Tillsammans har vi, de tre författarna bakom den här artikeln, säkert ägnat över 80 år åt att tänka på klimatförändringar. Varför har det tagit oss så lång tid att säga ifrån om de uppenbara farorna med kon- ceptet nettonoll? Till vårt försvar så är premissen för nettonoll vilseledande enkel – och vi erkänner att den vilseledde oss.
Hotet med klimatförändringar är det direkta resultatet av att det finns för mycket koldioxid i atmosfären. Därav följer att vi måste sluta släppa ut mindre och till och med avlägsna en del av den som finns. Den här tanken är central i världens nuvarande plan för att undvika katastrof. Det finns många förslag på hur vi faktiskt kan göra det, från massplantering av träd till högteknologiska anordningar för direkt luftinfångning (direct air capture, DAC), som suger ut koldioxid ur luften.
Rådande konsensus är att om vi använder dessa och andra tekniker för ”avlägsnande av koldioxid från atmosfären”,
och samtidigt minskar vår förbränning av fossila bränslen, så kan vi snabbare stoppa den globala uppvärmningen. Förhoppningsvis ska vi vid mitten av det här århundradet uppnå ”nettonoll”. Det är den punkt då resterande utsläpp av växthusgaser balanseras av tekniker som avlägsnar dem från atmosfären.
Det här är en fantastisk idé, i teorin. I praktiken så bidrar den tyvärr till att upprätthålla en tro på teknikens frälsning, och minskar känslan av hur brådskande det är att vi sätter stopp för utsläppen nu.
Vi har kommit till den smärtsamma insikten att idén om nettonoll har tillåtit den vårdslöst nonchalanta inställningen ”förbränn nu, betala senare”, vilken har lett till att koldioxid- utsläppen fortsatt att öka kraftigt. Den har också påskyndat förstörelsen av naturen genom ökande avskogning i dag, och ökar kraftigt risken för vidare förstörelse i framtiden.
För att förstå hur det här har kunnat hända, hur mänskligheten har satt sin civilisation på spel med enbart löften om framtida lösningar, måste vi gå tillbaka till slutet av 1980-talet, då klimatförändringarna tog plats på den internationella arenan.
Steg mot nettonoll
Den 22 juni 1988 var James Hansen föreståndare för Nasas institut för rymdstudier (Goddard institute for space studies). På eftermiddagen den 23:e var han på god väg att bli världens mest kände klimatforskare. Detta som en direkt följd av hans vittnesmål inför den amerikanska kongressen, där han presenterade bevis för att jordens klimat höll på att värmas upp och att människan var den främsta orsaken till det: ”Växthuseffekten har upptäckts och den förändrar vårt klimat nu.”
Om vi hade vidtagit åtgärder då, efter Hansens vittnesmål, så hade vi kunnat minska koldioxidutsläppen med ungefär två procent årligen för att ha ungefär två tredjedelars chans att begränsa uppvärmningen till högst 1,5 grader. Det skulle ha varit en enorm utmaning, men huvuduppgiften skulle på den tiden helt enkelt ha varit att stoppa den ökande användningen av fossila bränslen och rättvist fördela våra framtida utsläpp.
Fyra år senare fanns det strimmor av hopp om att detta skulle vara möjligt. Under Riokonferensen 1992 kom samtliga nationer överens om att stabilisera koncentrationerna av växthusgaser för att säkerställa att de inte orsakade farliga störningar i klimatet. Toppmötet i Kyoto 1997 försökte börja genomföra det målet. Men allt eftersom åren gick blev det ursprungliga uppdraget att skydda oss allt svårare på grund av den fortsatta ökningen i användningen av fossila bränslen.
Det var omkring den tiden som man utvecklade de första datormodellerna som kopplar utsläpp av växthusgaser till påverkan på olika ekonomiska sektorer. Dessa hybridiska klimatekonomiska mo- deller kallas integrerade bedömningsmodeller. De gjorde det möjligt för modellörer att koppla ekonomisk aktivitet till klimatet genom att, exempelvis, undersöka hur förändringar i investeringar och teknologi kunde leda till förändringar i utsläpp av växthusgaser.
De framstod som ett mirakel: man kunde pröva politiken på en dataskärm innan man genomförde den, vilket besparade mänskligheten kostsamma experiment. Modellerna kom snabbt att bli en viktig vägledning för klimatpolitiken, och är det än i dag. Tyvärr så avlägsnade de också behovet av djupgående kritiskt tänkande. Sådana modeller framställer samhället som en väv av idealiserade, känslolösa köpare och säljare, och bortser därmed från komplexa sociala och politiska verkligheter, och till och med från klimatförändringarnas påverkan. Deras underförstådda löfte är att marknadsbaserade metoder alltid kommer att fungera. Detta innebar att diskussioner om politiska åtgärder begränsades till sådant som var bekvämast för politiker: stegvisa förändringar inom lagstiftning och beskattning.
Att förutsätta en framtid med fler träd skulle i själva verket kunna kompensera förbränningen av kol, olja och gas nu.
Då modellerna enkelt skulle kunna spotta ur sig siffror som visar att den atmosfäriska koldioxiden sjunker så lågt som vi vill, skulle än mer sofistikerade scenarier kunna utforskas, vilka minskar den uppfattade brådskan att minska användningen av fossila bränslen. Genom att inkludera kolsänkor i klimatekonomiska modeller hade en Pandoras ask öppnats.
Det är här vi finner uppkomsten till dagens nettonollpolitik.
I mitten av 1990-talet fokuserade man dock främst på ökad energieffektivitet och energiomställning (såsom Storbritanniens övergång från kol till gas) och kärnkraftens potential att leverera stora mängder koldioxidfri elektricitet. Förhoppningen stod till att sådana innovationer snabbt skulle vända ökningarna av utsläpp av fossila bränslen.
Men ungefär kring millennieskiftet stod det klart att sådana förhoppningar var grundlösa. Modellerna började inbegripa allt fler exempel på avskiljning och lagring av koldioxid, en teknik som skulle fånga in koldioxiden vid koleldade kraftverk och sedan lagra den infångade koldioxiden långt under jorden i all oändlighet.
Denna utlovade banbrytande teknik skulle godkänna klimatvänlig kol och därmed fortsatt användning av detta fossila bränsle. Men långt innan världen skulle skåda några sådana projekt, hade denna hypotetiska process tagits med i klimatekonomiska modeller. Blotta möjligheten till avskiljning och lagring av koldioxid gav ju politikerna en utväg från att göra de nödvändiga minskningarna av växthusgasutsläpp.
Framväxten av nettonoll
När det internationella klimatsamfundet sammanträdde i Köpenhamn 2009 stod det klart att avskiljning och lagring av koldioxid inte skulle vara tillräckligt, av två skäl.
För det första existerade inte tekniken ännu. Det fanns inga verksamma anläggningar för avskiljning och lagring av koldioxid vid något koleldat kraftverk och inga utsikter att tekniken skulle ha någon påverkan på stigande utsläpp från ökad kolanvändning inom överskådlig framtid.
För det andra blev det runt 2009 allt mer uppenbart att det inte skulle vara möjligt att uppnå ens de gradvisa minskningar som politikerna krävde. Mängden koldioxid som pumpades ut i luften varje år innebar att tiden snabbt rann ut för mänskligheten.
När förhoppningarna om en lösning på klimatkrisen än en gång grusades, krävdes ett annat undermedel. Det behövdes inte bara en teknik för att sakta ned den stigande koncentrationen av koldioxid i atmosfären, utan även en teknik för att faktiskt vända den. Därför antog verksamma inom klimatekonomisk modellering – som redan kunde räkna med växtbaserade kolsänkor och geologisk lagring av koldioxidi sina modeller – i allt större utsträckning ”lösningen” att kombinera de två.
Det var så koldioxidlagring från biomassa, eller BECCS, snabbt klev fram som den nya frälsartekniken. Genom att bränna ”ersättningsbar” biomassa såsom trä, grödor och jordbruksavfall i stället för kol vid kraftverken och sedan fånga in koldioxiden vid kraftverkens skorstenar och lagra den under marken kunde BECCS producera elektricitet samtidigt som den tog bort koldioxiden från atmosfären. Det beror på att när biomassa, såsom träd, växer suger de upp koldioxid från atmosfären. Genom att plantera träd och andra bioenergigrödor och lagra den koldioxid som släpps ut när de bränns kunde mer koldioxid avlägsnas från atmosfären.
Med denna nya lösning till hands tog det internationella samfundet, efter upprepade misslyckanden, nya tag för att sjösätta ännu ett försök att hålla tillbaka vår farliga störning av klimatet. Nu var det dags för den avgörande klimatkonferensen i Paris 2015.
Falsk gryning i Paris
När generalsekreteraren avslutade FN:s 21:a konferens om klimatförändringar började deltagarna jubla. Folk hoppade upp ur sina stolar, främlingar kramade om varandra, tårar vällde upp i ögon rödsprängda av sömnbrist.
Känslorna som visades den 13 december 2015 var inte bara till för kamerorna. Efter veckor av besvärliga förhandlingar på hög nivå i Paris, hade man äntligen nått ett genombrott. Mot alla förväntningar hade det internationella samfundet äntligen, efter årtionden av tjuvstarter och misslyckanden, kommit överens om att göra vad som krävdes för att hålla den globala uppvärmningen väl under två grader, helst under 1,5 grader, jämfört med förindustriella nivåer.
Men om vi hade skrapat lite på ytan så hade vi funnit en annan känsla som gnagde i delegaterna den 13 december. Tvivel. Vi har svårt att nämna en enda klimatforskare som vid den tiden trodde att Parisavtalet var genomförbart. En senior forskare knuten till IPCC kom fram till att vi, snarare än att kunna begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, är på väg mot över tre grader före detta århundrades slut.
I stället för att konfrontera våra tvivel, beslutade vi forskare att bygga upp allt mer utstuderade fantasivärldar, inom vilka vi skulle vara trygga. Priset vi fick betala för vår feghet:att behöva hålla tyst om det alltmer absurda i det avlägsnande av koldioxid på planetnivå som krävdes.
I uppmärksamhetens centrum hamnade BECCS, för på den tiden var den tekniken det enda sättet för klimatekonomiska modeller att hitta scenarier som skulle vara förenliga med Parisavtalet. Snarare än att stabiliseras hade de globala utsläppen av koldioxid ökat med ungefär 60 procent sedan 1992.
Tyvärr var BECCS, precis som alla tidigare lösningar, för bra för att vara sant.
I de scenarier som FN:s klimatpanel (IPCC) tagit fram med en chans på 66 procent eller mer att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader, skulle BECCS behöva avlägsna tolv miljarder ton koldioxid varje år. BECCS i så stor skala skulle kräva enorma planteringsprogram för träd och bioenergigrödor.
Jorden behöver helt klart fler träd. Människan har huggit ned ungefär tre biljoner sedan vi började bruka jorden för omkring 13 000 år sedan. Men i stället för att låta ekosystemen återhämta sig från mänsklig påverkan och låta skogarna växa tillbaka, handlar BECCS i allmänhet om särskilt avsedda planteringar i industriell skala, som sedan regelbundet skördas för att framställa bioenergi, snarare än att låta koldioxiden lagras i skogens stammar, rötter och jordar.
De två för närvarande mest effektiva biobränslena är sockerrör för bioetanol och palmolja för biodiesel – båda odlas i tropikerna. Oändliga rader av sådana snabbväxande monokulturer av träd eller andra bioenergigrödor som skördas med täta intervaller förstör den biologiska mångfalden.
Det har uppskattats att BECCS skulle kräva mellan 0,4 och 1,2 miljarder hektar mark. Det är mellan 25 och 80 procent av all mark som för närvarande odlas. Hur ska det uppnås, samtidigt som vi ska föda 8-10 miljarder människor kring mitten av århundradet, eller utan att förstöra inhemsk växtlighet och biologisk mångfald?
Allt fler miljarder träd skulle konsumera enorma mängder vatten – ibland på platser där människor redan törstar. Ett växande skogstäcke på högre breddgrader kan ha en generellt uppvärmande effekt då markytan blir mörkare när gräs- marker eller fält ersätts med skogar. Denna mörkare mark absorberar mer energi från solen och temperaturen ökar.
Att fokusera på att utveckla enorma planteringar i fattigare tropiska länder innebär även en verklig risk att människor fördrivs från sin mark.
Och det glöms ofta bort att träden och marken i allmänhet redan suger upp och lagrar enorma mängder koldioxid i vad som kallas jordens naturliga kolsänka. Att störa den skulle dels kunna störa sänkan, dels leda till dubbel bokföring.
När vår förståelse av de här följderna har ökat, har den optimistiska känslan inför BECCS minskat.
Önskedrömmar
Med tanke på den gryende insikten om hur svårt Paris skulle bli, i ljuset av de ständigt stigande utsläppen och BECCS begränsade möjligheter, dök ett nytt modeord upp i politikerkretsar: ”overshoot-scenariot”. Temperaturerna skulle tillåtas att stiga bortom 1,5 grader på kort sikt, men sedan sänkas med hjälp av olika tekniker för avlägsnande av koldioxid från atmosfären i slutet av århundradet. Detta innebär att nettonoll i själva verket betyder koldioxidnegativ. Inom några få årtionden kommer vi att behöva ställa om vår civilisation från en som för närvarande pumpar ut 40 miljarder ton koldioxid i atmosfären varje år, till en som åstadkommer ett nettoupptag på tiotals miljarder.
Massplantering av träd, för bioenergi eller som ett försök att kompensera, hade varit det senaste försöket att fördröja nedskärningar i användningen av fossila bränslen. Men det ständigt växande behovet av avlägsnande av koldioxid krävde mer. Det är därför idén om direkt luftinfångning, som en del framhåller som den mest lovande tekniken vi har just nu, har fått fäste. Den är generellt mer gynnsam för ekosystem då den kräver betydligt mindre mark än BECCS, inberäknat den mark som behövs för att driva dem med vindkraft eller solpaneler.
Tyvärr är den allmänna uppfattningen att direkt luftinfångning, på grund av dess omåttliga kostnader och energibehov, och om tekniken någonsin blir möjlig att använda i någon större skala, inte kommer att kunna konkurrera med BECCS och dess omättliga aptit på värdefull jordbruksmark.
Nu bör det börja stå klart vart det här är på väg. När den hägring som varje magisk teknisk lösning utgör försvinner, dyker ett annat lika ohanterligt alternativ upp i dess ställe. Nästa hägrar redan vid horisonten – och det är ännu värre. När vi väl inser att nettonoll inte kommer att uppnås i tid, eller ens över huvud taget, kommer geoengineering – medveten och storskalig manipulering av jordens klimatsystem – sannolikt att åberopas som lösningen för att begränsa temperaturökningar. En av de mest beforskade idéerna inom geoengineering är solar radiation management (ungefär ”solstrålningshantering”) – injicering av miljontals ton svavelsyra i stratosfären, vilken sedan ska reflektera en del av solens energi bort från jorden. Det är en vanvettig idé, men en del akademiker och politiker är dödsallvarliga, trots betydande risker. Den amerikanska nationella vetenskapsakademin, till exempel, har rekommenderat att det under de kommande fem åren anslås upp till 200 miljoner dollar för att undersöka hur geoengineering skulle kunna användas och inrättas. Finansieringen och forskningen inom det här området kommer säkerligen öka betydligt.
Svåra sanningar
I princip är det inget fel eller farligt med förslagen om avlägsnande av koldioxid. I själva verket kan det kännas oerhört spännande att utveckla sätt att minska koncentrationen av koldioxid. Man använder naturvetenskap och ingenjörskonst för att rädda mänskligheten från katastrof. Det man gör är viktigt. Problemen kommer när detta fungerar som ett carte blanche för fortsatt förbränning av fossila bränslen och accelererande förstörelse av livsmiljöer.
Teknik för koldioxidminskning och geoengineering borde ses som ett slags katapultstol, som skulle kunna föra mänskligheten bort från snabba och katastrofala miljöförändringar. Precis som en katapultstol i ett jetflygplan bör den bara användas som en absolut sista utväg. Politiker och företag verkar dock vara helt allvarliga med att använda högst spekulativa tekniker som ett sätt att landa vår civilisation vid en mer hållbar destination, trots att de blott är sagor.
Det enda sättet att trygga mänsklig- heten är omedelbara och ihållande radikala minskningar i utsläppen av växthusgaser på ett socialt rättvist sätt. Som forskare får vi lära oss att vara skeptiska, att pröva hypoteser i rigorösa tester och utfrågningar. Men när det kommer till den kanske största utmaningen som mänskligheten står inför, så uppvisar vi ofta en farlig brist på kritisk analys.
Privat uttrycker forskare betydande skepsis inför Parisavtalet, BECCS, klimatkompensation, geoengineering och nettonoll. Offentligt fortsätter vi, bortsett från några anmärkningsvärda undantag, vårt arbete. Ansöker om finansiering, publicerar artiklar och undervisar. Vägen till katastrofala klimatförändringar är belagd med genomförbarhetsstudier och konsekvensanalyser.
Snarare än att erkänna allvaret i den situation vi befinner oss i, fortsätter vi i stället att delta i fantasin om nettonoll. Vad ska vi göra när verkligheten slår till? Vad ska vi säga till våra nära och kära om att vi inte sagt ifrån nu?
Det är dags för oss att ge uttryck för vår oro och vara ärliga mot övriga samhället. Nuvarande nettonollpolitik kommer inte att hålla uppvärmningen under 1,5 grader, för det har aldrig varit avsikten med den. Den drevs, och drivs fortfarande, av ett behov att beskydda den rådande ordningen, inte klimatet. Om vi vill hålla människor säkra måste stora och ihållande minskningar av koldioxidutsläppen ske nu. Det är det väldigt enkla test som all klimatpolitik måste genomgå. Tiden för önsketänkande är över.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
