade de är. Långsiktigt vore det kanske bättre att de där sprickorna verkligen kom fram – även om det förstås är svårt eftersom man värnar om sina klienter och elever. 

Risk för dåliga beslut

I forskningen pratar man om ”false hope syndrome”, som handlar om att ha för stort självförtroende i början av en förändringsprocess. Man kanske har börjat med en ny vana. Det går bra, man får massor av energi och ser framför sig ett ljust och konstruktivt liv. Men så misslyckas man med att upprätthålla vanan en dag, och blir så besviken att man ger upp helt och hållet. 

Ett problem kan då vara att man har trott sig klara mer än vad som är fallet, och därför har satt för höga mål.

– Har man en övertro till sin egen förmåga så kan det skada processen. Det är viktigt att förstå när man inte mäktar med, annars riskerar man att ta dåliga beslut. 

Hon illustrerar med en båt som möter en storm, mitt ute på havet. 

– Är man riktigt motståndskraftig och tuff så kanske man tänker att man klarar att köra rakt igenom stormen. Men då kan man fråga sig: Är det det smartaste? Eller är det smartare att ta en omväg runt stormen. Det kanske tar lite längre tid, men man kommer ut på andra sidan med besättningen och skutan i behåll. 

Kollektiv motståndskraft

Klimatpolitiken delas traditionellt in i två huvudgrupper: minskning av utsläppen och anpassning till deras konsekvenser. Här finns en risk, säger Frida Hylander, att en övertro på vår förmåga att anpassa oss leder till minskat fokus på att reducera utsläppen. 

Det kan alltså finnas en poäng med att vi känner klimatrelaterade katastrofer.

Det finns forskning som tyder på att individers inställning till en genomgripande klimatpolitik kan bli mer positiv av att genomleva en klimatrelaterad naturkatastrof. Men för att den förändringen ska komma till stånd krävs det också ett känslomässigt engagemang. Klarar man sig alltför stoiskt igenom en storm eller översvämning, så riskerar den effekten att minska. 

– Det kan alltså finnas en poäng med att vi känner klimatrelaterade katastrofer. Det motiverar oss att fortsätta jobba för att motverka katastrofen. 

Därför ska man inte blanda ihop motståndskraft med likgiltighet gentemot händelser i omgivningen. En hållbar motståndskraft inbegriper känslor. 

Istället för en känslokall och individualistisk motståndskraft förespråkar Frida Hylander det som på engelska kallas ”community resilience”, alltså kollektiv, eller gemensam, motståndskraft. 

– Det handlar om att göra saker tillsammans med andra, och att därigenom stärka de sociala banden, stärka tilltron till varandra och bli bra på att samarbeta.

De handlingar som föreslås i en mer individuell tappning – att köpa toalettpapper och batteriradio – hjälper oss inte att öva på det, säger hon. Och övning, det är centralt. 

– Vi kan inte börja bygga upp motståndskraft när krisen kommer. Motståndskraft måste vi bygga upp innan krisen kommer.