Det i sig är egentligen inget nytt.
Forskare skärper nu sin ton eftersom de utfärdat samma varningar i årtionden, utan att seriösa åtgärder för att bekämpa den globala uppvärmningen har genomförts.
Redan på 1970-talet förutspådde oljegiganten Exxon den globala upphettningen, men ägnade sedan kommande decennier med att offentligt förneka dess existens.
Det är inte en slump att vårt befintliga politiska och ekonomiska system bidrar till klimatkris. Vi lever i ett system där företag som exploaterar jordens resurser och därigenom bidrar till föroreningar gör enorma ekonomiska vinster.
Detta är Storbritanniens historiska arv.
Det brittiska imperiet gjorde sig en förmögenhet på olja från platser som Persiska viken. På 1950-talet sponsrade Storbritannien en antidemokratisk kupp för att säkerställa fortsatt vinst genom the Anglo-Iranian Oil Company (AIOC). AIOC blev senare oljejätten BP, som fortsätter att pumpa ut koldioxid i atmosfären genom att utvinna olja över hela världen, från den Mexikanska golfen till det Kaspiska havet. Mycket av världens ”fossila pengar” hanteras av Londons finansiella institut, som är specialiserade på oljevinster.
Fler katastrofer är att vänta
Runt om i världen fortsätter regeringar att gå fossiljättarnas ärenden, även när de påstår sig vidta klimatåtgärder.
I Storbritannien har Boris Johnson till och med försökt kopiera det språk som vi inom Labourpartiet har utvecklat för en grön revolution.
Men Johnson har tyvärr endast lagt sig till med språket, utan att göra verklighet av politiken. I juni indikerade Storbritanniens klimatförändringskommitté (en motsvarighet till det Klimatpolitiska rådet i Sverige, reds. anm.) att regeringen, utifrån nuvarande åtgärder, kommer att misslyckas med att uppnå sina egna synnerligen otillräckliga klimatmål med den politiska kurs som förs idag.
År 2019 yrkade jag som oppositionsledare med framgång att Storbritannien skulle utfärda en varning om att vi befinner oss i en klimatkris. Vårt parlament blev därmed det första i världen att utlysa klimatnödläge.
Jag var och förblir fast besluten om att Labourpartiet och arbetarrörelsen bör ta klimat- och miljökrisen på största allvar.
Om vårt nuvarande system består kan vi förvänta oss en intensifiering av den typ av översvämningar, torka och skogsbränder som vi har sett i Australien, Sibirien, Kanada, Östafrika, Kalifornien och även stora delar av Europa under det senaste året. Under det senaste århundradet har antalet intensiva regnoväder ökat med två femtedelar. Jämfört med 1950-talet är de kraftigaste regnstormarna nu tre fjärdedelar starkare, och orkaner som då var sällan förekommande inträffar nu regelbundet.
Både de fysiska och politiska konsekvenserna av dessa väderfenomen är oroväckande.
I Grekland har åtstramningar, avregleringar och försummelsen av brandförsvaret förstärkt effekterna av de fruktansvärda eldsvådor i Evia. Tidigare i år tilläts energiföretag i den amerikanska delstaten Texas att tillämpa fri prissättning på reservkraft, vilket resulterade i att invånare dras med obetalbara skulder.
I USA såväl som inom EU investerar regeringar i övervakningsteknik och militär utrustning för att försvåra för klimatkrisens flyktingar. De miljarder som spenderas på vaktstyrkor och drönare i Medelhavet är pengar som borde spenderas på en grön omställning. Istället går övervaknings- och militärindustrin med vinst, verksamheter som är djupt knutna till den fossila ekonomin.
Världens länder förbereder sig på konflikt och ökar sina militära budgetar istället för att bygga samarbeten när det gäller klimatkrisen. Sådana lösningar kommer leda till utbrett lidande; men som alltid kommer ett fåtal privilegierade rika att gynnas på bekostnad av de stora massorna, oavsett om det gäller människor som flyr från översvämning i England eller från torka i Nordafrika.
Den värsta krisen går att förhindra
Det behöver dock inte bli så här, och vi bör reagera med hopp snarare än rädsla.
Klimatforskare kan med imponerande detaljrikedom förutse vad olika temperaturhöjningar kommer att få för konsekvenser för havsnivåer, vattenbrist och biologisk mångfald. Forskarna har dock i dagsläget svårt att förutse hur stor temperaturhöjningen kommer att bli eftersom det är omöjligt att veta vilka val vi människor kommer att göra.
Forskarna bakom IPCC-rapporten påminner om att framtiden fortfarande ligger i våra händer.
Om vi tar oss an det nuvarande maktsystemet och avlägsnar de ekonomiska incitament som leder till att vi förstör vår planet, då möjliggör vi för en annan framtid. Det betyder att arbetare måste mobilisera för en Green New Deal vid FN:s klimatkonferens, COP26, i år.
En grön politik som skulle minska mängden koldioxid i atmosfären, där vinster går till arbetare, och ta itu med orättvisor och ojämlikhet i globala Syd. Det finns ingen stad i världen som inte skulle gynnas av grön kollektivtrafik, återförvildning med nya skogar, lokal förnybar energi, eller jobb i framtidens gröna industrier.
Just nu upplever vi konsekvenserna av ett system där miljardärer kommer först och övriga kommer i andra hand. Vi ser även en global ojämlikhet, exempelvis vårt farliga kollektiva misslyckande med att säkerställa att fattigare länder har tillgång till covid-19-vaccin. Klimat- och miljökrisen är en klassfråga.
Det är de fattigaste invånarna i socioekonomiskt utsatta områden, i förorenade städer och i låglänta ösamhällen som drabbas hårdast av denna kris.
Vi har fortfarande makt och möjlighet att åstadkomma förändring. År 2019 fick kraften hos strejkande skolbarn omedelbart genomslag. Om de kan göra det, så kan vi andra också.
Vårt svar på klimatrapportens ”kod röd” måste vara att verka i våra samhällen, i politiken, i skolor och universitet, på våra arbetsplatser och med våra fackföreningar för att ställa krav på och skapa förutsättningar för en levande planet, och ett system som som prioriterar mänskligt liv och välmående.
Jeremy Corbin är parlamentsledamot för valkretsen Islington North, vald för Labour. Texten har tidigare publicerats i Jacobin.
