Ändå fortsätter utsläppen av växthusgaser att stiga. Enligt den senaste IPCC-rapporten är det fortfarande möjligt att vända trenden. Men då krävs omedelbara, kraftiga utsläppsminskningar som leder till nollutsläpp i världen senast 2050. Hur det ska gå till är vad årets klimatkonferens COP26 ska handla om.

– Det är ett mycket viktigt möte. Både för att förra årets möte sköts upp och tiden ­rinner väg, men också för att det är första gången länderna ska presentera sina uppdaterade nationella klimatplaner, säger Roger Hildingsson, statsvetare och forskare inom klimatpolitik, på Lunds universitet.

Otillräckliga ambitioner

Klimatplanerna (formellt ­kallade NDC - Nationally ­Determined Contribution) utgör själva grundfundamenten i Parisavtalet, eftersom de visar hur varje land praktiskt tänker minska sina utsläpp.

– Det är oroväckande att ett stort utsläpparland som Indien ännu inte lämnat in någon NDC, även om många andra länders NDC:er också ses som otillräckliga. Kina lämnade in sin i torsdags, men den innehöll knappt några mer ambitiösa mål än tidigare, säger Åsa Persson, forskningschef för Stockholm Environment Institute.

Flera stora länder har lämnat in planer som är lika dåliga eller till och med sämre än tidigare, det gller exempelvis Australien, Brasilien och Ryssland.

Även om klimatplanerna inte utgör någon formell förhandlingspunkt på mötet är den stora frågan de ska besvara hur världens utsläpp faktiskt ska minska. Hittills räcker ­ambitionerna inte till.

– De drygt 122 uppdaterade planerna som hittills kommit in lämnar ett stort gap till Paris­avtalets mål, säger Åsa Persson.

Det bekräftas av den sista NDC-syntesrapporten inför COP26, som visar att dagens ­frivilliga åtaganden leder mot en uppvärmning på 2,7 grader till 2100 – långt över Paris­avtalets 1,5-graders mål.

”En förtroendefråga”

Färdigställandet av Parisavtalets så kallade regelbok ligger också på bordet under mötet i ­Glasgow. I den regleras bland annat utsläppshandel mellan länder, en nöt som hittills visat sig svår att knäcka, enligt Roger Hildingsson.

– Man körde fast på den frågan i Madrid 2019. Den stora faran här är att man accepterar ett förslag som är fullt av kryphål och i praktiken inte leder till verkliga utsläppsminskningar, säger han.

Kritiker, bland annat Vänsterpartiet, anser att utsläppskreditmarknader överhuvudtaget är fel väg att gå och kan stå i vägen för varje lands eget ansvar i klimat­arbetet.

Men den kanske svåraste och mest centrala punkten under årets möte är den återkommande frågan om klimatfinansiering.  Redan i Köpenhamn 2009 kom länderna överens om att resursstarka parter årligen skulle bidra med 100 miljarder dollar (motsvarande 860 miljarder kronor) under åren 2020-2025 i stöd till utvecklingsländernas omställning och klimatanpassning.

Hittills har givarländerna inte levt upp till sina löften.

– Finansieringsfrågan har blivit en förtroendefråga, utvecklingsländerna ser det som ännu ett oinfriat löfte, säger Åsa Persson.

I Glasgow ska överläggningar om det nya klimatbiståndsmålet för perioden efter 2025 inledas.

– Om man inte kommer framåt när det gäller klimatfinansieringen tror jag att det blir väldigt svårt komma överens om högre ambitioner vad gäller utsläppsminskningar, säger Åsa Persson på Stockholm Environment Institute.

– Jag tror att många knutar skulle lösas om man lyckades komma närmare målet på 100 miljarder dollar, eller har en trovärdig plan för hur man ska nå den nivån. Det skulle skapa bättre förutsättningar för samarbete, säger Åsa Persson.

Samtidigt anklagar ett 20-tal nationer, däribland Kina, Indien och Saudiarabien, i-länderna och mötets värdland Storbritannien för att tvinga på framväxande ekonomier målet om netto noll-utsläpp till 2050. De anser att det bryter mot Parisavtalet och mot idén om klimaträttvisa.

– Striden bottnar i uppfattningen att u-länder har samma rätt till utveckling som i-länder. Det finns en oro att omställningen är förknippad med stora kostnader, men en stor del av kostnaderna är ju investeringar. Att omställningen också för med sig många nyttor glöms ofta bort, säger Roger Hildingsson.

– Och oavsett vilket är klimat­förändringarna faktiska och något av ett ramvillkor som alla länder behöver för­hålla sig till.

Enkät

1) Vilka förväntningar har du på COP26?

2) Vilka är de viktigaste frågorna och besluten som borde fattas under årets klimatkonferens?

Nastaran Zargari

Styrelseledamot, Jordens Vänner

1) – Jag förväntar mig att världens ledare tar sitt ansvar och gör allt de kan för att bromsa klimatförändringarna samt leva upp till Parisavtalet och att röster som betonar rättigheter, inkludering, jämställdhet och en rättvis omställning får utrymme i debatten. Samtidigt oroar det mig att de mål som satts upp av såväl Sverige och EU, liksom andra delar av världen, är så långt ifrån de drastiska åtgärder som faktiskt krävs för att hålla temperaturökningen under 1,5 grader.

2) – Klimatförhandlingarna måste garantera urfolk och lokalsamhällen rätten att förvalta sina territorier enligt traditionell kunskap och metoder. Det resulterar i verkliga lösningar och verkliga åtgärdar för att hantera klimatkrisen. De som driver förlusten av biologisk mångfald ställs måste till svars, snarare än att världsledarna sätter sin tillit till nya, tekniska lösningar utan hänsyn till lokala förutsättningar, och till klimatkompensation som riskerar att påskynda förlusten av biologisk mångfald.

Isadora Wronski

Sverigechef, Greenpeace

1) – Mötet i Glasgow är det viktigaste klimatmötet sedan Parisavtalet slöts 2015. Då lovade världens ledare att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Men de åtaganden om utsläppsminskningar som världens länder hittills lämnat in räcker inte, utan innebär att världen går mot 2,7 graders uppvärmning. Det måste ändras i Glasgow.

2) – Världens länder måste enas om konkreta åtgärder som halverar utsläppen till 2030 och får ner dem till noll senast år 2050. Här har rika länder som Sverige ett ansvar att gå före. Våra klimatmål ligger inte i linje med Parisavtalet – och vi är långt ifrån att nå dem. Sveriges storskaliga satsning på biobränslen innebär dessutom i stort att vi byter utsläpp mot utsläpp, och vi missar att ta vårt globala ansvar i att leda en verklig omställning till ett samhälle med långsiktigt hållbar välfärd inom ramarna för våra ekosystem. Det är skamligt för ett land som vill kalla sig klimatledare. 

Karin Lexén

Generalsekreterare för Naturskyddsföreningen

 1) – Min förväntan och förhoppning är att världens ledare lyckas leverera ett kraftfullt svar på klimatkrisen, så att vi har en chans att nå Parisavtalets långsiktiga temperaturmål. På detta klimattoppmöte har världens ledare möjlighet att visa att de tar vetenskapens varningar och allmänhetens oro på allvar.

2) – Jag vill se Sverige och EU driva på för att alla parter ska öka ambitionsnivåerna i sina klimatåtaganden så att temperaturhöjningen begränsas till 1,5 grader. Jag hoppas också på konkreta åtaganden kring klimatfinansiering, både att löftet från Köpenhamn om 100 miljarder dollar per år efter 2020 ska uppfyllas och löten om ökade anslag efter 2025. Det är viktigt att dessa pengar verkligen kommer de allra fattigaste länderna till del. Jag kommer också hålla ögonen på att COP26 tar hänsyn till att klimatkrisen och krisen för biologisk mångfald hänger ihop.