– Men de måste se upp, om hyacinten kommer tillbaka och täcker hamnen innan de kommit tillbaka så fastnar båtarna. Vi har behövt kontakta sjöfartsmyndigheten flera gånger, de har större båtar och kan rädda fiskare som fastnat, säger Maurice Misodhi som arbetar på Dunga Beach Management Unit, som bland annat organiserar fiskarna i kustsamhället.
Vattenhyacinten täcker Victoriasjön
Vattenhyacinten, som ursprungligen kommer från Sydamerika, har spridits med människan över världen. Arten är en av världens snabbast växande och kan fördubbla sin utbredning på mindre än två veckor. Där hyacinten drar fram i sjöar och vattendrag dödar den flora och fauna, och gör det svårt för människorna som lever längst med stränderna att försörja sig.
Hit, till världens näst största sötvattenssjö, kom vattenhyacinten i slutet på 80-talet. Under det senaste året har den täckt så mycket som 10–17 000 hektar av den kenyanska delen av Victoriasjön. I Dunga är ”kwekwe”, som växten kallas på kiswahili, numera vardag.
– Ibland ser vi inte sjön alls på tre, fyra månader. Då uppmuntrar vi våra fiskare att börja fiska från andra platser, längre hemifrån, där hyacinten inte är ett problem. Men många lämnar sjön och börjar arbeta med annat, säger Maurice Misodhi.
Förvandlas till biogas
Nu finns det dock ett nytt användningsområde för ogräset – den kan nämligen förvandlas till biogas.
På sin bakgård, ett stenkast från Dungas strand, står Susanne Kadu och petar i ett rör kopplat till vad som ser ut som skitigt långsmalt tält. Lukten av djur och gamla sopor växer i värmen.
”Tältet” är en biogasanläggning i miniatyr. I ena änden stoppar Susanne Kadu spillning från sina kor och hönor, matrester, vattenhyacint och vatten. Ut i andra änden kommer biogas och en näringsrik restprodukt som hon gödslar sin grönsaksodling med. Gasen leds direkt in i köket där hon tre gånger om dagen lagar mat till sig själv och sina åtta barn – ofta ugali, en tjock majsgröt som är basmat i Östafrika.
Flera flugor i en smäll
– Gasen samlas som i en ballong. Jag fyller på den ett par gånger i veckan och då producerar den gas hela tiden. När det regnar och är kallare så blir det mindre gas, men nu när det är torrperiod räcker gasen oftast till oss alla, säger Susanne Kadu.
Hon är en av 50 personer i Dunga som fått en biogasanläggning installerad, genom ett samarbete mellan det kenyanska företaget Biogas International, Cambridge Institute for Sustainability Leadership (CISL) och läkemedelsföretaget Astra Zeneca. De som valts ut till projektet är främst äldre personer med ansvar för barn, ensamstående kvinnor och personer med funktionsnedsättningar.
Syftet är att lösa ett flertal utvecklingshinder på en och samma gång. Vattenhyacinten regleras, människor som lever i fattigdom får tillgång till billig och grön energi och får nytta av sitt hushållsavfall. Pengar som tidigare använts för att köpa ved eller träkol kan nu sparas.
Ett ytterligare mål är att förbättra människors hälsa. Tre miljarder människor i världen- lagar mat med ved, träkol eller fotogen. Rök och sot gör människor sjuka, bland annat i lunginflammation, hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. Världshälsoorganisationen WHO uppskattar att 3,8 miljoner människor dör för tidigt varje år på grund förorenad inomhusluft.
– Jag blev alltid så svettig och snurrig när jag lagade mat. Röken gjorde att vi hostade hela tiden. Nu är det ingen här hemma som hostar längre, säger Susanne Kadu.
Vid stranden säljer ett tiotal kvinnor friterad och torkad fisk till förbipasserande. Ur en grön plastbytta häller Sharon Anyango ett gäng småfisk i kokande olja och backar ett steg när det fräser till. Förut tillagade hon fisken över öppen eld, i dag använder hon en av fyra stora gasbrännare som installerats på platsen. Tidigare betalade hon ungefär 600 kenyanska shilling, drygt 55 kronor, per dag för den ved hon behövde – för gasen betalar hon mindre än hälften.
– Det går också snabbare att steka fisken, och jag behöver inte böja mig lika mycket för att lägga på ved, så jobbet har blivit enklare. Dessutom kommer det inte ner sot i oljan, säger hon.
Räcker för 20 hushåll
Bredvid fiskmarknaden står en stor biogasanläggning, där två kammare tillsammans producerar 18–30 kubikmeter biogas varje dag. Det motsvarar ungefär 18–20 hushålls dagliga behov av gas.
Anläggningen matas dagligen med ett knappt ton biomassa – till stor del vattenhyacint, som finns överflöd och har en kemisk sammansättning som passar för att göra biogas. Men även matavfall från restauranger och andra växter används – såsom ”dodder”, cuscuta japonica, ytterligare en invasiv art som dödar både grödor och träd i området.
– När vattenhyacinten täcker hamnen så tar det runt trekvart att få ihop vad anläggningen behöver under en dag, säger biogasanläggningens förman Enok Owour Okiri.
Gasen är direkt kopplad till ett par restauranger i närheten. Men alla byborna är inte övertygade. Flera av kvinnorna använder fortfarande ved för att fritera sin fisk, och en av de största restaurangerna vill inte koppla in gasen.
– Många av oss kenyaner är väldigt envisa. För att börja använda ny teknik måste de se att den verkligen funkar och att de skulle tjäna på det. Att övertyga folk kan ta månader eller till och med år, säger Enok Owour Okiri.
Växande användning av biogas
Trots skepsisen så finns företagets ”Flexi biogas-teknik” i dag utspridd över världen, bland annat i Rwanda, Uganda, Sydafrika, Nigeria, Indien och USA. I Kenya finns 1 500–2 000 hushållsanläggningar och över 20 stora anläggningar. Hushållsvarianten köps av privatpersoner för personligt bruk, de stora av exempelvis skolor och barnhem, ofta med stöd av biståndsmedel eller frivilligorganisationer. De kenyanska flyktinglägren Kakuma och Dadaab har nyligen fått varsin anläggning.
På flera ställen har anläggningarna blivit ett sätt att kontrollera de invasiva arter som skapat problem i området. I Kakuma används den taggiga busken ”mathenge”, prosopis juliflora, och i Laikipia i centrala Kenya fikonkaktusen.
Det har gjorts otaliga försök att få bukt med vattenhyacinten i länderna kring Victoriasjön, ända sedan 90-talet. Miljontals hyacintätande skalbaggar har släppts ut och båtar med gräsklipparfunktion har strimlat hyacinter längst med stränderna. På flera ställen har människor rensat upp sina hamnar för hand. Senast hösten 2019 sjösattes ett treårigt projekt där regionen Kisumu i samarbete med FN och den ryska staten går in med motsvarande 70 miljoner kronor för att tackla skadeväxten.
Vattenhyacinten blir kvar
Metoderna har lyckats minska förekomsten av hyacinten i vissa områden, men växten kommer alltid tillbaka. Den allmänna uppfattningen i Dunga verkar vara att den är här för att stanna. Även om biogasen är ett välkommet tillskott för energimixen i Dunga, så spelar ett ton om dagen inte någon större roll för hyacintens utbredning, när tiotusentals hektar av Victoriasjön täcks.
Dominique Wanjihia, Biogas Internationals grundare, pratar sig varm om fördelarna med biogasanläggningarna. Men han tror inte att det är lösningen på vattenhyacintens framfart. Dessutom kanske utrotning av växten inte ens är att önska. Hyacinten har också en positiv effekt på Victoriasjön. Växten har nämligen en förmåga att rena vattnet, bland annat genom att ta upp kväve, kalium och olika gifter.
– Jag tror att det bästa och mest troliga är att vi skulle begränsa hyacintens växtområde till flodernas utlopp i sjön, säger Dominique Wanjihia.
På så sätt kan växten ta upp de föroreningar som kommer från avlopp och jordbruk längs med floderna, menar han. Därifrån skördar man hyacinten och får ut biogas och gödningsmedel.
– För att få till det behövs stora resurser, tid och samarbete mellan länder. Tekniken finns, det är pengar och politisk vilja som fattas, säger Dominique Wanjihia.
