Den nya rapporten framkallar en mild känsla av brådska och uppmanar regeringar att sätta pengar i rullning för att påskynda användandet av grön teknik. Men dess slutsatser är långt ifrån en direkt tolkning av IPCC:s egna koldioxidbudgetar (den totala mängden koldioxid som forskarna bedömer kan släppas ut i atmosfären för en given temperaturökning).
För att behålla en femtioprocentig chans att uppvärmningen inte ska överstiga 1,5 grader jämfört med förindustriella nivåer, hävdar rapporten att koldioxidutsläppen måste minskas till ”netto-noll” vid ”tidigt 2050-tal”. Men om vi uppdaterar IPCC:s bedömning av koldioxidbudgeten för 1,5 grader från 2020 till början av 2023, och sedan drar en rak linje ner från dagens totala utsläpp till den tidpunkt då alla koldioxidutsläpp måste upphöra, utan att överskrida budgeten, visar det att utsläppen behöver vara nere på noll redan 2040.
IPCC speglar koloniala attityder
Med tanke på att det kommer att ta några år att organisera de nödvändiga politiska strukturerna och den tekniska utbyggnaden, flyttas datumet för att få bort alla koldioxidutsläpp så att vi håller oss inom 1,5 graders upphettning ännu närmare, ungefär till mitten av 2030-talet. Det förmedlar en helt annan brådska än den som framkallas av IPCC:s hänvisning till ”tidigt 2050-tal”. Liknande rökridåer omger IPCC:s bedömning att netto-noll vid ”tidigt 2070-tal” räcker för att begränsa den globala upphettningen till två grader.
I över två decennier har IPCC:s arbete med att minska utsläppen dominerats av en särskild grupp modellbyggare som använder enorma datormodeller för att simulera vad som händer med utsläppen under olika antaganden, främst relaterade till pris och teknik. Jag har redan tidigare uttryckt min oro över hur denna utvalda kader, nästan helt baserad i rika länder med höga utsläpp, har underminerat möjligheterna att göra tillräckligt stora utsläppsminskningar.
Nu 2023 kan jag inte längre smyga på tå för att inte stöta mig med dem som tillåter denna partiskhet. Enligt min åsikt har de varit lika skadliga för agendan att minska utsläppen som Exxon var i sitt vilseledande av allmänheten om klimatvetenskapen. IPCC:s rapport från 2022 om hur den globala upphettningen kan begränsas innehöll visserligen ett kapitel om ”efterfrågan, tjänster och sociala aspekter” som en slags förvaringsplats för alternativa röster, men dessa reducerades till en ohörbar viskning i den senaste rapportens inflytelserika sammanfattning för beslutsfattare.
Specialisterna på modellbygge (vars modeller kallas Integrated Assessment Models, IAM) har lyckats tränga undan konkurrerande röster och inskränkt arbetet med utsläppsminskningar till att handla om prisstyrda teknikskiften – varav några av de viktigaste, såsom tekniker för så kallade ”negativa utsläpp”, knappt lämnat laboratoriet.
IPCC erbjuder många ”scenarier” med framtida system för ren energi och pekar ut vägen dit. Men som forskaren Tejal Kanitkar och andra visat, föredrar dessa scenarier inte bara spekulativ teknik i morgon framför mycket utmanande politiska styrmedel i dag (i praktiken en grönmålad business-as-usual), de speglar dessutom systematiskt koloniala attityder mot ”utvecklingsländer”.
Med få om några undantag upprätthålls de nuvarande nivåerna av ojämlikhet mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, och i flera scenarier ökar rent av ojämlikheten. Visst, många IAM-modellbyggare strävar efter att arbeta objektivt, men de gör det inom djupt subjektiva gränser som fastställts och värnas av de som leder deras arbete.
Vad hände med rättvisan?
Om vi lämnar IAM-scenariernas svårtillgängliga värld, vilken den ledande klimatforskaren Johan Rockström beskrivit som ”akademisk gymnastik som inte har något med verkligheten att göra”, blir det uppenbart att målet att inte överstiga 1,5 eller 2 grader kommer att kräva grundläggande förändringar av de flesta aspekterna av det moderna livet.
För att inte överstiga 1,5 graders upphettning krävs det från och med nu att utsläppen minskar med elva procent varje år. Motsvarande takt för att inte överstiga två grader är fem procent. Men dessa globala genomsnitt missar det grundläggande rättvisebegreppet, som är centralt i FN:s alla klimatförhandlingar, och som ger utvecklingsländer lite längre tid på sig att minska koldioxidutsläppen.
För att det ska vara rättvist så behöver de flesta ”utvecklade” länder nå nollutsläpp mellan 2030 och 2035, och utvecklingsländerna följa efter högst ett decennium senare. Eventuella förseningar skulle korta ner den tillgängliga tiden ytterligare.
De flesta IAM-modeller ignorerar och till och med förvärrar ofta den obscena ojämlikheten i energianvändning och utsläpp, både inom nationer och individer emellan. Som Internationella energibyrån IEA nyligen rapporterade orsakade tio procent av världens befolkning nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen från energianvändning 2021, jämfört med 0,2 procent för de tio procent som släppte ut minst. Mer upprörande är att den översta procentens utsläpp av växthusgaser är 1,5 gånger så stora som vad halva världens befolkning orsakar.
Så vad kan vi dra för slutsatser av detta? Om rikare länder ska ha något hopp om att kunna bidra till att begränsa den globala upphettningen till 1,5 eller 2 grader, krävs en teknisk revolution i paritet med efterkrigstidens Marshallplan. I stället för att förlita oss till att tekniker som koldioxidavskiljning och lagring ska mogna inom en snar framtid, måste länder som Storbritannien snabbt rulla ut beprövad teknik.
Renovera bostadsbeståndet, gå från massivt ägande av bilar med förbränningsmotor till utökad kollektivtrafik utan koldioxidutsläpp, elektrifiera industrier, bygg nya bostäder med passivhus-standard, bygg ut en koldioxidfri energiförsörjning och – inte minst – fasa ut produktionen av fossila bränslen.
Tre decennier av självbelåtenhet har fått till följd att tekniken inte längre kan minska utsläppen tillräckligt snabbt på egen hand. Ett åtföljande steg måste vara en snabbt minskad energianvändning och materiell konsumtion.
Med tanke på de djupa ojämlikheterna kan detta endast göras genom att styra bort samhällets produktionskapacitet från att tjäna fåtalets privata överflöd och flertalets återhållsamhet, till att möjliggöra gemensamt välstånd och privat tillräcklighet.
Att ta sig an den globala upphettningen kommer att innebära många fördelar för de flesta, såsom bostäder till rimliga priser och säker sysselsättning. Men för det fåtal av oss som har gynnats oproportionerligt mycket av status quo-situationen betyder det en ordentlig minskning av hur mycket energi vi använder och hur många prylar vi samlar på oss.
Nu är frågan om vi som är en högkonsumerande minoritet kommer att göra de grundläggande förändringar som krävs (frivilligt eller med våld) för att minska koldioxidutsläppen på ett snabbt och organiserat sätt. Eller kommer vi att kämpa för att behålla våra privilegier och låta det snabbt föränderliga klimatet göra det åt oss, kaotiskt och brutalt?
