Kajsa Borgnäs som är aktuell med boken ”Ingen tid för illusioner – en reseguide” (Atlas) hävdar bestämt att detta argument är fel, framför allt för att alla utsläpp spelar roll.

Men hon menar också att det förutom solidariska skäl för ett rikt land som Sverige att ta på sig en klimat-ledartröja, även finns ett viktigt samhällsekonomiskt skäl.

– På samma sätt som företag konkurrerar med varandra befinner sig länder och regioner i konkurrens om teknisk kompetens på olika områden. Om välstånd är målet för vår resa gynnas vi av att se till att ligga i omställningens tekniska framkant, både för klimatet, jobben och i förlängningen välfärden, säger hon.

Avveckling och utveckling

I dag befinner vi oss på en utsläppsbana som – om den inte ändras – ger oss över tre graders uppvärmning till slutet av seklet. Vad det i värsta fall kan betyda är nära nog otänkbart, konstaterar Kajsa Borgnäs.

Boken hon ger ut nu är därför en ”guide” till en annan möjlig framtid, där vi bättre lyckats begränsa utsläppen, vilket hon kallar ett inspel från mitten-vänster – inte minst för att teknikoptimism framför allt kommit från höger. Hennes budskap är att det inte finns tid för världen att låta bli att utveckla och använda all möjlig grön teknik, och hon vill överbrygga klimatdebattens många ”paralyserande dikotomier”: individens eller samhällets ansvar? Teknik eller reglering? Marknad eller stat?

– Vi behöver allt detta!

I boken finns klimatrörelsens aktioner som något av en referenspunkt. Kajsa Borgnäs konstaterar att klimatnätverket Ende Geländes blockader av kolkraftverk i Tyskland har varit viktiga, inte minst för att få upp klimatfrågan på dagordningen. Men hon problematiserar de radikala aktivisternas krav om att både stoppa fossil elproduktion och skandera slagord mot kapitalismen.

– Jag ställer frågan: Vad gör vi morgonen efter en aktion? Även om produktionen av fossil infrastruktur stoppas behöver vi mer grön el. Vi behöver utveckling, inte bara avveckling. Man kan inte som den revolutionära delen av klimatrörelsen säga ”krossa kapitalet!”. För vi behöver både politik, kapital och teknik.

Vinsten är viktigast

Samtidigt är Kajsa Borgnäs medveten om kapitalismens tillkortakommanden för att hantera klimatkrisen idag. Teknikutveckling i vårt samhälle drivs av företagsekonomiska kalkyler som ”var kan jag göra mest vinst?” snarare än demokratiska mål som ”var kan tekniken göra mest nytta?”. Men hon menar att kapitalismen i sig inte behöver vara problemet – förutsatt att staten är mera aktiv.

– Klimatkrisen kan lösas inom kapitalismens ram. Ett exempel är hur världen fick fram covidvaccin, en process som kunde kortas till ett år. Staten tog ansvar, och jag menar att den borde använda en bredare del av sin verktygslåda när det kommer till klimatpolitik.

Det som krävs, menar Kajsa Borgnäs, är en konkret utfasningsplan och en målbild.

– Sverige saknar ju det, vilka fossila tekniker som ska fasas ut och hur. Jag ser den tyska kolkommissionen som ett positivt exempel. Det blev möjligt att fatta ett beslut om att fasa ut kol utan att alla lösningar fanns på plats. Sverige kan koordinera omställningen på motsvarande sätt, till exempel genom att reglera de statliga bolagens klimatansvar och använda offentlig upphandling mer strategiskt genom att till exempel köpa grönt stål – även om det är dyrare – och skapa marknader.

Kajsa Borgnäs menar att detta är avgörande, eftersom det finns företag som redan har eller håller på med utveckling av grön teknik – som idag inte lönar sig.

– Forskning visar att 10–25 procent av klimatinvesteringarna i grön infrastruktur måste koordineras och finansieras av staten. Resten är företagens del, men de gör bara sin del om staten är en aktiv drivkraft för den här utvecklingen.

Radikala processer

Det synsätt som Kajsa Borgnäs för fram går på tvärs mot en nyliberal föreställning; den om att marknader alltid reglerar sig själva. Hon ser detta och pläderar för att staten behöver ta en mer aktiv roll. Det som står i vägen menar hon är en skepsis mot synen på staten som innovativ, men också en politisk ovana och en ovilja att agera.

Samtidigt lyfter hon fram att det sker saker i rätt riktning.

– Vi ser sådant som EU-förbud av förbränningsmotorer, Tyskland fattar ett politiskt beslut att fasa ut kolkraft, det är sådant vi behöver mycket mer av.

En röd tråd i boken är att det är bråttom. För ju längre tid det tar innan kurvorna viker av neråt och ju mer radikala behoven av utsläppsminskning blir, desto svårare kommer det att bli att fatta långsiktiga och gemensamt överlagda beslut. Och desto svårare blir det att upprätthålla de centrala demokratiska institutioner vi byggt våra samhällen kring, menar hon.

– Jag tror att vi har en viss tid på oss. Pekar inte kurvorna neråt om tio år kommer vi att ha allvarliga konflikter mellan länder, stora flyktingströmmar, och samtidigt politiska konflikter inom länder, med delar av klimatrörelsen som agerar genom ekosabotage. Vi är inte där än, men den typen av radikala processer kan snabbt vinna mark.