Enligt rådande utveckling kommer detta att bli det varmaste året som någonsin uppmätts. Det tidigare rekordet sattes 2015, det dessförinnan 2014. 15 av de 16 varmaste åren har inträffat under 2000-talet. Var och en av de senaste 14 månaderna har slagit rekordet för den globala månadstemperaturen. Trots det kan man fortfarande höra personer som upprepar det gamla påståendet, vilket introducerades av lobbyister för den fossila bränsleindustrin, att den globala uppvärmningen stoppades 1998.
De arktiska havsisarna täckte förra vintern en mindre yta än under någon annan vinter sedan mätningarna inleddes. I Sibirien härjar ett utbrott av mjältbrand bland människor och renar, då smittade lik som legat inneslutna i permafrosten sedan den förra epidemin 1941 har tinat. Indien har drabbats av cykler av torka och översvämningar, medan förlamande hetta bränner jorden och smälter glaciärer i Himalaya. I södra och östra Afrika orsakar torkan humanitära kriser. Skogsbränder rasar över Amerika; korallrev världen över bleks och dör.
Överallt i media rapporteras dessa tragedier som följder av El Niño, en naturlig vädersvängning som orsakas av varma vattenmassor som bildas i Stilla havet. Men statistiken visar att den bara står för en femtedel av den globala temperaturhöjningen. El Niño-perioden är nu över, men nya temperaturrekord fortsätter att rasa in.
För åtta månader sedan i Paris lovade 177 nationer att försöka garantera att jordens medeltemperatur inte ska stiga med mer än 1,5 grader över den förindustriella nivån. Den har redan ökat med 1,3 grader – snabbare och mer än nästan någon förutspått. I ett avseende har forskarna haft fel. De sa att vi kan förvänta oss en klimatkris under den andra halvan av det här århundradet. Men den är redan här.
Om du råkade blinka så missade du nog rapporteringen, men det kanske mest slående inslaget i Demokraternas valplattform, vilket antogs under konventet i Philadelphia i förra veckan, var dess inställning till klimatförändringar. Hillary Clintons kampanj utlovar nu en nationell och global mobilisering ”på en nivå som inte upplevts sedan andra världskriget”. Hon ska försöka omförhandla handelsavtal för att skydda den levande världen, stoppa oljeborrningen i Arktis och Atlanten, samt säkerställa att USA ”drivs helt och hållet på ren energi vid mitten av århundradet”.
Det finns en del markanta motsägelser i plattformen. Av ett bisarrt stycke att döma, så tror Demokraterna att de kan lösa problemet med klimatförändringar genom att bygga ut vägar och flygplatser. Den stoltserar med rekordförsäljning inom bilindustrin och lovar att minska på byråkratin, ”the red tape”, vilket är det begrepp som används av bolagens lobbyister för de statliga regleringar och miljölagar som de hatar. Men där valplattformen är bra är den väldigt bra, och där speglar den inflytandet av Bernie Sanders och de kandidater han föreslog för den nationella kommittén.
Donald Trump däremot – ja, vad hade du förväntat dig? Klimatförändringarna är ”lurendrejeri” och en ”bluff” som ”skapades av och för kineserna för att göra USA:s produktion konkurrenssvag”. Hans manifest låter som ett kärleksbrev till kolindustrin. Kol, står det, ”är en ymnig, ren, billig, tillförlitlig inhemsk energikälla”. Han kommer att försvara branschen genom att förkasta Parisavtalet, stoppa finansieringen till FN:s klimatförändringsarbete, överge president Barack Obamas plan för ren energi och förbjuda det amerikanska naturvårdsverket Environmental Protection Agency att reglera koldioxidutsläppen.
Det mest oroande med den republikanska plattformen är att det inte var Donald Trump som skrev den: detta tokiga och motsägelsefulla gormande från det republikanska partiets ledarskap är en gemensam insats. Men den klargör åtminstone en sak. Trots att han skryter med sin stora förmögenhet och sin makt, utger han sig för att vara den vanliga medborgarens vän och bolagskapitalets fiende. I varje betydande fråga i manifestet vinner dock bolagskapitalet. Att läsa det är att upptäcka hur landet ligger och var lögnerna landar.
Förresten så delar inte företagsledarna i Donald Trumps egna bolag hans övertygelse att klimatförändringarna är en bluff. Hans golfresort på Irland söker tillstånd för att bygga en mur – inte för att hålla mexikaner ute, utan för att skydda hans verksamhet mot stigande havsnivåer, erosion och stormvågor orsakade av, enligt ansökan, den globala uppvärmningen. Vem bryr sig om övriga sju miljarder när man själv kan köpa sig fri från problemen.
Det är inte så att media struntat i att nämna vad som stod i de två plattformarna gällande mänsklighetens existentiella kris. Men bevakningen var, till största delen, förvisad till fotnoter, medan de flyktiga struntsakerna från konventen toppade rapporteringen och fyllde förstasidorna. Media är partisk på många nivåer, men den viktigaste är partiskheten mot relevans.
I Storbritannien misslyckades media till stor del med att ställa David Cameron till svars för sina överdådiga gröna löften och chockerande resultat som premiärminister. Hans efterträdare, Theresa May, har gjort några förfärliga utnämningar, men den nye klimatförändringsminstern, Nick Hurd – en vuxen människa bland alla hennes pajasar – är ett intressant val, då han verkar förstå sig på ämnet. Det grundläggande problemet är dock att de politiska kostnaderna för ett misslyckande är så låga. Att låtsas att dagstidningarna och tv-kanalerna är neutrala domare i sådana frågor är att ignorera deras plats i etablissemangets korrupta hjärta. Vid de amerikanska konventen, för att ge ett litet exempel, fick Washington Post, The Atlantic och Politico betalt av branschorganisationen American Petroleum Institute för att vara värdar för en serie diskussioner, vid vilka klimatförändringsförnekare fanns representerade. Pennan må vara mäktigare än svärdet, men plånboken är mäktigare än pennan.
Varför ska vi lita på att multinationella bolag berättar sanningen för oss om multinationella bolag? Och om de inte kan informera oss ordentligt om den makt de är inneslutna i, hur ska de då kunna informera oss ordentligt om något alls?
Om mänskligheten inte lyckas förhindra en klimatkollaps, är den bransch som bär störst ansvar inte transportbranschen, jordbruket, gasen, oljan eller ens kolet. De kan bara bete sig som de gör, och driva oss mot en systemkollaps, om det finns ett tyst godkännande från samhället. Problemet börjar därför med den bransch som, medvetet eller ej, ger dem detta godkännande: den bransch jag själv arbetar för.
